Digibacke

Jag är tillbaka i Helsingfors. Solen skiner som om den aldrig gjort något annat. Under semestern lyckades jag flera gånger glömma bort allt vad corona heter.

Nu har sommaren glidit över i vardag, men övergången är nästan omärklig. Jag har redan en veckas jobb bakom mig, men är inte riktigt säker på vad jag har fått till stånd. Gränsen mellan jobb och privatliv har blivit så blurrig detta konstiga år. Det är annars en känsla som alltid tar över då semestern börjar, en förflyttning i tid och rum där jobbtakten och tanken sitter i de första semesterveckorna, av bara farten. Att koppla om och koppla av tar lite tid.

De senaste tio åren har jag också känt att jobbstarten i augusti känns trög. Sommarens lediga tid ger mersmak, får mig att tänka att arbete inte är allt här i livet. Denna vår påverkade också detta. Jag kände mig semesterledig från första dagen. Övergången var smidig eftersom jag jobbat på distans hela våren.

När jag tillbringar all tid hemma flyter gränserna mellan vardag och helg ihop. Resultatet blir ett slags limbo, ett mellantillstånd. I en annan tid av livet hade detta känts eländigt. Rutinlöshet, vänd dygnsrytm och depression går lätt hand i hand.

Nu har coronan gett mig utrymme och tid att tänka och reflektera mer. Jag har känt mig mindre stressad, vilket säkert är en av orsakerna till varför det var så lätt att glida över i semesterläge. Takten är en annan, livet flyter i nya banor. Det gick bra under våren och försommaren, då semester och fritid hägrade bakom knuten. Men ju längre detta håller på under hösten, desto tyngre tror jag det kommer att kännas.

Den trygghet vi greppat oss fast vid bygger på förutsägbarhet, speciellt i en tid då politiken verkar helt uppochner och de vassa tungorna styr på nätet. Allt är i gungning och allt är i kaos, men min egen vardag kan jag åtminstone hantera. Så tror jag att jag tänkte före coronan. Nu gäller inte heller det, sfären som jag ”kontrollerar” blir mindre och mindre.

Därför kom semestern så skönt emellan. Det kunde gå dagar utan att jag tänkte på corona, eller på framtiden. Och nu då?

Nu gäller det att bygga upp en vardag som fungerar. Vi behöver fortfarande lära oss nya saker. Vi behöver bearbeta det hat som fyller vår sociala vardag. Allt kan inte sättas på undantag i all oändlighet, i väntan på någon slags lösning. Kanske är det här det nya normala?

För fria bildningens del betyder det ett fortsatt digiskuttande: möten på distans, inga resor, virtuella kaffestunder. Vi får fortsätta där vi började i våras – göra ännu bättre distanskurser, reflektera över vad som fungerar och ta lärdomar av det. Gå igenom fortbildningsbehov och se på strukturer. Då gäller det att orka. Trots att det kan kännas tröstlöst och motigt som i en lång uppförsbacke.

bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir på livslard.blogg.hbl.fi