Stugsemester helt utan Strömsövibbar
Spänningar och obekväma sanningar ackompanjerar det som skulle bli ett mysigt veckoslut på landet med gänget.
DRAMA/KOMEDI Sällskapsspel
Regi och manus: Jenni Toivoniemi. Foto: Jarmo Kiuru. I rollerna: Emmi Parviainen, Samuli Niittymäki, Laura Birn, Eero Milonoff, Christian Hillborg. ★★★☆☆
Det har sagts förut och det tål att sägas igen: den inhemska filmens problembarn nummer ett är manusarbetet. Underförstått: det produceras för mycket med för lite på fötterna.
Speciellt tokigt brukar det bli när manusförfattaren även ställer sig bakom kameran, som här. Men försök säga det åt Jenni Toivoniemi (En vanesak, Paras vuosi ikinä) som drar till med en förvånansvärt rik och generös långfilmsdebut, en filmisk generationsroman om man så vill.
I Sällskapsspel (Seurapeli) möter vi ett gäng gamla och nya vänner, bekantskaper, som drar iväg till en sommarstuga i havsbandet. Tanken är att fira Mitzis (Emmi Parviainen) 35-årsdag men där går det snett genast från början.
Mitzi vill inte veta av något födelsedagsfirande och hon har sina anledningar. Dessvärre är detta något som undgått killarna i sällskapet, Härde (Eero Milonoff) och Juhana (Samuli Niittymäki). Hurra så in i helvete bara.
Till saken hör att Juhana, författaren, i åratal hade ihop det med Mitzi och att spänningarna fortfarande finns där. Knappast blir det bättre av att nya flickvännen Ulla (Paula Vesala) även hon ingår i uppsättningen.
Det gör förövrigt också Veronika (Laura Birn), Härdes ungdomskärlek, som dyker upp i sällskap med svenska Mikael (Christian Hillborg, bekant från Tomas Ledin-musikalen En del av mitt hjärta), framgångsrik skådespelare, främmande fågel.
Ingen evig ungdom
Sedan går det som det går, att man badar bastu, tar sig ett dopp och häller i sig mängder av sprit. Och inte överraskande är detta nog för att hemligheterna och (livs)lögnerna skall flyta upp till ytan.
Är det inte fråga om olycklig kärlek och regelrätta skilsmässor handlar det om ofrivillig barnlöshet, alternativt otippade bebisnyheter som basuneras ut på ett sätt som inte tar omständigheterna i beaktande.
I bagaget finns också jobb och yrkeskarriärer som gått i stå eller som aldrig fick en chans. Ta till exempel Härde, den i förtid slocknade rockstjärnan, som nu fungerar som kulturproducent och hatar sitt jobb.
Ett kapitel för sig är småsyskonen Janne (Paavo Kinnunen) och Natali (Iida-Maria Heinonen) som vuxit upp i skuggan av Härde respektive Veronika och som suktar efter en plats i solen. Vår tid är nu, liksom.
Mustigt och välunderbyggt
Allt det här bäddar för en typ av film, drama, som är på tok för sällsynt hos oss. Inte bara är filmen sprängfylld av karaktärer som vägrar att låta sig reduceras till typer, dialogen är klockren och ensemblen ruskigt samspelt (att vaska fram en Jussinominering lär bli knepigt, förutsatt att man inte väljer alla och envar).
Och trots att ”sommarnattens leende” under småtimmarna övergår i ett mörker med många olika nyanser blir det aldrig så där Lars Norén-svärtat. Vårtorna och blessyrerna finns där, visst, men också en morgondag värd namnet.
Tematiskt kanske man kunde dra en parallell till Mikko Niskanens En kotte under ryggen (1966), varvad med Erkko Kivikoskis Natt vid havet (1981), men med det inte sagt att Jenni Toivoniemi skulle sätta sig på höga hästar.
Slutresultatet är snarare personligt än politiskt. Bitterljuvt står det på slutbetyget.