En beklämmande inledning för fotografiska museets nya storsatsning
Det är rent ut sagt förfärligt att se en anti-intersektionell och amerikansk girlboss- och empowerment-attityd applicerad på Marilyn Monroe-fotografier från 1950-talet. Fotografiska museets nya storsatsning lämnar konstkritikern Helen Korpak ledsen och uppgiven.
Finlands fotografiska museums centralt belägna nya satellitgalleri K1 bjuder på en upprivande upplevelse, men av helt fel orsaker. Galleriet är nämligen alldeles uppenbart ett kommersiellt koncept snarare än en konstsatsning, något som än en gång tvingar en att reflektera över den katastrofala inverkan som den svenska kedjan Fotografiska haft på fotografiets position och status inom nutidskonsten.
Det är tråkigt, för i ett konstutrymme som fyllts med fotografi skulle man helst bara vilja få använda sin energi på att ta sig an intellektuella eller visuella utmaningar och upplevelser. Man vill kunna förvänta sig att få se mediets gränser prövas och alla slags obskyra temata utforskas – eller i brist på det ens att få se något nytt, något som man inte sett tusen gånger förut.
Förlegade, identiska bilder
K1 bjuder dessvärre inte på något av det man skulle hoppas på, utan är mest av allt en kopia av vår västra fotomuseumsgranne – eller kanske snarare en följd av dess popularitet. Det finns en smakfullt inredd restaurang som i äkta Stockholmsanda fokuserar på naturvin, en sterilt metallglänsande butik med banala presentböcker om ”nordiska andedjur” och kreativitet, och framför allt Fotografiskas kännetecken: ett hutlöst dyrt inträde och fotografier på kändisar.
Tolv euro ska man punga ut för att åka rulltrappor ner i källaren på ett köpcentrum och få se Douglas Kirklands tragiskt förlegade och sinsemellan helt identiska bilder på Marilyn Monroe samt ett intetsägande reportage om den förtvinade nazistmedlöparen Coco Chanel.
Sist, före giftshoppen, blir man överöst med instagramkonst i vilken en mycket vacker och slank vit kvinna förfular sig en gnutta ironiskt och flirtar med vulgaritet à la Cicciolina. Detta marknadsförs som feministisk performans som bottnar i konstnären Liisa Vääriskoskis rätt att ”bestämma om sin egen kropp”, något som dock är en mycket begåvad analys i jämförelse med vad som påstås om huvudutställningens innehåll.
Rent ut sagt förfärligt
Det mest stötande är nämligen inte den visuella ensidigheten, utan narrativet man påtvingat Kirklands fotografier. Det är rent ut sagt förfärligt att se en anti-intersektionell och amerikansk girlboss- och empowerment-attityd applicerad på fotografier från 1950-talet.
I stället för att lyfta fram de verkliga orsakerna till att dessa bilder ser ut som de gör – att sex varit (och kanske fortfarande är) kvinnors enda valuta i Hollywood, att århundraden av patriarkalt förtryck lett till ett bildspråk av detta slag – vill man framhålla att Monroe själv hade järnhård kontroll över den sensuella fotosessionen, eftersom hon fick välja musik och smutta på champagne.
Den maktdynamik som ofrånkomligen alltid existerar mellan fotograf och subjekt är ett intressant och outsinligt ämne, och i fallet med superstjärnan Monroe och den okända 24-åriga fotografen är frågan om vem som styrt vem mycket relevant. Tyvärr ignoreras sådant som underliggande strukturer eller performansaspekten i karaktären Marilyn Monroe helt.
David Lynch-stämning
Innan man som betraktare får ta del av bild efter bild på en kråmande kvinna fotograferad uppifrån utsätts man dock för en erfarenhet som är snudd på sjuk. Det första rummet är nämligen ett selfierum som försöker locka besökaren till att frivilligt marknadsföra K1 via sociala medier.
Ovanför en hårt upplyst britsliknande säng finns en spegel, och det är meningen att man ska lägga sig ner och ta sinnliga bilder av sin reflektion. Det hela ser ut som en karg operationssal, eller varför inte ett utrymme för medicinska experiment på ett ufo, och en illabådande David Lynch-stämning tillförs med hjälp av det Frank Sinatra-soundtrack som ljuder i rummet.
#k1cocomarilyn uppmanar en text på väggen.
Tondövt
Jag vill så otroligt gärna omfamna det modiga nya initiativ som K1 i grund och botten är. Mycket har satsats på detta entusiastiska försök att föra fotokonst in till stadskärnan, och såväl museistiftelsen som krögarna bör applåderas för den våghalsighet som krävts för att så ambitiöst renovera detta källarutrymme.
Det bör också poängteras att museet naturligtvis inte kunde ha förutspått att Black lives matter-rörelsens plötsliga uppsving skulle göra inledningsutställningens nästan plågsamt vita prägel så uppenbar. Eller för den delen att 1950-talets könsroller och deras fortsatta existens skulle komma på tapeten i och med att distansarbetet under coronaeran avslöjat hur pass stor del av hushållsarbete som fortfarande faller på kvinnor.
Men ändå: något ansvar måste man kräva att museet tar för den tondövhet man ger uttryck för när man valt att öppna K1 med en mans fotografier föreställande en kvinna som ofta anses ha fallit offer för patriarkatet.
Det finns ännu hopp för K1, men sällan har ett galleri haft lika mycket att bevisa efter att ha öppnat. Kanske satsningen ännu söker sin form och sitt språk – förhoppningsvis sker utveckling och blomstring inom den närmaste framtiden. Här finns så mycket potential, men öppningsuppställningen lämnar en såväl ledsen som uppgiven.