Musiken var tillflykt och tillhygge
ESSÄ Under andra världskriget försattes stora delar av det europeiska kulturlivet i undantagstillstånd. Det konstnärliga tomrummet behövde fyllas och musiken utgjorde både tillflyktsort och tillhygge i kampen mot ockupanter. Pianisten Martin Malmgren utforskar tre dådkraftiga musikers handlingar under undantagsförhållanden.
Vid Nazitysklands invasion av Polen och den efterföljande krigsförklaringen av Storbritannien och Frankrike stod pianisten Myra Hess (1890– 1965) vid ett vägskäl. En längre konsertresa till USA var på kommande, men att överge Storbritannien i nationens ödesstund kändes fel. I London blev konserter och andra publika tillställningar snabbt sällsynta, men samtidigt som Nationalgalleriets värdefulla tavlor transporterades till säkrare orter fick Myra Hess en idé. Kunde inte galleriet nyttjas för dagliga konserter för den breda allmänheten, som säkerligen hungrade efter kulturella upplevelser? Kanske kunde galleriet omvandlas till en fristad där publiken och musikerna för stunden kunde glömma den grymma verklighet Europa hamnat i?
Initiativet välkomnades omedelbart, och inte mindre än ett drygt tusental dök upp och köade inför den första konserten i oktober 1939. I sex och ett halvt år ordnades konserter från måndag till fredag, med repriseringar flera dagar i veckan och en sammantagen publik på över 800 000 personer. Inträdet låg på en shilling och det symboliska arvodet om fem guineas var lika stort för nykomlingar som etablerade artister. Snart kom också finansiellt stöd från USA och Kanada, och därtill donationer från välkända musikpersonligheter som Rachmaninov, Toscanini, Koussevitskij och många andra.
Mest anmärkningsvärt är att verksamheten fortgick också under blitzen, som från hösten 1940 till våren 1941 krävde över 40 000 dödsoffer och skadade omkring två miljoner byggnader. Frågan om Nationalgalleriet nästa dag skulle stå kvar oskadat hängde ständigt i luften, och mycket riktigt drabbade de nattliga bombräderna till sist även denna byggnad. Men konsertverksamheten fortgick utan avbrott i oskadda delar av byggnaden, och även när de tyska bombplanen kunde höras under konserterna tystnade aldrig musiken. Med ett plötsligt crescendo i det Schubertimpromptu hon just spelade förmådde Myra Hess vid ett tillfälle att överrösta oljuden från ovan.
Här framträdde musiker av alla möjliga nationaliteter. Under det förra världskriget hade det inte varit tillåtet att sjunga eller betitla verk på tyska under liknande konserter – Schumanns Warum? fick döpas om till Pourquoi? – och trots den öppnare attityden under det andra världskriget infann sig samvetskval hos somliga. Samma dag som Tysklands invasion av Nederländerna den 10 maj 1940 bad den tyska sångerskan Elena Gerhardt att få ställa in sitt framträdande, i tron om att ingen önskade höra det tyska språket längre.
Men efter övertalning av Myra Hess ändrade hon sig och möttes vid konserten av en flera minuter lång ovation när hon visade sig på scenen. Här fanns en publik som tycktes förstå hennes känslor.
◆◆◆
Den tyska invasionen av Nederländerna tvingade tonsättaren och pianisten Rosy Wertheim (1888–1949) på flykt från huvudstaden till landsbygden. Nu väntade en tid då Wertheims och andra judars rättigheter skulle komma att stramas åt allt mer. I en sann motståndshandling gömde Wertheim judar i sin källare, och såg dessutom till att ordna konserter där, med fokus på musik av då förbjudna judiska tonsättare. Den franska väninnan och tonsättaren Elsa Barraine deltog i liknande aktiviteter i Frankrike, där hon bland annat ingick i Front National des Musiciens tillsammans med ett trettiotal andra musiker.
Rosy Wertheims humanitära engagemang var ett arv från äldre generationer i familjen. Amsterdams äldsta park hade fått namnet Wertheimparken efter Rosys farfar, bankiren och filantropen Abraham Carel Wertheim, och vid parkens fontän finns han beskriven med följande inskription: ”Hjälpare för de fatti
Konsertverksamheten fortgick utan avbrott i oskadda delar av byggnaden, och även när de tyska bombplanen kunde höras under konserterna tystnade aldrig musiken.
ga / Tjänsteman för de svaga / Människovän / En röst som frammanar liv / Understödjare av konstnärer / Rörelseenergi för de långsamma / Sörjd av stad och land”.
