Rapport från ett krisande land
Charlotta Buxtons bok om brexit är både reportagebok och självbiografisk essä. Här möter vi ett tudelat Storbritannien i behov av familjeterapi.
Ska det brexit-röstande Storbritannien ses som en livskrisande medelålders man som ifrågasätter alla sina livsval? Eller tvärtom som en kuvad kvinna som till slut vågar bryta sig loss från ett kvävande äktenskap? Handlar det inte i stället om en dysfunktionell familj, där sprickorna vuxit sig djupa och hela gänget skulle behöva gå i terapi?
Charlotta Buxton blandar essä, självbiografi och reportage i sin bok om brexit.
Charlotta Buxton
Landet som äter sig självt. Att leva med BREXIT Förlaget M 2020
HBL-medarbetaren Charlotta Buxtons essäbok Landet som äter sig självt börjar med en fråga om berättelser, och hur de påverkar vår syn på världen. Ska det brexit-röstande Storbritannien ses som en livskrisande medelålders man som ifrågasätter alla sina livsval? Eller tvärtom som en kuvad kvinna som till slut vågar bryta sig loss från ett kvävande äktenskap? Handlar det inte i stället om en dysfunktionell familj, där sprickorna vuxit sig djupa och hela gänget skulle behöva gå i terapi?
Boken är både reportagebok och självbiografisk essä. Buxton återvänder till vändpunkter och smärtpunkter i Storbritanniens nutidshistoria: Skottlands folkomröstning om självständighet, brexitomröstningen, terrordåden i London och Manchester, branden i Grenfelltornet. Hon tecknar bakgrunden till landets EU-motstånd i helt andra samhällsskikt än de som vanligtvis betonas i samband med populistiska missnöjesrörelser, hon besöker elituniversitet och parlamentshusets källare. Hon tar fasta på ”de berättelser och neuroser som fick ett helt land att drabbas av en livskris”, och en del av dem är tusentals år gamla, som den om den keltiska krigardrottningen Boudica.
Alla dessa platser och berättelser belyser ett Storbritannien som kluvits itu – men inte i och med brexit, utan långt tidigare. Brexit gör dock inte sprickan mindre – tvärtom.
Berättelser som stärker, lurar eller utnyttjar
På de olika sidorna om skiljelinjen ser berättelserna olika ut, och frågan om hur berättelser kan användas för att stärka, lura eller utnyttja människor går som en röd tråd genom boken. Att anekdotisk bevisföring kan tas i bruk för att legitimera fördomar och underblåsa hat blev tydligt under brexitkampanjen, och Buxton adresserar frågan om det är fel att skriva för personligt om denna samhällsutveckling. För Landet som äter sig självt handlar inte bara om Storbritannien och brexit utan är också ett slags självbiografisk essä om Buxtons personliga upplevelse av att leva genom brexit. Det svar hon landar i är ett om öppenhet, att ”du som läser boken genom att förstå vem jag är lättare kan smälta mina tolkningar av brexit och Storbritannien”.
Kombinationen reportage/essä/ självbiografi är mestadels en styrka för boken. Brexitanalyser och reportage finns det gott om – de av oss som intresserar sig för Storbritanniens politik och samhälle har vid det här laget fått sig gott om sådant till livs. I en essä får man vara personlig, och Buxton får tydligt fram att brexit är något som i allra högsta grad drabbar
■ det personliga livet. Ögonblicksbilderna, de personliga mötena och de kopplingar som hon förmår göra mellan eget liv och den övergripande samhällsutvecklingen bidrar till att göra boken angelägen.
Föreställda, inte påhittade, gemenskaper
Med detta sagt så finns det också delar av boken som tappar i fokus och där den personliga anekdotens relevans inte framgår tydligt, där Buxton hellre hade fått säga lite mindre eller tvärtom lite mer för att driva hem sina poänger bättre. Särskilt i de avslutande kapitlen syns en del slarvfel, anglicismer och brist på omsorg om texten. Till exempel har nationalismforskaren Benedict Andersons berömda begrepp ”imagined communities” en vedertagen svensk översättning, ”föreställda gemenskaper”, inte ”påhittade” som i Buxtons version – översättningen spelar roll här. Bokens titel är heller inte särskilt förankrad i texten, undertiteln Att leva med BREXIT hade räckt alldeles utmärkt.
Men dylika invändningar överskuggar inte att Buxton har skrivit en både upplysande och angelägen bok. Författarens journalistiska erfarenhet märks i skickligheten med vilken hon väljer ut rätt och lagom information men samtidigt undviker att förenkla när hon återberättar komplexa samhälleliga och historiska skeenden. Stilistiskt är boken på en högre nivå än föregångaren Det finns inga britter (2013). Det här hör samman med det personliga anslaget: Buxton berörs på ett genomgripande sätt av det hon berättar om, och det fina är att det leder till ett sökande efter mer information och flera berättelser – till en vilja att förstå i stället för att avfärda.