Fem månader med ansiktsskydd

De senaste dagarna har mina sociala medier fyllts av finländare som diskuterar ansiktsskydd. Är de till någon nytta? Invaggar de bärarna i falsk trygghet och slarv med avstånd? Strider de mot fri- och rättigheter? Är folk som vägrar ansiktsskydd egoistiska skitar? Hur ska man springa och andas med täckt näsa och mun?

Här i LA har vi använt ansiktsskydd först i mataffärer och senare också på gatan och i restauranger sedan april. Med den erfarenheten ser jag med ömhet på debatten i Finland. Vi var också där. Folk demonstrerade, bråkade och lade ut filmer på Twitter av varandra användandes/inte användandes ansiktsmasker. Till slut normaliserades situationen och åtminstone här i LA bär de flesta skydd.

Att se på debatten i Finland är som att se tillbaka på sin egen ungdom. Så lite erfarenhet man hade då (om hur det är att leva i ett samhälle som kräver ansiktsskydd).

Det tog en tid att vänja sig, de första månaderna fick jag ofta gå tillbaka in och hämta skyddet. Listan med plånbok, nycklar och telefon fick en till rad: ansiktsmasken. Det var obekvämt, bökigt, näsan ville ut, tygstycket måste tvättas hela tiden och en massa andra praktikaliteter som kändes överflödiga i ett annars stressigt liv dök upp.

Nu, fyra–fem månader in i maskverkligheten, är den lika naturlig som säkerhetsbälte och cykelhjälm. Det är bekvämare utan, men också en självklarhet att skydda folk. Eller visa folk att man tar pandemin på allvar. Nästan så man känner sig naken utan. Masken är en självklarhet. Ja, och så är det politiska läget här i USA så polariserat att maskerna dragits in. De med ansiktsskydd är oftare demokrater och den andra sidan vill man inte förknippas med.

Det enda jag verkligen tycker är tråkigt med masker är att inte se folks ansiktsuttryck längre.