En dikt finns ba­ra när nå­gon lä­ser el­ler hör den

I si­na bäs­ta stun­der till­hör Hen­ri­ka Ring­bom vå­ra främs­ta för­fat­ta­re av för­lus­tens och trös­tens po­e­si, kon­sta­te­rar re­cen­sen­ten.

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - FRED­RIK ÖSTERBLOM

Po­e­si Hen­ri­ka Ring­bom en röst finns ba­ra när nå­gon hör den För­la­get m 2020

Om en röst in­te hörs av nå­gon, finns den då? Ta­gen på or­den är frå­gan näs­tan li­ka tri­vi­al som frå­gan om trä­det som fal­ler i sko­gen, men frå­ge­ställ­ning­en blir be­tyd­ligt in­tres­san­ta­re när det kom­mer till ex­i­sten­sen av konst­verk och det som kal­las röst i lit­te­ra­tur. På det­ta spår in­le­der Hen­ri­ka Ring­bom sin nya dikt­sam­ling En röst finns ba­ra när nå­gon hör den (För­la­get M).

Ti­telns tan­ke­gång fort­sät­ter ge­nast i den förs­ta av el­va av­grän­sa­de svi­ter, där Ring­bom lå­ter dikt­sam­ling­en själv till­ta­la lä­sa­ren: ”Jag kan in­te fram­kal­la mig själv”, och se­dan väd­ja ”Skul­le du vil­ja gö­ra det åt mig?”. Te­mat va­rie­ras yt­ter­li­ga­re, med fra­sen ”Osedd har jag ing­et liv”, i den dikt som tyd­li­gast ut­gör en själv­pre­sen­ta­tion för sam­ling­en:

Jag som du hål­ler i din hand skrevs av Hen­ri­ka Det var i au­gusti år 2019 Hon skrev på en MacBook Air

[…]

Osedd har jag ing­et liv Släpp in mig ge­nom di­na ögons hin­nor i ditt in­re som vid­gar sig som kos­mos an­das mig i dig där du när­mar dig ur det moln som är fram­ti­den

Kon­tras­ten är enorm mel­lan dik­tens konst­löst in­for­ma­ti­va bör­jan och dess näs­tan pa­ro­diskt svär­mis­ka slut. Där­med är det ock­så en per­for­ma­tiv själv­pre­sen­ta­tion, ef­tersom det in­te ba­ra är in­u­ti den­na dikt ut­an i he­la sam­ling­en som skill­na­der­na mel­lan oli­ka stil­ni­vå­er är sto­ra. Dik­ter­na i den förs­ta svi­ten är som små pe­da­go­gis­ka ge­stalt­ning­ar av den lit­te­ra­tur­te­o­re­tis­ka prin­cip som kal­las för­fat­ta­rens död – att ver­ket är själv­stän­digt i för­hål­lan­de till för­fat­ta­ren och att för­fat­ta­ren in­te har nå­got tolk­nings­fö­re­trä­de till sitt eget verk. Som kurs­ma­te­ri­al skul­le dik­ter­na kanske fun­ge­ra som ro­li­ga tillägg till te­o­re­tisk lit­te­ra­tur på äm­net, men i öv­rigt är de in­te sär­skilt in­tres­san­ta. Som tur är res­ten av sam­ling­en desto bätt­re, med fle­ra rik­ti­ga guld­korn.

Ring­boms po­e­tis­ka ut­giv­ning har va­rit re­gel­bun­den men spar­sam se­dan de­bu­ten med Bå­ge 1988. Det här är hen­nes sjät­te sam­ling. Vid si­dan av po­e­sin har hon dock även pub­li­ce­rat ro­ma­ner, och i sin näst­se­nas­te bok El­den le­en­de (För­la­get M, 2016) kom­bi­ne­rar hon dik­ter med drab­ban­de själv­bi­o­gra­fisk es­sä­istik och re­se­re­por­tage från Ja­pan. Ring­bom åter­kom­mer i bok ef­ter bok till ett an­tal mo­tiv­kret­sar, varav tre av de mest fram­trä­dan­de är dröm­mar, Ja­pan samt när­stå­en­de som in­sjuk­nar och dör. Al­la des­sa är cen­tra­la även den­na gång.

