Det vi inte visste att vi ville höra
KAMMARMUSIK
Helsingfors festspelsveckoslut
Direktsänd maratonkonsert från Lappvikens sjukhusområde 23.8. Konstnärlig planering Eriikka Maalismaa, Minna Pensola, Antti Tikkanen.
Electro, jazz, sånger, soloharpa. Festspelens kammarmusikmaraton utforskade modigt vad kammarmusik på 2020-talet kan vara.
Bilden av klassisk musik är ibland så enahanda att man baxnar. Den formas inte sällan av klichéer, som upprepas inom populärkulturen och andra konstformer, och olika manér som utövarna själva har lagt sig till med. Den långa skolningen, de höga tekniska kraven, ett exklusivt språk fyllt av specialtermer och en märklig finansiell situation, där merparten av de offentliga medlen kanaliseras till konstformerna som kräver de största resurserna – orkestermusik och inte minst opera – har i kombination med en ofta ytlig mediebevakning lett till en ibland förvrängd (själv)bild, som fokuserar på vinnare och där uppfattningar om utvaldhet eller estetisk överlägsenhet alltjämt förekommer, om än i avtagande grad.
Det kändes därför på något sätt piggt och välkommet när de tre konstnärliga planerarna Eriikka Maalismaa, Minna Pensola och Antti Tikkanen under Helsingfors festspels maratonkonsert på Teemakanalen och Arenan utnyttjade sitt mandat till att modigt visa på bredden av all den musik som potentiellt kan klassas som kammarmusik, som för att nyansera bilden.
Sju och en halv timme
Den som var ute efter en greatest hits-kavalkad med kammarmusiklitteraturens mest älskade pärlor hade inte mycket att hämta här (bortsett från adekvata tolkningar av Schuberts Forellkvintett och Schönbergs Verklärte Nacht), medan den som var ute efter nya sätt att uppleva kammarmusiken – inklusive ett tänjande av begreppet – hade desto mera att hämta.
Med en sändningstid på sju och en halv timme nonstop (länge än en Wagneropera) och tre programvärdar som uppmanade tittaren att ha tillräckligt att äta och dricka, tog jag mig friheten att följa med sändningen som en promenadkonsert. Jag kom och gick, tittade in och ut, lyssnade både koncentrerat och okoncentrerat, i parken eller hemma i soffan, medan jag åt, badade bastu, byggde lego eller lekte i sandlådan. En del gick förbi, medan många guldkorn också fastnade.
Dignande smörgåsbord
Det dignande smörgåsbordet var som en showcasetillställning, där alla gavs en plats i solen för att visa sitt bästa kunnande på tjugo minuter. Och visst uppvisade sändningen en imponerande bredd, med början från slagverkskvartetten Awake Percussions framställning av Jason Treuting, Sebastian Hillis och Ellen Reids ibland hypnotiska kreationer och saxofontrion Saxtronauts och Lauri Supponens klangstudier.
Glädjande var att se hur många kvinnliga tonsättare och musiker som hade bokats. Den feministiska betoningen blev uppenbar redan i Hildegard av Bingens antifon som återkom som jingle mellan varven. Sopranen Iris Candelarias var intagande i sina franska sånger med Matleena Nyman vid flygeln och några av de vackraste stunderna upplevdes när harpisten Päivi Severeide spelade solo under bar himmel. Stämningen var synnerligen meditativ när Senja Rummukainen och Jukka Perko tolkade Bachs solocellosvit, både från noter och genom improvisation på saxofon.
Amy Beachs starka pianokvartett är alltjämt ett verk som många i Finland håller på att stifta bekantskap med. Och om det fanns en enskild estetisk inriktning som betonades starkare än en annan så var det den amerikanska minimalismen, representerad genom Philip Glass, John Adams och Steve Reich. Där kunde de konstnärliga ledarnas eget avtryck kanske skönjas tydligast.
Att inte Lappvikens harmoniska sjukhusområde tidigare utnyttjats mer för konserter, utomhus eller inomhus, är smått förunderligt, trots att festspelen använt lokalerna förr. Kanske vårens muminaffärer förde något gott med sig om konsertfolket nu fått upp ögonen för den kulturhistoriskt värdefulla miljöns möjligheter. Definitivt kunde fler likadana maratonkonserter strömmas därifrån.