Välkommen till Nina Roos rum
I sina nya målningar lyckas konstnären Nina Roos skickligt balansera mellan det introverta och det direkta.
Bildkonstnären Nina Roos tvillingsyster, kritikern Rita Roos (1956– 1996) hävdade i en av sina recensioner att ”när en målning är bra är den överlägsen ordet och separerad från ordet, den är både utan ett namn och mer än ett namn”. Jag kan se att Nina Roos bildkonst är uttryckligen så; hennes språk är ej i orden och därmed ställs kritikern och publiken inför en utmaning. Det är målningar som äger rum; de aktualiserar så att säga rumslighet. Långsamt kan betraktaren stiga in i detta rum, men det kräver tid.
Jag ber om en stol i galleriet och sätter mig ned. Det förefaller naturligt att börja vid fem enorma, grårosa målningar som intar en slags paradplats i galleriet. Vissa uppgår till hela fyra meter och går under titeln Lucid. Tankarna går till Roos utställning i Galerie Forsblom för fem år sedan. Enligt mig handlade det då mycket om ett slags labilt rum. Det var brunnyanserat och jag kunde tyda uppspjälkta kartonglådor, sår och blåmärken. Även om det var tystlåtet och reducerat fanns det en stor laddning i bilderna. När som helst kunde allt rasa samman och det fascinerade mig.
Sedan dess har Roos, som i dag är en av Nordens mest uppskattade målare, ställt ut i Norge, Belgien och senast i Lunds konsthall i våras. Detta hudnära, grårosa återkommer hon till. I serien Lucid hittas en mjuk kroppslighet, sår och öppningar av en annars stängd eller dold verklighet. Två av dem bildar en slags diptyk, fulla med stickor nedborrade i något som jag uppfattar som ömmande hud. Målningarna tycks samtala med varandra tvärs över rummet och jag hamnar i en konfrontation som jag inte kommer undan; kropp och rum sammanblandas.
Färgen startpunkten
Roos har alltmer börjat koppla färgväggar eller färgrum till sina målningar. Den första paviljongen framkom i Antwerpen. I Lund gjorde hon en röd paviljong med målningar infällda i väggen, likt en tredimensionell målning. Kohtas målade väggar är en fortsättning på detta. Fyra verk i olika gråa, dämpade nyanser är hängda mot en silvergrå, pärlemorskiftande linje. Abstraherade tystlåtna skeenden, samt ett slags kirurgiska stygn hittas i dessa mörka målningar och ger mig en förnimmelse av påtvingad stumhet. Något som inte kan uttryckas i ord, ett glapp mellan verklighet och språk. Tankarna går till alla dessa snabba skeenden i vår värld då språket inte hinner med och hur det kan bilda ett obehag. Hur det finns en mängd klichéer i språket som inte når den exakta formuleringen.
Fastän målningarna är blekt monokroma är färgen överraskande nog det centrala i Roos skapande; allt får sin början utifrån en viss specifik färg. Tanken är så att säga kopplad till färgen, det vill säga hon vill inte direkt förmedla en känsla via färgen utan tankematerialet är färgen. Det är med andra ord färgen som öppnar det rumsliga för målningarnas plats. Fokus ligger på små nyanser. Roos planerar noga sina verk för ett visst utrymme och de är på så vis platsspecifika. Galleriets takfönster kommer väl till pass, naturljuset gör sitt och målningarna lever med ljuset och rummet.
En hinna mellan verkligheten
Konstnären har valt att måla Kohtas mindre rum djupt blått, likt en skugga. Serien med fyra målningar i detta rum går under titeln Kranium och innefattar alla en association av ett huvud. Det seriella och helhetstänkandet i hängningen står nu mera i fokus, allt måste inte hända i en bild. Duken har lämnats bar i kanterna och det utsuddade vita är återkommande. Bildspråket är med andra ord processinriktat och för fram spänningen mellan teckning och måleri. Roos påvisar också här ett mentalt läge, en förnimmelse, vilket hänger ihop med de övriga målningarna i utställningen. Det hela tycks uttrycka ett rum som inte är definierat, ej heller platsen och positionen; det är inte koordinerat.
Filtreringar
Utställningen innefattar också en hel del teckningar. De är systematiskt gjorda med tidstagning. Datumanteckningar visar att de allra senaste är gjorda några dagar före vernissagen. En punkt går från en vinkel till en annan, ett slags rörelseeller tankekartor. Det hela påvisar någonting i det undermedvetna, likt automatism.
Jag fascineras av sättet Roos filtrerar vår värld i måleriet. Hon använder sig inte av pamfletter eller ett politiskt språk, utan det handlar om ögonblick av insikt. Detta måleri blir en slags hinna mellan verkligheten. Ofrånkomligt är det krävande, det krävs antenner av betraktaren; en målning finns ju bara när någon ser den. Det mediala bildflödet har i dag tagit över hur folk upplever bilder och måleriet hamnar därmed i en svår position. Men en målare kan inte vara för introvert och subtil, inte heller för direkt, för då blir det platt och endast information. Det är med andra ord frågan om en svår balansgång. Men här tycker jag att Roos är ytterst skicklig. Hennes måleri får mig att skärpa blicken, också i relation till det som finns utanför målningen. Jag blir varse, det kommer in en aspekt som jag inte har tänkt på tidigare, en ny formulering – som jag nödvändigtvis inte kan eller behöver formulera.
Jag fascineras av sättet Roos filtrerar vår värld i måleriet. Hon använder sig inte av pamfletter eller ett politiskt språk, utan det handlar om ögonblick av insikt