Åter­kopp­ling­en till ti­di­ga­re verk blir ex­pli­cit i slu­tet av sam­ling­en, där Ring­bom näm­ner sin egen dikt­sam­ling Det finns ing­en an­nan­stans (Sö­der­ströms, 1994) som ett av de verk som ut­gör vad hon kal­lar klang­bot­ten för dik­ter­na. Med på lis­tan över and­ra konst­nä­rer och konst­verk som bil­dar sam­ling­ens klang­bot­ten finns in­te ba­ra po­e­ter som Ing­er Chri­s­ten­sen, Tua Fors­ström och Shun­ta­ro Ta­ni­ka­wa ut­an även verk från and­ra konstar­ter, såsom Vil­helm Ham­mers­høis mål­ning­ar, An­drej Tar­kov­skijs film So­la­ris och Char­lot­te Be­rard­ts bok Dröm­mar i Tred­je Ri­ket.

Tröst i det tröst­lö­sa

Att upp­nå an­ge­lä­gen­het i dik­ter som ge­stal­tar dröm­mar är ing­en lätt sak, med den kon­se­kvens­lö­sa rö­rel­se­fri­het som kän­ne­teck­nar dröm­lo­gi­ken. Det är in­te hel­ler all­tid som Ring­bom uppnår det­ta i drömdik­ter­na men ibland gör hon det ex­cep­tio­nellt bra, som när hon lå­ter dröm­mar­na be­rö­ra tyd­ligt iden­ti­fi­er­ba­ra och smärt­sam­ma bi­o­gra­fis­ka för­hål­lan­den. Att lä­sa dik­ter­na med ut­gångs­punkt i för­fat­ta­rens bi­o­gra­fi går vis­ser­li­gen tvärt emot in­led­ning­ens se­pa­ra­tion mel­lan verk och för­fat­ta­re, men jag kan svår­li­gen låt­sas att jag in­te har läst själv­bi­o­gra­fis­ka tex­ter av för­fat­ta­ren som fär­gar av sig på läs­ning­en.

I ex­em­pel­vis en fin och hjärt­skä­ran­de ju­les­sä i HBL 24.12.2017 skri­ver Ring­bom om sin brors plöts­li­ga bort­gång, och den förs­ta som­ma­ren ef­teråt med de små brors­bar­nen på som­mar­stäl­let i Kor­po. I den sista svi­ten Trös­ten in­le­der Ring­bom med en fan­tas­tisk dikt som be­hand­lar det­ta out­härd­li­ga smärt­sam­ma mo­tiv ut­i­från en dröm. Den in­leds så här:

I spe­geln bakom mig min bror som dog han hål­ler ett barn i sin hand så fal­ler han ihop Jag sä­ger ”Han kan in­te fal­la ihop han hål­ler ju ett li­tet barn i han­den”

Ge­nom den na­i­va oför­stå­el­sen hos dik­tens dröm­jag blir dik­ten en kraft­full be­lys­ning av hjälp­lös­he­ten in­för den oac­cep­tab­la si­tu­a­tio­nen. Med mot­sva­ran­de in­ten­si­tet fång­ar vis­sa dik­ter i Ring­boms för­ra sam­ling, Öar i ett hav som ström­mar (Schild­ts & Sö­der­ströms, 2013), hjälp­lös­he­ten in­för den dö­den, då i re­la­tion till dik­tja­gets mors sjuk­dom och död. Även den­na tråd ploc­kar Ring­bom upp här när hon cykliskt lå­ter mo­dern kom­ma till­ba­ka för ett ögon­blick: ”Min mor kom till­ba­ka / hon skul­le snart dö / lik­som hon gjor­de för ar­ton år se­dan”. Kon­kre­tio­nen i en rad som ”lik­som hon gjor­de för ar­ton år se­dan” för även här in an­ge­lä­gen­het i nå­got som an­nars kun­de ha för­bli­vit en dröm­syn ut­an stör­re ladd­ning.

I si­na bäs­ta stun­der till­hör Ring­bom, till­sam­mans med Tua Fors­ström vars se­nas­te dikt­sam­ling be­hand­lar ett barn­barns bort­gång, alltjämt vå­ra främs­ta för­fat­ta­re av för­lus­tens och trös­tens po­e­si.

Foto: niKlas sand­ström

Hen­ri­ka Ring­bom åter­kom­mer i bok ef­ter bok till ett an­tal mo­tiv­kret­sar, varav tre av de mest fram­trä­dan­de är dröm­mar, Ja­pan samt när­stå­en­de som in­sjuk­nar och dör.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.