Geopolitikens återkomst
Geopolitiken gör åter intåg i världen. Begreppet ”geopolitik” myntades av Rudolf Kjellén under 1890-talet och kopplas ihop med Fin de siècle-nervositeten i Europa om att bli i kläm mellan ”östlig despotism” och amerikansk expansion.
I dag utgörs rädslan inte av ett USA på uppgång, utan på nedgång, och en despotism i Ryssland och Turkiet som i sista hand förankras i det tekno-konfucianska Kina. EU överger därför den stränga hushållningen och visar åter vad man kan åstadkomma med gammal god preussisk statssocialism. För Tyskland har satt en ny takt och stimulerar sin egen ekonomi med biljonbelopp. I den tyska ”nationella industristrategin 2030” görs dock ingen åtskillnad mellan Tysklands och EU:s intressen. Strategin är en öppen deklaration om att man genom ett korporativt system kommer att se till att den tyska/europeiska industrin förblir konkurrenskraftig. Samtidigt försöker man från Bryssel blidka Sydeuropa (Italien) och konsolidera den europeiska makten. Först som transfereringsunion och sedan politisk federation med beskattningsrätt.
Storbritannien har enligt historiskt mönster tagit avstånd från kontinentens trubbel och marknadsför sig som ”Globalbritannien” då man försöker nå ut till tidigare kolonier som Hongkong och förstärka Londons roll som världsfinansens centrum. Macron talar i sin tur för en europeisk renässans ledd av franska ideal. Ohämmad av historiska bördor visar Frankrike sig villigt att hålla tillbaka turkarna med militära medel. För sultanen i Istanbul har slagit in på en tydlig nyosmansk politik där man försöker översvämma Grekland och utpressa EU på demografisk väg. En folkvandring som äventyrar hela det ekonomiskt stagnerande Sydeuropa.
Ryssland styrs åter av en kvasikejsare som i god geopolitisk anda försöker skapa ett eurasiskt imperium som utmanare till väst på omöjliga ekonomiska odds. Just nu utspelas ett slag om Belarus, ett område Moskva aldrig kommer att avträda till Atlantimperiet. En tredje väg finns dock i möjligheten till medlemskap i Visegrádgruppen av ekonomiskt dynamiska ”illiberala demokratier”, ledda av Polen vars huvudstad redan rankas som Alpha-världsstad i klass med Frankfurt och Seoul. En grupp som utvecklas mot ett nytt Mitteleuropa.
Den globala förskjutningen drivs dock av Kina. Tidigare fanns en kolonial idé om att Kina med växande levnadsstandard skulle omvandla sig till en liberal demokrati. Kina är dock inte ett objekt för expansion utan en egen civilisation. Som Zhang Weiwei konstaterat är Kina ingen nationalstat utan en civilisationsstat där en kulturlogik av harmoni, stabilitet och långsiktighet gäller. I kontrast till västerlandets politisk-ekonomiska kvartalstänk.
Trump-administrationens kanske enda positiva arv blir dess insikt i den nya verkligheten och Kinas uppgång. America First kommer av nödvändighet bli den nya geopolitiken oavsett vem som sitter i Vita huset. För landet genomgår ett inre och yttre imperie i förfall-stadium där Pax Americana inte längre förmås upprätthållas då den inte längre gynnar landet. Marknadsimperialismens tid är över. Civilisationernas geopolitik står för dörren.
”Tidigare fanns en kolonial idé om att Kina med växande levnadsstandard skulle omvandla sig till en liberal demokrati.” NICOLAS VON KRAEMER är historiker.