En be­kläm­man­de in­led­ning för fo­to­gra­fis­ka mu­se­ets nya stor­sats­ning

Hufvudstadsbladet - - Kultur - FO­TO­GRA­FI Douglas Kirk­land: Coco & Ma­rilyn. Fin­lands fo­to­gra­fis­ka mu­se­um, K1 Kämp Gal­le­ria. Till 20.12. HE­LEN KORPAK kul­tur@hbl.fi

Det är rent ut sagt för­fär­ligt att se en an­ti-in­ter­sek­tio­nell och ame­ri­kansk girl­boss- och em­po­wer­ment-at­ti­tyd ap­pli­ce­rad på Ma­rilyn Mon­roe-fo­to­gra­fi­er från 1950-ta­let. Fo­to­gra­fis­ka mu­se­ets nya stor­sats­ning läm­nar konst­kri­ti­kern He­len Korpak led­sen och upp­gi­ven.

Fin­lands fo­to­gra­fis­ka mu­seums centralt be­läg­na nya sa­tel­lit­gal­le­ri K1 bju­der på en upp­ri­van­de upp­le­vel­se, men av helt fel or­sa­ker. Gal­le­ri­et är näm­li­gen all­de­les up­pen­bart ett kom­mer­si­ellt kon­cept sna­ra­re än en konst­sats­ning, nå­got som än en gång tving­ar en att re­flek­te­ra över den ka­ta­stro­fa­la in­ver­kan som den svens­ka ked­jan Fo­to­gra­fis­ka haft på fo­to­gra­fi­ets po­si­tion och sta­tus in­om nu­tids­kons­ten.

Det är trå­kigt, för i ett konstut­rym­me som fyllts med fo­to­gra­fi skul­le man helst ba­ra vil­ja få an­vän­da sin ener­gi på att ta sig an in­tel­lek­tu­el­la el­ler vi­su­el­la ut­ma­ning­ar och upp­le­vel­ser. Man vill kun­na för­vän­ta sig att få se me­di­ets grän­ser prö­vas och al­la slags ob­sky­ra te­ma­ta ut­fors­kas – el­ler i brist på det ens att få se nå­got nytt, nå­got som man in­te sett tu­sen gång­er för­ut.

För­le­ga­de, iden­tis­ka bil­der

K1 bju­der dessvär­re in­te på nå­got av det man skul­le hop­pas på, ut­an är mest av allt en ko­pia av vår väst­ra fo­tomu­seums­gran­ne – el­ler kanske sna­ra­re en följd av dess po­pu­la­ri­tet. Det finns en smak­fullt in­redd re­stau­rang som i äk­ta Stock­holmsan­da fo­ku­se­rar på na­tur­vin, en ste­rilt me­tall­glän­san­de bu­tik med ba­na­la pre­sent­böc­ker om ”nor­dis­ka an­de­djur” och kre­a­ti­vi­tet, och fram­för allt Fo­to­gra­fis­kas kän­ne­tec­ken: ett hut­löst dyrt in­trä­de och fo­to­gra­fi­er på kän­di­sar.

Tolv eu­ro ska man punga ut för att åka rull­trap­por ner i käl­la­ren på ett köp­cent­rum och få se Douglas Kirk­lands tra­giskt för­le­ga­de och sinse­mel­lan helt iden­tis­ka bil­der på Ma­rilyn Mon­roe samt ett in­tets­ä­gan­de re­por­tage om den förtvi­na­de na­zist­med­lö­pa­ren Coco Cha­nel.

Sist, fö­re gifts­hop­pen, blir man över­öst med in­stagram­konst i vil­ken en myc­ket vacker och slank vit kvin­na för­fu­lar sig en gnut­ta iro­niskt och flir­tar med vul­ga­ri­tet à la Cic­ci­o­li­na. Det­ta mark­nads­förs som fe­mi­nis­tisk per­for­mans som bott­nar i konst­nä­ren Li­i­sa Vää­risko­skis rätt att ”be­stäm­ma om sin egen kropp”, nå­got som dock är en myc­ket be­gå­vad ana­lys i jäm­fö­rel­se med vad som på­stås om hu­vud­ut­ställ­ning­ens in­ne­håll.

Rent ut sagt för­fär­ligt

Det mest stö­tan­de är näm­li­gen in­te den vi­su­el­la en­si­dig­he­ten, ut­an nar­ra­ti­vet man på­tving­at Kirk­lands fo­to­gra­fi­er. Det är rent ut sagt för­fär­ligt att se en an­ti-in­ter­sek­tio­nell och ame­ri­kansk girl­boss- och em­po­wer­ment-at­ti­tyd ap­pli­ce­rad på fo­to­gra­fi­er från 1950-ta­let.

