Tiden går, inte mycket som består
I den trollbindande dokumentären Fröken Tid rullas ett kvinnoöde upp.
Fröken Tid
Regi och manus: Elina Talvensaari. Foto: Joonas Pulkkanen. ★★★★☆
Det var Veikko Lavi, folkkonstnären, som på sin tid sjöng att Jokainen ihminen on laulun arvoinen. På ledig svenska: det finns inte en kotte som inte gjort sig förtjänt av en liten trudelutt.
Mera om detta i Elina Talvensaaris Fröken Tid (Neiti Aika), en utomordentligt finstämd och gripande dokumentär som är sprungen ur regissörens eget liv, så att säga.
Färden här går till Forsbyvägen 13 i Kottby, till en liten tvåa som byggdes i samband med de olympiska spelen 1952. Hit flyttar Talvensaari med sin familj, redo att påbörja ett nytt kapitel i sitt liv.
Poängen är att samtidigt har ett annat liv slocknat, på samma adress. Det handlar om Sirkka-Liisa Miettinen, född Dyberg, som dog i ensamhet med den påföljd att ingen kom sig för att tömma lägenheten.
Följaktligen finns allting kvar, från möbler och husgeråd till vissnade blommor, knappar och garnnystan. Men efter sig lämnar SirkkaLiisa också ett stort antal fotografier och smalfilmer.
Och i stället för att bara slänga rubbet – och som regissören själv säger, ”förinta en annan människas liv för gott ”– börjar Elina Talvensaari syna Sirkka-Liisa i sömmarna.
Från Joensuu till Helsingfors
Vem var Sirkka-Liisa Miettinen, egentligen? Och vem är mannen och den unga kvinnan, flickan, på de inramade fotografierna som pryder lägenheten?
Nåväl, det visar sig att SirkkaLiisa föddes i Joensuu år 1913, till en något sånär välbärgad familj. Så småningom bosätter man sig i Villmanstrand och under krigen tjänstgör Sirkka-Liisa som lotta.
Trots tuffa omständigheter leker livet och in i bilden kommer så småningom även Veikko, den stora kärleken. Och trots att bostadsbristen i det efterkrigstida Finland är ett gissel löser det sig.
Med det inte sagt att solen ständigt skulle skina. Snart knackar även olyckorna och tragedierna på dörren.
Lyriskt och dramatiskt
Fröken Tid må vara en dokumentär
men den är iscensatt med det lyriska och dramatiska för ögonen. Lägg till det historiskt gåtfulla och tankarna går till Arvinge okänd, den närmast trollbindande tv-serien.
Men i det här fallet är slutresultatet ännu mer intimt och djuplodande. Humanistiskt spetsat är det också, komplett med skådespelare som rycker in för att levandegöra SirkkaLiisas och hennes släktingars brevväxling (vad blir kvar av oss frågar man sig, textmeddelanden och fjantiga Facebook-uppdateringar?).
Samtidigt fungerar dokumentären också som tidsresa. Speciellt inbjudande är bildmaterialet från de frekventa turistresorna – minnesbilder från en försvunnen tid känns det som.
Som förfilm visas Vilja Autiokyrös minidokumentär 1,5 meter svängrum (1,5 metriä tilaa), en urban vänskapsskildring om fönsterrenoveringar och gamla gummor som har svårt att göra sig av med grejor. Kaos råder.