Nationalbaletten som ystra kalvar på grönbete
Ett eget universum släpper loss i Alexander Ekmans koreografi Cow, en sprudlande återkomst till scenen för Nationalbaletten.
BALETT
Cow. Koreografi, scenografi och ljusdesign Alexander Ekman, musik Mikael Karlsson, kostymer Henrik Vibskov, video T.M. Rives. Nationalbaletten 22.8.
Alexander Ekmans med underfundig humor kryddade helaftonsverk Cow är som klippt och skuret för Nationalbalettens återkomst till scenen efter coronapausen. Baletten bjuder friskt på sig själv och öser på för hela slanten. Ekman tror på lekens styrka och det märks – i den här helheten är det dessutom flera konstarter som leker, också dräkterna (Henrik Vibskov), ljus och speciellt scenografi (signerade koreografen själv). Sällan har jag sett stora scenens scenelement användas så mångsidigt i ett dansverk – scenen delas in i olika platåer som åker upp och ner, och även det denna gång tomma orkesterdiket utnyttjas till max. Det är effektivt och laddat, med små geniala detaljer som det livligt kommunicerande dansarparet vid ett bord som hissas uppåt och neråt. Mikael Karlssons musik stöder det sceniska men håller sig i bakgrunden – man vågar också lita på tystnaden.
Dansgruppen som organism
Ekman och hans arbetsgrupp bygger skickligt upp ett helhetskoncept, ett eget universum, men även själva koreografin är mångsidig, från dervischartade inslag och animalisk energi till en lämpligt vrickad chorus line i gammaldags musikalanda. Nationalbalettens huvudsakliga modersmål är klassisk balett, och här kommer man åt att tala det språket en hel del, med glimten i ögat men ändå utan att göra sig lustig över själva baletten (vilket balettkopplad humor ibland lätt slår över i). Små detaljer kan också utgöra förvånansvärt pigga förändringar, som till exempel de breda byxbenen i Miao Miao Lius och Sergej Popovs klassiskt vackra pas de deux.
De stora utropstecknen är ändå masscenerna, där Ekman använder en stor grupp på ett imponerande mångsidigt sätt, som en helgjuten organism i Edens lustgård. Den dervischartade scenen med hög rytmisk puls och kraftfullt uttryck får spontana applådåskor, och med all orsak. Det känns också glädjande att man i masscenerna blandar män och kvinnor på ett helt naturligt sätt, inga könsstereotypier här.
Idissla och begrunda
Kon då? Den hänger med som ett litet utropstecken, en knorr som väcker funderingar utan att kännas vare sig påklistrad eller lösryckt. Kvällens ko nummer ett och absoluta stjärna är Antti Keinänen, som bär upp sin lätt loja, idisslande analytiska kogestalt med glans. Att Keinänen är skicklig i pantomimartade roller är i och för sig inget nytt, men denna gång är ansvaret ovanligt stort – och han får chansen att briljera även verbalt och vokalt.
Som helhet är Cow stiligt sammanknuten av sinsemellan rätt varierade sekvenser. Humorn finns hela tiden där, men också ett lugnt betraktande allvar. Det känns också uppfriskande att på Nationalbaletten se något som på ett ärligt sätt strävar efter att vara underhållande, utan billiga poänger eller överdrivet patos. Scenerna serveras som en meny med flera rätter utan egentligt narrativ, vilket frigör fantasin på ett fascinerande sätt och får en att glömma yttervärlden en stund – vilket känns rätt välkommet just nu. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur slutscenen med nysande människor i sina egna små vardagsrevir hade känts för ett halvt år sedan, eller vad folk läste in i det vid uruppförandet i Dresden 2016.
Cow ges på Nationalbalettens stora scen till 9.9.