Väl­kom­men till Ni­na Roos rum

I si­na nya mål­ning­ar lyc­kas konst­nä­ren Ni­na Roos skick­ligt ba­lan­se­ra mel­lan det in­tro­ver­ta och det di­rek­ta.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - KONST Ni­na Roos, Lu­cid, Koh­ta till 11.10. CAMILLA GRANBACKA kul­tur@hbl.fi

Bild­konst­nä­ren Ni­na Roos tvil­ling­sys­ter, kri­ti­kern Ri­ta Roos (1956– 1996) häv­da­de i en av si­na re­cen­sio­ner att ”när en mål­ning är bra är den över­läg­sen ordet och se­pa­re­rad från ordet, den är bå­de ut­an ett namn och mer än ett namn”. Jag kan se att Ni­na Roos bild­konst är ut­tryck­li­gen så; hen­nes språk är ej i or­den och där­med ställs kri­ti­kern och publi­ken in­för en ut­ma­ning. Det är mål­ning­ar som äger rum; de ak­tu­a­li­se­rar så att sä­ga rums­lig­het. Lång­samt kan be­trak­ta­ren sti­ga in i det­ta rum, men det krä­ver tid.

Jag ber om en stol i gal­le­ri­et och sät­ter mig ned. Det fö­re­fal­ler na­tur­ligt att bör­ja vid fem enor­ma, gråro­sa mål­ning­ar som in­tar en slags pa­rad­plats i gal­le­ri­et. Vis­sa upp­går till he­la fy­ra me­ter och går un­der ti­teln Lu­cid. Tan­kar­na går till Roos ut­ställ­ning i Ga­le­rie Fors­blom för fem år se­dan. En­ligt mig hand­la­de det då myc­ket om ett slags la­bilt rum. Det var brun­ny­an­se­rat och jag kun­de ty­da upp­spjälk­ta kar­tong­lå­dor, sår och blå­mär­ken. Även om det var tyst­lå­tet och re­du­ce­rat fanns det en stor ladd­ning i bil­der­na. När som helst kun­de allt ra­sa sam­man och det fa­sci­ne­ra­de mig.

Se­dan dess har Roos, som i dag är en av Nor­dens mest upp­skat­ta­de må­la­re, ställt ut i Nor­ge, Bel­gi­en och se­nast i Lunds konst­hall i vå­ras. Det­ta hud­nä­ra, gråro­sa åter­kom­mer hon till. I se­ri­en Lu­cid hit­tas en mjuk kropps­lig­het, sår och öpp­ning­ar av en an­nars stängd el­ler dold verk­lig­het. Två av dem bil­dar en slags dip­tyk, ful­la med stic­kor ned­bor­ra­de i nå­got som jag upp­fat­tar som öm­man­de hud. Mål­ning­ar­na tycks sam­ta­la med varand­ra tvärs över rum­met och jag ham­nar i en kon­fron­ta­tion som jag in­te kom­mer un­dan; kropp och rum sam­man­blan­das.

Fär­gen start­punk­ten

Roos har allt­mer bör­jat kopp­la färg­väg­gar el­ler färg­rum till si­na mål­ning­ar. Den förs­ta pa­vil­jong­en fram­kom i An­twer­pen. I Lund gjor­de hon en röd pa­vil­jong med mål­ning­ar in­fäll­da i väg­gen, likt en tre­di­men­sio­nell mål­ning. Koh­tas må­la­de väg­gar är en fort­sätt­ning på det­ta. Fy­ra verk i oli­ka gråa, däm­pa­de ny­an­ser är häng­da mot en sil­ver­grå, pär­le­mor­skif­tan­de lin­je. Ab­stra­he­ra­de tyst­låt­na ske­en­den, samt ett slags ki­rur­gis­ka stygn hit­tas i des­sa mör­ka mål­ning­ar och ger mig en för­nim­mel­se av på­tving­ad stum­het. Nå­got som in­te kan ut­tryc­kas i ord, ett glapp mel­lan verk­lig­het och språk. Tan­kar­na går till al­la des­sa snab­ba ske­en­den i vår värld då språ­ket in­te hin­ner med och hur det kan bil­da ett obe­hag. Hur det finns en mängd kli­ché­er i språ­ket som in­te når den ex­ak­ta for­mu­le­ring­en.

