Pärts meditativa passion i hypnotiskt framförande
Helsingfors festspelsveCkoslut. Arvo Pärt: Johannespassionen.
Helsingfors kammarkör under Nils schweckendiek. Jan Lehtola, orgel, Laura Vikman, violin, Paula Malmivaara, oboe, Marko Ylönen, cello, Mikko-Pekka svala, fagott, sampo Haapaniemi, baryton, Martti Anttila, tenor, Linnéa sundfaer Casserly, sopran, sirkku Rintamäki, mezzosopran, Mats Lillhannus, tenor, Jussi Linnanmäki, basbaryton. Tempelplatsens kyrka 21.8. Konserten televiserades och finns på Arenan.
Arvo Pärt har liknat sin musik vid vitt ljus. Alla färger är närvarande, men det krävs ett prisma för att de skall bli synliga – detta prisma kunde vara lyssnarens själ. En bild, som på ett träffande sätt fångar själva essensen i Pärts musik, oavsett om den är sakral eller sekulär. Den pejlar avsevärda emotionella djup och bakom den skenbart simpla ytan döljer sig en oerhört rigorös struktur, baserad på den av Pärt designade ”tintinnabuli”-filosofin.
Att, förledd av den nog så sofistikerat genomförda repetiviteten, benämna Pärts musik minimalistisk är med andra ord i högsta grad missvisande. Det handlar snarare om ett slags ultraserialism, som i vokalverken är modellerad på texten och dess såväl rent konkreta som betydelsebärande skiftningar.
Så inte minst i Passio Domini Nostri Jesu Christi secundum Joannem (1982) – Johannespassionen, eller rätt och slätt Passio – där Pärts tillika fromma och uppfordrande religiositet
Arvo Pärt har liknat sin musik vid vitt ljus. Alla färger är närvarande, men det krävs ett prisma för att de skall bli synliga – detta prisma kunde vara lyssnarens själ. En bild, som på ett träffande sätt fångar själva essensen i Pärts musik, oavsett om den är sakral eller sekulär.
tar sig ett rättframt osminkat uttryck. Pärt har här låtit sig inspireras av gregorianska sättningar av samma text, som filtrerade genom hans estetiska linser antar ett tidlöst meditativt och innerligt uttryck.
Rytmisk och tonal precision
Det här är musik som retar gallfeber på en – alternativt vaggar en till sömns – eller så försätter den, vid ett lyckat framförande, en i ett i det närmaste transliknande hypnotiskt tillstånd. Detta är även musik som måste göras med en extrem rytmisk och tonal precision och en osvikligt omsorgsfull frasering för att det hela inte skall falla platt.
Detta var precis vad Helsingfors kammarkör lyckades med vid sitt framförande i Tempelplatsens kyrka i fredags, som samtidigt sparkade i gång Helsingfors festspelsveckoslut. Den, som alltid, föredömligt noggrant arbetande Nils Schweckendiek höll sig med relativt rörliga tempon, vilket definitivt är att föredra, och koristerna och musikerna reagerade känsligt och alert på hans minsta indikationer.
HKK kan unna sig lyxen att plocka fram ypperliga solister ur de egna leden och Sampo Haapaniemi var en myndig Jesus, även om han nog borde se upp med ett stundtals vådligt stort vibrato. Martti Anttilas väl fokuserade, aningen ryskt klingande tenor var mitt i prick för Pilatus emotionellt ambivalenta roll, medan jag bland de fyra evangelisterna speciellt fäste mig vid Linnéa Sundfaer Casserlys änglalikt ljuvt klingande sopran.