Passion inramad i färger, toner och dans
Kändisläkaren och konstsamlaren Juhani Kirpiläs hem tjänar som scen för Valtteri Raekallios nya dansverk.
Konstnärlig planering och iscensättning: Valtteri Raekallio. Koreografi: dansarna Ryan Mason och Eero Vesterinen instruerade av Raekallio. Manus för hörspelet: Jaakko Ylijuonikas. Skådespelare på bandet: Jarmo Koski. Konsthemmet Kirpilä 20.8.
Konsthemmet Kirpilä är inte bara ett centralt beläget litet museum, förvaltat av Finska kulturfonden, utan också ett säte för evenemang i mindre skala.
Kändisläkaren Juhani Kirpiläs (1931–1988) privata samling på över 500 verk utspridda i hans sista, spatiösa bostad, badar i den översta våningens generösa ljus. Det säger sig självt att ägaren arrangerade grandiosa fester och spektakulära sammankomster här.
Valtteri Raekallio som via sin platsspecifika och ofta även litterärt betonade danskonst gett nya perspektiv på en omfattande serie platser och miljöer, har nu fastnat för just konsthemmet Kirpilä. Föreställningen Kehys (Ram), som träffande beskrivs som ”fysisk sinnesteater”, ramar in och fokuserar för att slutligen öppna upp och vidga perspektivet helt och fritt.
Konstguidning
När vi i dessa tider med säkerhetsavstånd och ansiktsmasker i tur och ordning träder in i det stora vardagsrummet slås vi av ”borgerlighetens diskreta charm”. Vi tilldelas hörlurar och hör Jarmo Koski läsa upp en text skriven av Jaakko Yli-Juonikas. Berättaren guidar oss genom våningen och vi följer verk i urval, från Maria Wiiks tistlar till en miniatyr av en avklädd man av Helene Schjerfbeck. De utvalda tavlorna är märkta med diskreta ljus för detta tillfälle. Texten, som blandar fakta och fiktion, har ett konst- och kulturhistoriskt perspektiv med biografiska inslag. Vi får veta vilka rum vi befinner oss i medan vi lyssnar, reflekterar, iakttar och väntar på en fortsättning.
Opera och korv
I det sjätte rummet, som enligt texten förebådar kaos och omvälvning, anar vi att det lugna och ombonade närmar sig en vändpunkt. I det innersta och mera privata vardagsrummet möter vi, slutligen utan hörlurar, följaktligen Ryan Mason och Eero Vesterinen i gråa badrockar sittande i soffan framför en teve där Cecilia Bartoli (?) sjunger dramatiska arior. I denna inramning är det näst intill omöjligt att inte avläsa dem som just Kirpilä och hans partner Karl Rosenqvist, som tillsammans bodde här 1979 till 1988.
En halväten korv, ett tomt groggglas och det att de är helt inställda på ariorna, signalerar en privat och givetvis fiktiv sfär. Operamusiken och situationen leder till en urladdning och de två herrarna i bara mässingen framför en avskalad men genomgående expressivt laddad dans. I den varvas explosivitet, deliriumlägen med passion men även med kamratskap, ömhet och samförstånd. Den kända arian Sposa son disprezzata spelas två gånger och tycks understryka att det är svek och svartsjuka som tänt stubinen.
Konceptet som helhet och de två delarna tillsammans fungerar fint och ger en fullödig inramning av passion i olika avseenden, med olika färger och toner.
I september byts de två manliga dansarna ut mot Annamari Keskinen och Mirva Mäkinen. Det ger garanterat ett annat intryck och öppnar upp för nya avläsningar. Texten finns på engelska med Eero Vesterinen som uppläsare.