Fastän mål­ning­ar­na är blekt mo­no­kro­ma är fär­gen över­ras­kan­de nog det cen­tra­la i Roos ska­pan­de; allt får sin bör­jan ut­i­från en viss spe­ci­fik färg. Tan­ken är så att sä­ga kopp­lad till fär­gen, det vill sä­ga hon vill in­te di­rekt för­med­la en käns­la via fär­gen ut­an tan­ke­ma­te­ri­a­let är fär­gen. Det är med and­ra ord fär­gen som öpp­nar det rums­li­ga för mål­ning­ar­nas plats. Fo­kus lig­ger på små ny­an­ser. Roos pla­ne­rar no­ga si­na verk för ett visst ut­rym­me och de är på så vis plats­spe­ci­fi­ka. Gal­le­ri­ets tak­föns­ter kom­mer väl till pass, na­tur­lju­set gör sitt och mål­ning­ar­na le­ver med lju­set och rum­met.

En hin­na mel­lan verk­lig­he­ten

Konst­nä­ren har valt att må­la Koh­tas mind­re rum djupt blått, likt en skug­ga. Se­ri­en med fy­ra mål­ning­ar i det­ta rum går un­der ti­teln Kra­ni­um och in­ne­fat­tar al­la en as­so­ci­a­tion av ett hu­vud. Det se­ri­el­la och hel­hets­tän­kan­det i häng­ning­en står nu me­ra i fo­kus, allt mås­te in­te hän­da i en bild. Du­ken har läm­nats bar i kan­ter­na och det ut­sud­da­de vi­ta är åter­kom­man­de. Bild­språ­ket är med and­ra ord pro­cess­in­rik­tat och för fram spän­ning­en mel­lan teck­ning och må­le­ri. Roos på­vi­sar ock­så här ett men­talt lä­ge, en för­nim­mel­se, vil­ket häng­er ihop med de öv­ri­ga mål­ning­ar­na i ut­ställ­ning­en. Det he­la tycks ut­tryc­ka ett rum som in­te är de­fi­ni­e­rat, ej hel­ler plat­sen och po­si­tio­nen; det är in­te ko­or­di­ne­rat.

Fil­tre­ring­ar

Ut­ställ­ning­en in­ne­fat­tar ock­så en hel del teck­ning­ar. De är sys­te­ma­tiskt gjor­da med tidstag­ning. Da­tu­man­teck­ning­ar vi­sar att de all­ra se­nas­te är gjor­da någ­ra da­gar fö­re ver­nis­sa­gen. En punkt går från en vin­kel till en an­nan, ett slags rö­rel­se­el­ler tan­ke­kar­tor. Det he­la på­vi­sar någon­ting i det un­der­med­vet­na, likt au­to­ma­tism.

Jag fa­sci­ne­ras av sät­tet Roos fil­tre­rar vår värld i må­le­ri­et. Hon an­vän­der sig in­te av pam­flet­ter el­ler ett po­li­tiskt språk, ut­an det hand­lar om ögon­blick av in­sikt. Det­ta må­le­ri blir en slags hin­na mel­lan verk­lig­he­ten. Ofrån­kom­ligt är det krä­van­de, det krävs an­ten­ner av be­trak­ta­ren; en mål­ning finns ju ba­ra när nå­gon ser den. Det me­di­a­la bild­flö­det har i dag ta­git över hur folk upp­le­ver bil­der och må­le­ri­et ham­nar där­med i en svår po­si­tion. Men en må­la­re kan in­te va­ra för in­tro­vert och sub­til, in­te hel­ler för di­rekt, för då blir det platt och en­dast in­for­ma­tion. Det är med and­ra ord frå­gan om en svår ba­lans­gång. Men här tyc­ker jag att Roos är yt­terst skick­lig. Hen­nes må­le­ri får mig att skär­pa blic­ken, ock­så i re­la­tion till det som finns ut­an­för mål­ning­en. Jag blir varse, det kom­mer in en aspekt som jag in­te har tänkt på ti­di­ga­re, en ny for­mu­le­ring – som jag nöd­vän­digt­vis in­te kan el­ler be­hö­ver for­mu­le­ra.

Jag fa­sci­ne­ras av sät­tet Roos fil­tre­rar vår värld i må­le­ri­et. Hon an­vän­der sig in­te av pam­flet­ter el­ler ett po­li­tiskt språk, ut­an det hand­lar om ögon­blick av in­sikt

FOTO: JUS­SI TI­AI­NEN

Enor­ma mål­ning­ar i milt gråro­sa. Lu­cid 1 he­ter ar­be­tet av Ni­na Roos.

FOTO: JUS­SI TI­AI­NEN

Ob­jekt som mist sitt namn 2 är nam­net på mål­ning­en av Ni­na Roos.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.