Di­gi­bac­ke

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - JOHANNI LARJANKO

Jag är till­ba­ka i Helsing­fors. So­len ski­ner som om den ald­rig gjort nå­got an­nat. Un­der se­mestern lyc­ka­des jag fle­ra gång­er glöm­ma bort allt vad co­ro­na he­ter.

Nu har som­ma­ren gli­dit över i var­dag, men över­gång­en är näs­tan omärk­lig. Jag har re­dan en vec­kas jobb bakom mig, men är in­te rik­tigt sä­ker på vad jag har fått till stånd. Grän­sen mel­lan jobb och pri­vat­liv har bli­vit så blur­rig det­ta kons­ti­ga år. Det är an­nars en käns­la som all­tid tar över då se­mestern bör­jar, en för­flytt­ning i tid och rum där jobb­tak­ten och tan­ken sit­ter i de förs­ta se­mester­vec­kor­na, av ba­ra far­ten. Att kopp­la om och kopp­la av tar li­te tid.

De se­nas­te tio åren har jag ock­så känt att jobb­star­ten i au­gusti känns trög. Som­ma­rens le­di­ga tid ger mer­smak, får mig att tän­ka att ar­be­te in­te är allt här i li­vet. Den­na vår på­ver­ka­de ock­så det­ta. Jag kän­de mig se­mester­le­dig från förs­ta da­gen. Över­gång­en var smi­dig ef­tersom jag job­bat på di­stans he­la vå­ren.

När jag till­bring­ar all tid hem­ma fly­ter grän­ser­na mel­lan var­dag och helg ihop. Re­sul­ta­tet blir ett slags lim­bo, ett mel­lan­till­stånd. I en an­nan tid av li­vet ha­de det­ta känts elän­digt. Ru­tin­lös­het, vänd dygns­rytm och de­pres­sion går lätt hand i hand.

Nu har co­ro­nan gett mig ut­rym­me och tid att tän­ka och re­flek­te­ra mer. Jag har känt mig mind­re stres­sad, vil­ket sä­kert är en av or­sa­ker­na till var­för det var så lätt att gli­da över i se­mester­läge. Tak­ten är en an­nan, li­vet fly­ter i nya ba­nor. Det gick bra un­der vå­ren och för­som­ma­ren, då se­mes­ter och fri­tid häg­ra­de bakom knu­ten. Men ju läng­re det­ta hål­ler på un­der hös­ten, desto tyng­re tror jag det kom­mer att kän­nas.

Den trygg­het vi grep­pat oss fast vid byg­ger på för­ut­säg­bar­het, spe­ci­ellt i en tid då po­li­ti­ken ver­kar helt upp­och­ner och de vas­sa tung­or­na styr på nä­tet. Allt är i gung­ning och allt är i ka­os, men min egen var­dag kan jag åt­minsto­ne han­te­ra. Så tror jag att jag tänk­te fö­re co­ro­nan. Nu gäl­ler in­te hel­ler det, sfä­ren som jag ”kon­trol­le­rar” blir mind­re och mind­re.

Där­för kom se­mestern så skönt emel­lan. Det kun­de gå da­gar ut­an att jag tänk­te på co­ro­na, el­ler på fram­ti­den. Och nu då?

Nu gäl­ler det att byg­ga upp en var­dag som fun­ge­rar. Vi be­hö­ver fort­fa­ran­de lä­ra oss nya sa­ker. Vi be­hö­ver be­ar­be­ta det hat som fyl­ler vår so­ci­a­la var­dag. Allt kan in­te sät­tas på un­dan­tag i all oänd­lig­het, i vän­tan på nå­gon slags lös­ning. Kanske är det här det nya nor­ma­la?

För fria bild­ning­ens del be­ty­der det ett fort­satt di­gis­kut­tan­de: mö­ten på di­stans, inga re­sor, vir­tu­el­la kaf­festun­der. Vi får fort­sät­ta där vi bör­ja­de i vå­ras – gö­ra än­nu bätt­re di­stans­kur­ser, re­flek­te­ra över vad som fun­ge­rar och ta lär­do­mar av det. Gå ige­nom fort­bild­nings­be­hov och se på struk­tu­rer. Då gäl­ler det att or­ka. Trots att det kan kän­nas tröst­löst och mo­tigt som i en lång upp­förs­bac­ke.

blog­gar om var­för det är som det är och det blir som det blir på livs­lard.blogg.hbl.fi

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.