”Åland som gränsregion kan inte jämföras med Tornedalen”

Regeringen går inte Åland till mötes om arbetspendlingen från Sverige

I går lättade Finland på de gränsrestriktioner som införts i samband med coronapandemin, speciellt för de personer som bor och arbetspendlar på gränsen mellan Finland och Sverige uppe i norr.

På Åland önskar man en motsvarande lösning i likhet med den modell som tillämpas i Tornedalen, i stället för att alla svenskar som pendlar till jobbet på Åland nu förläggs med 14 dagars karantän.

– Åland, som gränsregion, lider den största ekonomiska skadan just nu, samtidigt som vi har bra testkapacitet, ingen samhällssmitta och kontroll på smittspårningen, säger lantrådet Veronica Thörnroos.

De stängda gränserna under coronakrisen har haft en ödesdiger inverkan på den åländska sysselsättningen.

– Efter att ha haft en arbetslöshet på mindre än 4 procent de senaste 30 åren är den relativa arbetslösheten just nu 11,1 procent, säger Thörnroos.

På statsrådets kansli förhåller man sig tveksamt till det åländska kravet att luckra upp bestämmelserna. Enligt en regeringskälla pågår ingen beredning om arbetspendling till Åland just nu.

– Jag har gjort vad jag har kunnat för att föra fram Ålands syn, säger justititeminister Anna-Maja Henriksson.

Det har varit varma tropiska dagar i mitten av augusti och människor har flockats till stränder och bad. Men samtidigt har löpsedlarna fyllts av nyheter om drunknade barn. Det är som att detta dödens år 2020 inte vill sluta att plåga oss.

Jag fastnar för en nyhet. Det är en sexårig pojke som har drunknat i skånska Falsterbo under sin första skolvecka. På bilden ser man en finklädd och förväntansfull kille som drömmer om att bli läkare. Familjen har flytt från Syrien två år tidigare. Pojken kunde inte simma och mamman hade informerat skolan om detta inför utflykten till badet. Men något går fel. Ett annat barn hittar honom på botten av bassängen.

Barn drunknar snabbt och tyst. Så brukar det heta i kampanjerna från livräddningssällskap och sjöräddning. Det räcker med att personalen inte är uppmärksam bara för någon minut. Barn andas in vatten och sjunker, inte sällan mitt bland andra badare. De behöver inte ens själva förstå att de håller på att drunkna. Tydligen var det tre pedagoger vid tillfället som vaktade fyrtio lågstadieelever i badet. Jag vet inte om det är tillräckligt många eller för få. Olyckan kan alltid vara framme.

Det går att raljera om att familjen överlevt krigets Syrien bara för att förlora sin pojke när han befann sig inom svensk skolverksamhet. Men det är många sexåringar som inte kan simma, och de flesta som drunknar är alkoholpåverkade män som har överskattat sin egen förmåga.

Tyvärr verkar många män strunta i flytvästen trots att över åttio procent skulle ha räddats om de burit en.

Barnens simkunskaper påverkar säkerheten och kan vara skillnaden mellan liv och död. Många som kommer som flyktingar eller nyanlända kan inte simma. Det kan inte deras föräldrar heller.

Som förälder kan tillsynen också brista om man släpper i väg ungarna på stranden medan man själv sitter försjunken i sin mobil. Det skulle vara svårt att svälja om ens barn drunknade i tysthet medan man kollade in senaste dansen på Tiktok. Att låta barnen bära flytväst eller simkuddar kan ge en lite ro men garanterar ingenting. Bäst att sitta och spana som en hök precis hela tiden. En dag på beachen i solskenet brukar sällan vara avkoppling om du har små barn. Samtidigt är det färre än hälften av alla vuxna i Sverige som kan hjärt-lungräddning.

Förra veckan drunknade en 12-årig pojke i Stockholm. Hans kamrater hade roat sig med att kasta i honom i vattnet. Dykarna fann honom på fyra meters djup men hans liv gick inte att rädda. Jag undrar hur kamraterna känner sig i dag. Eller hur familjen ska kunna gå vidare när pojkens död varit så fruktansvärt onödig.

Minnet av ett dött barn försvinner inte. Jag tänker på författaren Moa Martinson som förlorade två söner när de gick genom isen och drunknade 1925. ”Två svarta hål i isen. Röda rosor på kinderna”, skrev

Moa när hon försökte bearbeta sorgen. Pojkarna såg nästan levande ut när de drog upp dem ur det iskalla vattnet. Det går inte att läsa den texten utan att det stockar sig i halsen.

Det är nittio procent färre barn som drunknar i dag än på 1920-talet. Men det är fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland 0–6-åringar, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Tjugo procent av de drunknade barnen är förskolebarn som omkommit i närliggande grunda dammar, pooler eller vattendrag. Framför allt är det småpojkar som snabbt vandrar i väg ur föräldrarnas åsyn, medan flickor vanligtvis rör sig inom mer begränsade områden. Att vara ensamstående förälder påverkar också drunkningsstatistiken och MSB pekar på att det kan vara bristande möjlighet till aktiv tillsyn, särskilt om man har flera barn. Mer än dubbelt så många drunknade förskolebarn kommer från en familj med en ensamstående förälder.

Jag vet inte varför jag fastnade för nyheten om den drunknade sexåringen. Kanske var det den 26-åriga mammans förtvivlan i intervjuerna i kvällspressen. Hon stod och höll i hans skolväska och undrade vem som var ansvarig.

I stället för att ordna med skolstarten så blir hon tvungen att planera en begravning.

Som förälder kan tillsynen också brista om man släpper i väg ungarna på stranden medan man själv sitter försjunken i sin mobil.