Corona katalyserar konsthandelns digitalisering

Coronakrisen förändrade konstmarknaden praktiskt taget över en natt. Allt fler auktioner, och nu även konstmässor, hålls på nätet och det kanske blir det ”nya normala”.

Auktionshuset Sotheby’s organiserade i juni sin första virtuella slagauktion. Auktionsutroparen och konstverken befann sig som vanligt i New York, men i auktionssalen satt ingen publik och i stället strömmades försäljningen. Uppkopplade budgivare fick lägga bud från hemmasoffan genom ombud som satt i London, New York och Hong Kong. Auktionsförrättaren kommunicerade via stora bildskärmar med budgivarna.

Detta var första gången ett av världens största auktionshus satsade på live-budgivning i realtid. Konceptet fungerade även framgångsrikt när Sotheby’s höll ytterligare en live-auktion i juli. Auktionshuset påstår att evenemanget följdes av 150 000 tittare på webben! En annan helt ny företeelse är att köpare är beredda att bjuda på högt värderade konstverk (blue-chip målningar i miljonklassen) som de endast har haft en chans att se online.

förra året utgjorde näthandeln med konstföremål och antikviteter endast nio procent av konstmarknadens totala värde. Utifrån färska beräkningar och prognoser är de inte helt orimligt att förutspå att upp till en tredjedel av den totala omsättningen kommer att ske online i år.

De ”traditionella” köp- och säljsajterna (eBay, Delcampe, Tradera med flera) är potentiellt utmärkta platser för att fynda vintageoch samlarobjekt. Men det är också lätt att på en digital plattform saluföra skickligt gjorda förfalskningar och reproduktioner. Det är nämligen svårt att på bilder (som kan ha redigerats) upptäcka små skador, hårfina sprickor eller subtila reparationer. Digitalt får man naturligtvis inte heller en känsla av föremålets textur (som kan indikera om objektet är falskt eller äkta). Vanliga säljsajter kan, i motsats till auktionshusen och konsthandlare, inte heller ge en äkthetsgaranti.

fram tills nyligen har många renommerade konstgallerister alltså inte brytt sig om sin digitala närvaro. Deras välbärgade och åldrande kundkrets värderar diskretion, personlig kundkontakt och undviker helst synlighet. Men när dessa finfina konstgallerier blev tvungna att stänga och alla konstmässor ställdes in fanns det inte längre mötesplatser där handlare kunde locka nya kunder. Det var först under nedstängningen som många gallerister började inse att det var dags att ställa om. De insåg också att om man vill rikta sig till yngre generationer är en snitsig webbsajt ett minimikrav. I så fall får man också gärna ha en mer öppen och transparent attityd – hemlighetsmakeri uppskattas inte av digitala infödingar.

Konstmässor kommer i dagsläget inte på frågan. Art Basel, Frieze New York och Masterpiece London har försökt anpassa sig med ”online viewing rooms”. Det innebär en del snygga videopresentationer, hundratals högupplösta bilder av artefakter, konversationer med konstnärer, gallerister och möjligheter att boka digitala möten. Men en onlinemässa kan inte motsvara dynamiken och den upplyftande känslan man kan få av att röra sig, utan ansiktsmask, bland människor av kött och blod.

Med hjälp av virtuell teknik kommer vi i framtiden att kunna kliva in i historiska miljöer och fantasivärldar med fantastiska konstföremål. Men varken ”virtual reality” eller nätupplevelser kan erbjuda den taktila upplevelsen av att hålla i en romersk bronsstatyett, bläddra i en inkunabel eller sitta i en äkta Breuerfåtölj.

”Digital närvaro börjar bli väsentlig för konsthandeln, men det kommer alltid finnas ett behov av att vidröra och uppleva en artefakt eller ett konstföremål.”

ALBERT EHRNROOTH

Frilansskribent