Afrika behöver en revolution som slår sönder kolonialismens strukturer

”Det finns korruption och så finns det Kenya”. Orden kom från den inflytelserika burundiska feministen Judicaelle Irakoze på Twitter i början av veckan. Tweeten spreds snabbt och under den kom kommentarer som ”Uganda ber att få vara av annan åsikt!” ”Kongo är också med!” och ”Vet du ens vad som händer i Zimbabwe?” Många afrikaner på Twitter var snabbt framme och ville berätta hur korrupt just deras land är.

Att Irakoze nu lyfte upp Kenya handlar om en stor korruptionsskandal som den lokala tvkanalen NTV avslöjade förra helgen. I korthet handlar det om att politiker och affärsmän har förskingrat hundratals miljoner i donationer och skyddsutrustning som Kenya fått för att stoppa spridningen av coronaviruset.

Enligt NTV har 400 miljoner dollar försvunnit samtidigt som landet kämpar med ökande antal covid-19-fall och läkare och sköterskor hotar med strejk på grund av brist på skyddsutrustning. Enligt tv-kanalens dokumentär, som gick under namnet #covid19millionaires hade det under våren plötsligt dykt upp nya företag i Kenya som fick lukrativa miljonavtal av staten för att sälja till exempel ansiktsskydd.

Andra företag som vann konkurrensutsättningar hade misstänkt nära band till högt uppsatta politiker. Dokumentären hävdade också att skyddsutrustning som under pompa och ståt donerades till Afrika av den kinesiske affärsmannen Jack Ma mystiskt hade försvunnit, bara för att dyka upp hos de nygrundade företagen och sedan säljas tillbaka till den kenyanska staten till uppblåsta priser. Företagen och de inblandade politikerna behövde bara krafsa in dollarna.

Den kenyanska staten nekar till all inblandning och korruption, och säger att man kan redogöra för 200 miljoner av donationerna. Men det betyder att 200 miljoner fortfarande saknas, hävdar dokumentären.

Varför är då Afrika så korrupt, och varför är det så svårt att göra något åt det?

Nej, afrikaner är inte mer korrupta än andra människor, skriver den senegalesiska Amy Niang, lektor i internationella relationer vid sydafrikanska University of the Witwatersrand.

Korruptionshistorier som den nyaste i Kenya förklaras ofta vara en konsekvens av en girig elit och den så kallade resursförbannelsen, alltså att länder som har stora naturresurstillgångar ofta har en sämre ekonomisk utveckling, sämre demokrati och mer korruption. Sanningen är betydligt grymmare än så, hävdar Niang.

Hon säger att problemet är ”extraktivism”, en ekonomisk modell som Afrika fått i arv efter kolonialismen. Afrikanska ekonomier är väldigt ensidiga och beroende av export av råvaror. Industrialiseringen är i sin linda och de afrikanska länderna är dåliga på att förädla sina resurser. Därför säljs det mesta ut från kontinenten till rikare länder utan naturresurser, som förädlar råvarorna och tar största delen av vinsten. Kontinenten förser resten av världen med ”kroppar och hjärnor, koppar och kobolt, olja och gas, diamanter och guld, konstföremål och kulturellt arv”, skriver Niang. Det leder inte bara till att resurserna försvinner från kontinenten, utan också till att Afrikas möjlighet att utvecklas stannar upp.

Infrastrukturen i Afrika är uppbyggd för att föra ut resurser från kontinenten, något som syns till exempel i att järnvägsnätverket går inifrån landet ut mot kusterna. Det existerar för att föra ut resurser från kontinenten, inte för att främja utvecklingen i världsdelen.

Grunderna till det här lades under kolonialtiden. Verklig avkolonisering skedde inte, utan en foglig elit som utbildades i koloniala skolor ärvde manteln efter kolonisatörerna och fortsatte tjäna deras intressen, hävdar Niang. Den traditionen finns kvar i form av riggade val och politiker som helst tjänar sina egna och sina familjers intressen, inte nationens, också mitt i en pandemi.

Det här är speciellt synligt i sättet på vilket Frankrike fortsätter att bevaka sina intressen i de forna kolonierna. Frankrike ser till att de afrikanska länderna är beroende av landet genom att upprätthålla ett system där Afrika exporterar resurser till Frankrike och importerar produkter tillverkade där. Landet har dubiösa avtal och möjligheter att påverka flera forna koloniers militär och politik.

Ett av de tydligaste exemplen är systemet med valutan CFA-francen. De väst- och centralafrikanska medlemsländerna i valutaunionen måste förvara hälften av sina utländska reserver hos det franska finansministeriet för att hålla valutan stabil. Det är ett system som har setts som symbolen för Frankrikes fortsatta imperialism i ”Françafrique”.

Men det finns tecken på förbättring. Systemet med utländska reserver i franska händer håller på att gå i graven. I maj klubbade Frankrike igenom en lag som slopar systemet efter påtryckning från Afrika.

Också i Kenya kan man se en långsam ljusning den nya skandalen till trots. Tack vare digitaliseringen och internets ökande inflytande går det inte längre att göra vad som helst utan att bli fast och utan att det får spridning. Under veckan har #covid19millionaires trendat på Twitter i Kenya. När universitetet i Garissa i Kenya attackerades av somaliska al-Shabaab år 2015, var det tack vare sociala medier som det kom fram att en polishelikopter som hade behövts i insatsen mot terrorgruppen användes för privata syften av en polischef.

Afrikanerna blir allt bättre på att ställa sina ledare till svars, och kräva förändring, vilket syns till exempel i de snabba framsteg som skett i Sudan efter revolutionen i fjol. Det sker små revolutioner överallt hela tiden, men det skulle behövas en verklig revolution över hela kontinenten som skulle skaka om och slå sönder de strukturer som plågat Afrika sedan kolonialmakterna till synes stack därifrån.

Att beskylla Afrika för att vara korrumperat känns som ett rätt tröttsamt ämne, men inte desto mindre viktigt.

Samtidigt är det viktigt att lyfta upp alla dem som outtröttligt kämpar emot korruptionen – på olika nivåer. Som min kenyanska väninna, som blev gripen på en lokalbuss tillsammans med andra passagerare. Polisen hävdade att de stigit av på ett ställe där det inte var tillåtet, och bad som den kenyanska polisen brukar om ”kitu kidogo”, vilket på swahili betyder ungefär ”något smått”. Hon vägrade, och fördes till polisstationen där hon satt i häkte över natten och sedan fick betala en betydligt högre summa i böter än hon behövt betala om hon gått med på att ge ”kitu kidogo”. Men, åtminstone hade hon inte betalat någon muta.

”Det skulle behövas en verklig revolution över hela kontinenten som skulle skaka om och slå sönder de strukturer som plågat Afrika sedan kolonialmakterna till synes stack därifrån.”

LISELOTT LINDSTRÖM

är journalist i Afrika.