I stäl­let för att lyf­ta fram de verk­li­ga or­sa­ker­na till att des­sa bil­der ser ut som de gör – att sex va­rit (och kanske fort­fa­ran­de är) kvin­nors en­da va­lu­ta i Hol­ly­wood, att år­hund­ra­den av pat­ri­ar­kalt för­tryck lett till ett bild­språk av det­ta slag – vill man fram­hål­la att Mon­roe själv ha­de järn­hård kon­troll över den sen­su­el­la fo­to­ses­sio­nen, ef­tersom hon fick väl­ja mu­sik och smut­ta på cham­pagne.

Den makt­dy­na­mik som ofrån­kom­li­gen all­tid ex­i­ste­rar mel­lan fo­to­graf och sub­jekt är ett in­tres­sant och out­sin­ligt äm­ne, och i fal­let med su­per­stjär­nan Mon­roe och den okän­da 24-åri­ga fo­to­gra­fen är frå­gan om vem som styrt vem myc­ket re­le­vant. Ty­värr ig­no­re­ras så­dant som un­der­lig­gan­de struk­tu­rer el­ler per­for­man­sa­spek­ten i ka­rak­tä­ren Ma­rilyn Mon­roe helt.

David Lynch-stäm­ning

In­nan man som be­trak­ta­re får ta del av bild ef­ter bild på en krå­man­de kvin­na fo­to­gra­fe­rad upp­i­från ut­sätts man dock för en er­fa­ren­het som är snudd på sjuk. Det förs­ta rum­met är näm­li­gen ett sel­fi­e­rum som för­sö­ker loc­ka be­sö­ka­ren till att fri­vil­ligt mark­nads­fö­ra K1 via so­ci­a­la me­di­er.

Ovan­för en hårt upp­lyst brits­lik­nan­de säng finns en spe­gel, och det är me­ning­en att man ska läg­ga sig ner och ta sinn­li­ga bil­der av sin re­flek­tion. Det he­la ser ut som en karg ope­ra­tions­sal, el­ler var­för in­te ett ut­rym­me för me­di­cins­ka ex­pe­ri­ment på ett ufo, och en il­la­bå­dan­de David Lynch-stäm­ning till­förs med hjälp av det Frank Si­nat­ra-sound­track som lju­der i rum­met.

#k1coco­ma­rilyn upp­ma­nar en text på väg­gen.

Ton­dövt

Jag vill så otro­ligt gär­na om­fam­na det mo­di­ga nya ini­ti­a­tiv som K1 i grund och bot­ten är. Myc­ket har sat­sats på det­ta en­tu­si­as­tis­ka för­sök att fö­ra fo­to­konst in till stads­kär­nan, och så­väl mu­seistif­tel­sen som krö­gar­na bör ap­plå­de­ras för den våg­hal­sig­het som krävts för att så am­bi­tiöst re­no­ve­ra det­ta käl­larut­rym­me.

Det bör ock­så po­äng­te­ras att mu­se­et na­tur­ligt­vis in­te kun­de ha för­ut­spått att Black li­ves mat­ter-rö­rel­sens plöts­li­ga upp­sving skul­le gö­ra in­led­nings­ut­ställ­ning­ens näs­tan plåg­samt vi­ta prä­gel så up­pen­bar. El­ler för den de­len att 1950-ta­lets köns­rol­ler och de­ras fort­sat­ta ex­istens skul­le kom­ma på ta­pe­ten i och med att di­stans­ar­be­tet un­der co­ro­nae­ran av­slö­jat hur pass stor del av hus­hålls­ar­be­te som fort­fa­ran­de fal­ler på kvin­nor.

Men än­då: nå­got an­svar mås­te man krä­va att mu­se­et tar för den ton­döv­het man ger ut­tryck för när man valt att öpp­na K1 med en mans fo­to­gra­fi­er fö­re­stäl­lan­de en kvin­na som of­ta an­ses ha fal­lit of­fer för pat­ri­ar­ka­tet.

Det finns än­nu hopp för K1, men säl­lan har ett gal­le­ri haft li­ka myc­ket att be­vi­sa ef­ter att ha öpp­nat. Kanske sats­ning­en än­nu sö­ker sin form och sitt språk – för­hopp­nings­vis sker ut­veck­ling och blomst­ring in­om den när­mas­te fram­ti­den. Här finns så myc­ket po­ten­ti­al, men öpp­nings­upp­ställ­ning­en läm­nar en så­väl led­sen som upp­gi­ven.

FOTO: ©DOUGLAS KIRK­LAND/PHOTO OP

Fo­to­gra­fi­er från en en­da ses­sion med Ma­rilyn Mon­roe ut­gör mer­par­ten av ma­te­ri­a­let i gal­le­ri K1:s ut­ställ­ning med verk av Douglas Kirk­land. För­le­gad sen­su­a­li­tet, skri­ver HBL:s konst­kri­ti­ker He­len Korpak. Douglas Kirk­land: Ma­rilyn Mon­roe, Hol­ly­wood, 1961.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.