Kamala Harris skriver historia, men den är bitterljuv
Är det betydelsefullt att Harris blev utsedd till Demokraternas vicepresidentkandidat? Självklart. Men att jubla över ett tröstpris som grundar sig i ömkan och ”tvång” är att ta i, skriver Roza Bicer.
Sedan den demokratiska presidentkandidaten Joe Biden förra veckan meddelade att han valt senator Kamala Harris som vicepresidentkandidat, har jubel hörts runtom i landets demokratiska kretsar, inte minst bland kvinnor och den svarta befolkningen. Gratulationerna har flödat, bland annat från Barack Obama och Hillary Clinton, varav den senare twittrade att valet av Harris skriver historia.
Hon har givetvis rätt. I USA:s historia är det första gången en svart kvinna väljs till vicepresidentkandidat. Det är en milstolpe. Problemet är bara att det känns som ett tröstpris.
Glastaket krossades inte
Efter Hillary Clintons förlust mot Trump 2016 och den efterföljande återupplivningen av kampen för kvinnors jämställdhet med metoorörelsen och kvinnomarscher, lanserade rekordmånga kvinnor i det demokratiska partiet presidentvalskampanjer inför valet 2020. Från den otippade Marianne Williamson (som före sin kandidatur var känd som andlig föreläsare) och Representanthusledamoten Tulsi Gabbard, till tungviktarna och senatorerna Kamala Harris, Amy Klobuchar, Kirsten Gillibrand och Elizabeth Warren: synen av fler än en kvinna på debattscenen var en förstagångsupplevelse.
Det gav amerikanska kvinnor hopp om att en av dem kanske skulle krossa det glastak som Clintons huvud slagit i nästan fyra år tidigare.
Men inget glastak krossades. I stället hördes ett smatter av skallar som slog i den osynliga barriären, den ena efter den andra.
Warren – last woman standing – suspenderade sin kampanj i mars, efter primärvalens otillräckliga siffror. Efter en valrörelse präglad av mångfald både vad gäller genus, sexuell läggning och etnisk härkomst, stod återigen en vit heterosexuell man som partiets segrare.
Politiskt tryck på Biden
Manad av ett påtagligt politiskt tryck lovade Biden snabbt att rollen som vicepresident skulle gå till en kvinna. Det spekulerades att hon skulle vara svart. Allt kändes krystat.
Biden hade i hög grad de svarta primärvalsröstarna att tacka för sin vinst. I kombination med sommarens fokus på det strukturella och fysiska våldet mot svarta amerikaner efter morden på bland andra Breonna Taylor och George Floyd – och den uppenbara favoriseringen av de vita manliga presidentkandidaterna – var det omöjligt för Biden att välja någon annan än en svart kvinna utan att framstå som förtrycket själv.
Rutorna kryssades duktigt i: Kvinna – check. Svart – check.
Är det betydelsefullt att Harris blev utsedd till Demokraternas vicepresidentkandidat? Självklart. Kvinnor är extremt underrepresenterade i amerikansk politik och utgör endast 23,7 procent av USA:s högsta lagstiftande makt, kongressen, som är märkbart vit. Varje långsam framgång är därför noterbar.
Men att jubla över ett tröstpris som grundar sig i ömkan och ”tvång” är att ta i.
Harris kanske skriver historia, men den är bitterljuv.
Första kvinnan var med 1872
Sedan USA:s födelse år 1776 har landet haft 45 presidenter, varav alla har varit män. De har alla valt en man som vicepresident, från landets första president George Washington och vicepresident John Adams år 1776, till Donald Trump och Mike Pence år 2016.
Den första kvinnan att söka presidentposten var Victoria Woodhull år 1872, i en tid då kvinnor ännu inte hade rösträtt. Sedan hennes banbrytande kampanj har 20 kvinnor kandiderat för presidentposten, varav endast en, Clinton, blev slutlig kandidat för sitt parti år 2016 men förlorade mot Trump.
Före Harris har endast två kvinnor valts som vicepresidenter av ett partis presidentkandidat. Geraldine Ferraro skrev år 1984 historia som den första kvinnan att väljas till vicepresidentkandidat, av den demokratiska presidentkandidaten Walter Mondale. De förlorade mot Ronald Reagan och hans vicepresident George H.W. Bush, varav den senare själv skulle komma att bli president. Det skulle ta 24 år innan en kvinna igen skulle lanseras som vicepresident av ett partis vinnande presidentkandidat, nämligen Alaskas guvernör Sarah Palin av den republikanska senatorn John McCain år 2008. De förlorade mot Barack Obama och vicepresident Joe Biden.
Når fortfarande inte ända fram
Givetvis ska man inte förringa värdet av representationen av en svart kvinna på den näst högsta posten i världens mäktigaste land. Det är en ytterst sällsynt spegel för kvinnor, allra mest för svarta, att få se sin reflektion i.
Men om presidentvalet den tredje november i år slutar med att Biden står som segrare med USA:s första kvinnliga vicepresident vid sin sida, blir spegeln trots allt en tydlig påminnelse om att kvinnor, oavsett hudfärg, 244 år efter landets födelse fortfarande inte når riktigt ända fram.