Skärgårdens plågoandar.
Byborna på Hitis och Rosala är förbannade på vitsvanshjortarna som äter upp allt i sin väg. ”Jakt, inte slakt”, säger de lokala jägarna som jobbar hårt för att minska stammen men vill bevara sin hobby som den är. Enligt Viltcentralen har man vaknat alldel
På Hitis och Rosala har vitsvanshjortarna blivit så många att jägarna beskriver jakten snarare som ett tvång än en hobby. Hjortdjuren har flytt undan vargarna på Kimitoön och funnit sig en fristad på öarna längre ut i skärgården. Hjortarna äter allt i sin väg och såväl bybor som jägare är trötta. – Hjortarna har blivit en plåga, säger Sixten Laine som i våras planterade 1 000 jordgubbsplantor – som hjortarna kalasade på.
Landskapet på Hitis öppnar sig framför jaktchefen Sune Fromholz som så många gånger förr, men trots sommarprakten ser naturen inte riktigt ut som annanstans. Skogarna är tömda på blåbär och kantareller, ingenting finns kvar till människorna. Stigar har bildats i det höga gräset intill grusvägen. Här har någon gått – ofta.
Intill hus som ligger en bit uppför backen har syrenbuskarna inga blad nertill och blomrabatterna ser ynkliga ut, som om de lämnats vind för våg hela sommaren.
De enda som överlever tycks vara de gula blommorna. Resten har vitsvanshjortarna ätit upp.
Det är mitt på dagen och hjortarna ligger antagligen i skuggan och idisslar i skydd för solens starka sken. Sune Fromholz, chef för HitisRosala jaktlag, kör upp längs ytterligare en grusväg och spanar ut över gårdarna.
– På förmiddagen såg jag en hel hjortfamilj precis här. Men chansen att se hjortar den här tiden är ganska liten.
Just då glimtar någonting ljusbrunt och vitt till bakom en bergsknalle.
Förbisedd hjort
Vitsvanshjortarna har blivit så många att jägarna beskriver jakten snarare som ett tvång än som ett fritidsintresse. En av dem är Eric Malmlund, den äldsta jägaren i laget. Han har jagat i 74 år.
Ändå infinner sig lugnet när han sitter riktigt stilla och väntar på bytet i timmar. Mitt på en slätt står Eric Malmlunds gömställe i det höga gräset. Han har byggt ett litet hus av fanerskivor med en glugg som vetter ut mot fältet.
– Man ska nog vara lite tokig i huvudet för att hålla på med det här.
Myggorna och flugorna är en pina. Dem slipper jaktlaget när de inleder säsongen lite senare på hösten då luften svalnat. Från slutet av september pågår jakten fram till februari med paus bara för några helgdagar kring jul och allhelgona.
Malmlund minns för sex, sju år sedan när hjortarna blev fler. På 1990-talet hade Hitis-Rosala jaktlag drygt tio licenser för att fälla vitsvanshjortar. I fjol hade de 60 och fick ansöka om fler mitt i jaktsäsongen.
Vitsvanshjortarna har blivit ett problem på Hitis. Jägarna beskriver jakten snarare som ett tvång än ett fritidsintresse.
Vargarna på Kimitoön har drivit hjortarna hit. Hitis är en plats som passar hjortarna, här finns stora obebodda områden, det finns alltid vatten i närheten och klimatet är svalt. De milda vintrarna får stammen att växa och bli starkare.
Och det är inte bara i Hitis hjortarna orsakar huvudbry.
I stora delar av sydvästra Finland har stammen vuxit under många år, men med stora variationer mellan landskapen. I fjol bröts slutligen den växande trenden. Vid Finlands viltcentral förklarar specialplanerare Mikael Wikström fenomenet med att systemen för att kartlägga vitsvanshjortarna och annat vilt varit olika.
Hjortarna har tidigare fått för lite uppmärksamhet medan resurserna har satts på andra arter, säger han.
Nu ska nya inventeringsmetoder i kombination med jakt få stammen att minska, men det tar tid.
– Man borde ha vaknat till problemet för tiotals år sedan.
Bybo: Katastrof
Många bybor tycker att jägarna inte gör nog för att få bukt med hjortarna. En av dem är Annika Lamminheimo som flyttade hit från Helsingfors för 13 år sedan. Hon är förbannad på hjortarna som äter upp precis allt.
– Förr försökte jag ännu göra min trädgård vacker, nu bryr jag mig inte längre. Jag är bara så arg, det här är en katastrof.
Hon har byggt staket och på alla sätt försökt hålla djuren på avstånd men ingenting hjälper. För fyra år sedan smakade hjortarna bara på hennes svartvinbär, i dag länsar de buskarna. Av syrenbuskarna finns bara topparna kvar.
– En morgon såg jag femton hjortar på min gård.
