Åga över Belarus

Under alla dagar efter det förfalskade presidentvalet i Belarus har jag levt med en obehaglig känsla i magen. Ett av mina uppdrag som korrespondent i Moskva under 1990-talet var att ta tåget till Minsk och följa med en folkomröstning, som i praktiken innebar att Aleksandr Lukasjenko gjorde sig av med både opposition och öppenhet.

Men det är inte enbart gamla minnen som skapar en obehaglig magkänsla. Ett av obehagen beror på hur vi i väst skötte den föregående och likartade konflikten i Ukraina. En del av mina kolleger från Europaparlamentet gjorde en stor affär av att stå på estraden på Majdan och med de ansvarslösas hjältemod mana demonstranterna vidare till en okänd framtid.

Varför var det så obehagligt? Och vad har det att göra med det rödvita flagghavet i Minsk?

Redan de olika flaggorna pekar på en allvarligt splittrad identitet och på en brist på levande tradition. Det påminner igen om behovet att i ett fungerande samhälle tillåta en kritisk betraktelse av identitetens olika kalejdoskopiska bitar. I den vitryska sovjetrepubliken kunde det alltså inte finnas någon Johannes Salminen, som 1963 granskade vår finlandssvenska verklighet i boken Levande och död tradition.

Men mest obehag får jag av två omständigheter – av vår aningslösa vilja till optimism och av de hårda ekonomiska strukturernas brutala verklighet.

Vi kan börja med traktorfabriken. Belarustraktorn är naturligtvis inte okänd i Finland. På nätet går det att finna drygt tio lite uttjänta exemplar och priserna är inte skyhöga. Problemet är att huvuddelen av fabrikens export går till Ryssland, Ukraina, Kazakstan och Azerbajdzjan.

Oljeraffinaderierna i Belarus byggdes inom ramen för den sovjetiska ekonomin. Då föreföll det inte vara ett problem att olja av låg kvalitet transporterades till Vitryssland för att där krackas till lågoktanig bensin. Det systemet lever fortfarande kvar och skapar ett beroende som inte alldeles lätt går att lösa under andra förutsättningar.

Ett självständigt och demokratiskt Belarus står alltså inför utmaningar, som påminner om Finlands omställningar efter byteshandeln med Sovjetunionen. Skillnaden är bara den att omfånget och det ekonomiska djupet är oändligt mycket större.

De största och svåraste problemen handlar ändå – till syvende och sist – om andra saker än flaggsymboler och ekonomiska strukturer. De handlar om det demokratiska samhällets sociala djupstrukturer. Och i förhållande till dem har politiker och forskare i väst varit förfärande blinda.

Det finns ett överutbud på snabba ekonomiska lycksalighetserbjudanden från åren omedelbart efter det socialistiska lägrets sammanbrott. Det mest bjärta kommer från Tyskland. Helmut Kohls tiopunktsprogram var den tidens mest kända politiska bondfångeri. Ännu 30 år senare har löftena inte infriats, men en valseger i det första fria valet lyckades programmet åstadkomma.

Det var inte enbart – eller kanske ens huvudsakligen – politiker som var på illusoriska villovägar. Ekonomer och socialvetare var minst lika flitigt ute och cyklade. Men det finns några lysande undantag. Claus Offe skrev redan 1991 essän Capitalism by Democratic Design? Democratic Theory Facing the Triple Transition in East Central Europe.

Man kan kanske inte riktigt säga att det är ett nöje att läsa Offe 30 år senare. Det är smärtsamt – och hälsosamt. Offes kritik lästes med starkt sårad självkänsla i de forna östländerna. Man uppfattade beskrivningen av de kommande utmaningarna som en akademisk västmänniskas översitteri och tvivel på uppriktigheten, förmågan och intelligensen hos de aktiva östpolitikerna som tvingades ta hand om sterbhuset.

Men det var inte det kritiken handlade om. Offe förutspådde med fascinerande exakthet hur det politiska fältet i länderna skulle utvecklas. Eftersom det inte fanns någon salminensk självkritik och eftersom det inte heller fick finnas ett fungerande civilt samhälle, drev utmaningarna den politiska utvecklingen än till höger, än till vänster, än till populism, än till ekonomisk liberalism, än till nationalism. Partier uppstod och dog bort. Hela det politiska systemet var en flytande sörja, som sedan lade grunden till längtan efter den starka, auktoritära politiska ledaren.

Gamla DDR-Tyskland fick oändligt mycket mera hjälp än något annat före detta socialistiskt land och ändå ser vi där i dag samma obehagliga politiska tendens som redan har tagit makten i Ungern och Polen och som eventuellt ännu tar makten i Rumänien och Bulgarien. Så hur kommer det att gå i Belarus? Vi kan få en del fingervisningar från östblockets sönderfall 1989–1990. I Polens första halvfria val kunde Medborgarkommittén driva sin kampanj trots att Solidarnosc fortfarande var en förbjuden organisation. Den officiella makten slog vakt om sin position genom ett valförfarande som under alla omständigheter garanterade dem en majoritet på 65 procent. Men det handlar inte om formella majoriteter. Medborgarkommittén hade en moralisk majoritet och kunde därför också driva igenom Tadeusz Mazowiecki till premiärminister.

I den här meningen handlar det om att gå över demokratins Rubicon. Det finns steg som är oåterkalleliga i sin inre logik. Men det vet också Aleksandr Lukasjenko – och Vladimir Putin. Men observera samtidigt att den vackra polska övergången – just på grund av det svaga civila samhället – tjugo år senare förbyts i reaktionär lag och ordning.

Den tyska processen kan ge oss ytterligare ledtrådar. Demonstrationerna mot SEDledningen inleddes av intellektuella med en stark bindning till kyrkan. Men den här koalitionen ville samtidigt inte återskapa ett förenat och starkt Tyskland. Vändpunkten i DDR:s sista veckor kom när arbetarna hade fått nog av att vara den socialistiska ekonomins försökskaniner.

Just i den meningen är MTZ-arbetarnas opposition mot Lukasjenko avgörande. Tesen om arbetarklassens ledande roll var ett av kärnstyckena i det socialistiska experimentet. När den klassen kräver att experimenten upphör blir den politiska vändningen en nödvändighet. Men allt vi vet om Lukasjenko och Belarus pekar på förändringens omöjlighet. Valfusket har dessutom eliminerat möjligheten till en legitim efterföljare.

EU behöver ett stabilt Belarus. Till och med Vladimir Putin behöver ett stabilt Belarus, men Lukasjenko har berövat både oss och honom den möjligheten. Landets ekonomi behöver en behärskad öppning västerut, men det har EU och västvärlden inte varit särdeles skickliga på att sköta. Pengar behövs men det är en internationell bristvara i covid-19-tider. Den bristen blir inte mindre av nationell snålhet.

Patt heter det på schackspråk. Därav mitt stora obehag.

"Ett självständigt och demokratiskt Belarus står alltså inför utmaningar, som påminner om Finlands omställningar efter byteshandeln med Sovjetunionen. Skillnaden är bara den att omfånget och det ekonomiska djupet är oändligt mycket större."

NILS TORVALDS är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe)