En dikt finns bara när någon läser eller hör den
I sina bästa stunder tillhör Henrika Ringbom våra främsta författare av förlustens och tröstens poesi, konstaterar recensenten.
Poesi Henrika Ringbom en röst finns bara när någon hör den Förlaget m 2020
Om en röst inte hörs av någon, finns den då? Tagen på orden är frågan nästan lika trivial som frågan om trädet som faller i skogen, men frågeställningen blir betydligt intressantare när det kommer till existensen av konstverk och det som kallas röst i litteratur. På detta spår inleder Henrika Ringbom sin nya diktsamling En röst finns bara när någon hör den (Förlaget M).
Titelns tankegång fortsätter genast i den första av elva avgränsade sviter, där Ringbom låter diktsamlingen själv tilltala läsaren: ”Jag kan inte framkalla mig själv”, och sedan vädja ”Skulle du vilja göra det åt mig?”. Temat varieras ytterligare, med frasen ”Osedd har jag inget liv”, i den dikt som tydligast utgör en självpresentation för samlingen:
Jag som du håller i din hand skrevs av Henrika Det var i augusti år 2019 Hon skrev på en MacBook Air
[…]
Osedd har jag inget liv Släpp in mig genom dina ögons hinnor i ditt inre som vidgar sig som kosmos andas mig i dig där du närmar dig ur det moln som är framtiden
Kontrasten är enorm mellan diktens konstlöst informativa början och dess nästan parodiskt svärmiska slut. Därmed är det också en performativ självpresentation, eftersom det inte bara är inuti denna dikt utan i hela samlingen som skillnaderna mellan olika stilnivåer är stora. Dikterna i den första sviten är som små pedagogiska gestaltningar av den litteraturteoretiska princip som kallas författarens död – att verket är självständigt i förhållande till författaren och att författaren inte har något tolkningsföreträde till sitt eget verk. Som kursmaterial skulle dikterna kanske fungera som roliga tillägg till teoretisk litteratur på ämnet, men i övrigt är de inte särskilt intressanta. Som tur är resten av samlingen desto bättre, med flera riktiga guldkorn.
Ringboms poetiska utgivning har varit regelbunden men sparsam sedan debuten med Båge 1988. Det här är hennes sjätte samling. Vid sidan av poesin har hon dock även publicerat romaner, och i sin nästsenaste bok Elden leende (Förlaget M, 2016) kombinerar hon dikter med drabbande självbiografisk essäistik och resereportage från Japan. Ringbom återkommer i bok efter bok till ett antal motivkretsar, varav tre av de mest framträdande är drömmar, Japan samt närstående som insjuknar och dör. Alla dessa är centrala även denna gång.
Återkopplingen till tidigare verk blir explicit i slutet av samlingen, där Ringbom nämner sin egen diktsamling Det finns ingen annanstans (Söderströms, 1994) som ett av de verk som utgör vad hon kallar klangbotten för dikterna. Med på listan över andra konstnärer och konstverk som bildar samlingens klangbotten finns inte bara poeter som Inger Christensen, Tua Forsström och Shuntaro Tanikawa utan även verk från andra konstarter, såsom Vilhelm Hammershøis målningar, Andrej Tarkovskijs film Solaris och Charlotte Berardts bok Drömmar i Tredje Riket.
Tröst i det tröstlösa
Att uppnå angelägenhet i dikter som gestaltar drömmar är ingen lätt sak, med den konsekvenslösa rörelsefrihet som kännetecknar drömlogiken. Det är inte heller alltid som Ringbom uppnår detta i drömdikterna men ibland gör hon det exceptionellt bra, som när hon låter drömmarna beröra tydligt identifierbara och smärtsamma biografiska förhållanden. Att läsa dikterna med utgångspunkt i författarens biografi går visserligen tvärt emot inledningens separation mellan verk och författare, men jag kan svårligen låtsas att jag inte har läst självbiografiska texter av författaren som färgar av sig på läsningen.
I exempelvis en fin och hjärtskärande julessä i HBL 24.12.2017 skriver Ringbom om sin brors plötsliga bortgång, och den första sommaren efteråt med de små brorsbarnen på sommarstället i Korpo. I den sista sviten Trösten inleder Ringbom med en fantastisk dikt som behandlar detta outhärdliga smärtsamma motiv utifrån en dröm. Den inleds så här:
I spegeln bakom mig min bror som dog han håller ett barn i sin hand så faller han ihop Jag säger ”Han kan inte falla ihop han håller ju ett litet barn i handen”
Genom den naiva oförståelsen hos diktens drömjag blir dikten en kraftfull belysning av hjälplösheten inför den oacceptabla situationen. Med motsvarande intensitet fångar vissa dikter i Ringboms förra samling, Öar i ett hav som strömmar (Schildts & Söderströms, 2013), hjälplösheten inför den döden, då i relation till diktjagets mors sjukdom och död. Även denna tråd plockar Ringbom upp här när hon cykliskt låter modern komma tillbaka för ett ögonblick: ”Min mor kom tillbaka / hon skulle snart dö / liksom hon gjorde för arton år sedan”. Konkretionen i en rad som ”liksom hon gjorde för arton år sedan” för även här in angelägenhet i något som annars kunde ha förblivit en drömsyn utan större laddning.
I sina bästa stunder tillhör Ringbom, tillsammans med Tua Forsström vars senaste diktsamling behandlar ett barnbarns bortgång, alltjämt våra främsta författare av förlustens och tröstens poesi.