Hon tycker inte längre att det handlar om en naturlig företeelse och vill att många nya jägare tas in för att åtgärda saken. Hon tycker jägarna borde släppa in fler som jagar.
– Hjortarna måste skjutas, säger hon.
Flera bybor har nu samlats på vägen och en vild debatt tar fart. Det märks att det inte är första gången den här diskussionen förs i byn.
– Skjut dem bara, så mycket ni bara orkar, säger en bybo som kommer förbi.
En annan som fått alla sina odlingar uppätna är Sixten Laine. Han satte nästan tusen jordgubbsplantor i våras men någon skörd blev det inte eftersom hjorten tog sig igenom hans höga stängsel.
Bara ett japanskt körsbärsträd står kvar – och alla de gula blommorna.
Laine tycker att områden som är överbelastade av hjortar inte borde behandlas enligt allmänna kvoter utan få särskilda tillstånd. Byborna är trötta, jägarna är trötta – men det finns inga patentlösningar, säger han.
– Hjortarna har blivit en plåga precis som skarvarna blivit för fiskarna. För mycket är för mycket.
”Jakt, inte slakt”
Jaktlaget består av sex ortsbor och sex gästskyttar som har anknytning till någon av de fyra byarna på Hitis. Sune Fromholz tycker att de kritis
ka byborna inte riktigt förstår den problematik jägarna står inför. Han säger att lo och varg borde skjutas i Kimito för att få hjortarna att sluta fly till Hitis.
– Det finns många lösningar men alla skyller på oss.
Själva skottet tar bara en sekund men att reda upp efteråt tar timmar. Han minns en gång när jaktlaget fällde 12 hjortar på trekvart. Samma kväll höll jaktlaget på med efterarbetet ännu klockan sju.
Regeln är att alla jägare ska vara fast bosatta och jaktlaget formades uttryckligen för fyra byar. Annars kan det bli frågan om kommersiell jakt, något jägarna inte alls vill befatta sig med.
– Det blir för mycket. Om en får lov att jaga här vill tio andra ha samma sak, säger Eric Malmlund.
Om jaktlaget växer och köttet säljs ställs dessutom högre krav på den lokal där köttet hanteras. Då ska det vara som ett apotek, skilda omklädningsrum, skyddsutrustning och annat som inte fungerar i ett så här litet jaktlag.
Också Sune Fromholz tycker det är orimligt att ta in fler jägare för att få bukt med hjortarna. När djuren skjuts jagar vargarna hit fler i stället, det har inget slut.
Framför allt vill jägarna värna om sin kära hobby som de är rädda att går över i ett sanslöst skjutande.
– Det ska vara jakt, inte slakt, säger Fromholz.
Lösningen nytänk och ansvar
Problematiken är bekant för Mikael Wikström vid Finlands viltcentral. Han säger att många jägare är nöjda med ett mindre byte och kött så det fyller den egna frysen.
Men det finns också många jägare i de stora städerna som tappat den naturliga kontakten till jakten. De har inte längre tillgång till farfars mark och de saknar licens. Den här gruppen lämpar sig väl som gästjägare, säger Wikström.
Viltcentralen har tillsammans med yrkeshögskolan Novia, Svenska handelshögskolan och Åbo universitet kartlagt de utmaningar som hjortjakten tampas med – och hur man löst problemen. Gästjägare är en lösning, nya modeller för kötthanteringen är en annan.
Bland medvetna konsumenter finns det en skriande efterfrågan på inhemskt vilt men i nuläget importeras mycket från bland annat Nya Zeeland och Estland. Jägarnas kött kan sättas i omlopp genom rätt hantering, marknadsföring och försäljning.
Slå ihop små jaktlag?
Men större volymer och de hygienkrav det för med sig blir svåra för ett litet jaktlag, vilket blir tydligt i fallet Hitis. Wikström vid Viltcentralen föreslår att flera små jaktlag kan slå ihop sina krafter för att kunna bygga gemensamma slakthus och nya lokaler för kötthantering.
Han säger att också små lag här måste ta sitt ansvar för att minska hjortstammen, även om det för med sig vissa satsningar.
– Alla jägare vet att jakt för med sig mycket jobb. Att bara jaga och inte jobba för det går inte ihop.
Dagen börjar gå mot eftermiddag på Hitis men ännu har hjortarna inte gett sig ut på vägarna. Luften står stilla på den annars så blåsiga ön när Sune Fromholz kör tillbaka hemåt. Ljudet av däck mot grusväg klyver tystnaden.
Vanligtvis brukar det till hemesterfirarnas förtret vimla av hjortar på vägarna. Fromholz har satt upp en skylt som varnar för hjortar vid färjfästet.
Som från ingenstans hoppar en vitsvanshjort fram från en av de omgivande gårdarna. Den stannar några meter framför motorhuven och spänner för en sekund blicken i jägaren. Sedan går den vidare.