Fotboll i kohagen
Jag är lycklig över att ha fått leva första tredjedelen av mitt liv på landet, och de två andra i stadsmiljö.
Jag har alltid älskat neonljusen, asfalten och pulsen i staden. Och ”om man är knepig i stan så får man kaffe två gånger”, brukade farfar Emil säga.
Men jag har också alltid älskat naturen, skogen, lugnet och skidsnön på landet. Där lärde jag mig umgås med djur innan mina föräldrar sadlade om och blev butiksinnehavare. Kor, hästar, får, grisar, höns, ankor, katter, hundar och fula kalkoner – som jag som liten parvel fick springa för livet för om jag var ensam på gården. Det var så jag lade grunden till mitt löpintresse.
Det var det lantliga livet jag kom att tänka på då jag häromdagen skulle köpa jordgubbar vid ett säljstånd intill riksåttan. Jag hade inga kontanter, och försäljaren kunde inte ta kort. – Betala senare, du kan få en räkning, sade han. Jag tog fram mitt ID-kort för att identifiera mig, men det behövdes inte. Nu säger ni förstås att han kände igen mig från radion, men knappast. Då brukar folk komplettera med en kommentar. Så jag tog mina fem kilo jordgubbar och betalade då jag i sinom tid fick räkningen.
Lite liknande är det med min lokala blomsterhandlare. På sommaren har de bilsläpvagnen, som är full med blommor, öppen. En handskriven skylt upplyser kunden om att man kan ta den blomampel man vill ha och sätta pengarna i burken bredvid. Och eftersom systemet fungerar år efter år måste det betyda att varken blommor eller pengar försvinner.
Då vi pojkar skulle spela fotboll gick vi in i första bästa kohage utan något lov av markägarna. Där bollade vi bland hala koråpor medan korna vettskrämda trodde att världens undergång var på gång.
Från min barndom minns jag också att folk sällan låste dörrarna till natten, men härvidlag har det visst skett en förändring. Liksom säkert också i en del annat. Men inte i allt.
De här är minnen jag gärna återvänder till fastän de bara utgör en tredjedel av mitt liv – men de inföll under min barndom och ungdom. Proportionen blir liksom omsvängd. Det känns som om det egentligen varit två tredjedelar.