I denna anda kom Rosy Wertheim redan innan krigsutbrottet att kombinera sin passion för musik med en vilja att hjälpa mindre bemedlade i samhället. Hon kom att dirigera körer bestående av sångare från socialt missgynnade (och ofta judiska) stadsdelar, och gav lektioner i pianospel åt mindre bemedlade barn. Efter att under en lång tid ha använt musiken till gagn för samhällets mest utsatta föreföll det henne naturligt att under ockupationen låta musiken fungera som en protest mot det tyska förtrycket. År 1942 tvingades samtliga nederländska artister att registrera sig hos Kultuurkamer, en tysk reglerande myndighet (efter mönster av Goebbels Kulturkammer) som krävde lojalitet med nazisterna. Liksom många andra vägrade Wertheim att skriva under, vilket blev början på en kringflackande tillvaro på flykt. Hon lyckades klara sig undan med livet i behåll, trots att mer än tre fjärdedelar av Nederländernas judiska befolkning hade gått under vid krigsslutet.
◆◆◆
Musikaliska motståndshandlingar av ett liknande slag finner vi i Warszawa under den tyska ockupationen. Tonsättaren och violinisten Grazyna Bacewicz (1909–1969) blev, tillsammans med en rad betydande musikpersonligheter, aktiv i en hemlig förening av musiker (Tajny Zwiazek Muzyków) som ordnade konserter utöver de vanliga, av nazisterna tillåtna tillställningarna. Polsk musik var strängt förbjuden vid de officiella konserterna och den hemliga verksamheten, ofta anordnad privat i olika hem och kaféer, blev därför en fristad för många verksamma musiker och tonsättare. Särskilt fokuserade man på uruppföranden av nyskrivna verk, något som tydligt signalerade att den polska musiken levde vidare, trots ockupationen.
Tillvarons osäkerhet var påtaglig för många: pianisten och tonsättaren Boleslaw Woytowicz drev ett kafé i Warszawas gamla stad som också blev en naturlig mötesplats för motståndsrörelsen, vilket gjorde verksamheten riskabel. Vapen gömdes under estradgolvet. Här hördes musiker och tonsättare som Witold Lutoslawski, Andrzej Panufnik och Irene Dubiska, och det var här, i maj 1943, som Uminski-kvartetten uruppförde Grazyna Bacewiczs andra stråkkvartett. Det kom att bli kvartettens sista offentliga framträdande; ett halvår senare tillfångatogs altviolinisten Henryk Trzonek och miste snart livet i en offentlig arkebusering på Warszawas gator. Den hemliga musikföreningens försök att medla med Gestapo var förgäves.
Att Bacewicz förmådde vara så pass produktiv under omständigheterna är beundransvärt – och ännu mer förvånande är att det sjuder av energi och livsbejakelse i flera av hennes verk från krigsåren, exempelvis i Uvertyr för orkester från 1943. Det är när hon nyttjar sitt eget instrument som stämningen visar större spår av mörker. Soloviolinsonaten från 1941 är full av dissonanser och skiftande känslolägen, men även här segrar optimismen till slut i moto perpetuo-avslutningen. Även om Bacewicz alltid hade ett påtagligt intresse för den inhemska kulturen så syns det allra tydligast i hennes musik från kriget och efter krigsslutet, bland annat i Polsk uvertyr och de många verk som baserades på polska folkdanser.
◆◆◆
Har vi något att lära av dessa historier i vår tids undantagstillstånd? De alldeles uppenbara skillnaderna till trots så ser vi, nu som då, att kulturlivet förmår uppvisa en förmåga till anpassning även under svåra tider. Och viljan att stötta ett levande kulturliv trots komplicerade omständigheter ser vi i såväl den polska exilregeringens finansiella stöd till musiker som förlorat inkomstkällor som de inhemska kulturfondernas gemensamma krisstöd till kulturutövare under covidvåren som gick.
Om den polskfödda violinisten Ida Haendel (1928–2020) hade stannat längre i Warszawa under uppväxten så hade hon säkerligen också kunnat höras på den hemliga musikföreningens konserter i staden. I stället hamnade hon i London och framträdde på såväl Nationalgalleriets konserter som vid många konserter arrangerade för de allierade styrkornas soldater. Nationalgalleriet ordnar sedan 2006 konserter för att hedra minnet av Myra Hess ursprungliga konsertserie. Vid flera tillfällen har musiker som var med på krigskonserterna återkommit – bland dem Ida Haendel – och inte sällan har personer ur den ursprungliga publiken varit på återbesök. Förläggaren och filantropen Ernest Hecht lyckades som barn aldrig ta sig in på de proppfulla konserterna, men såg i stället till att understöda 2000-talets minneskonserter. Det är inte svårt att hålla med när han framhåller att Myra Hess krigsgärning kunde mäta sig med Vera Lynns – och att ingen gjorde mer för moralen än hon, under de många svåra krigsåren.