Jag kan redan se framför mig hur Reddit fullkomligt svämmar över med trådar om hur Tenet egentligen hänger ihop och vad man upptäcker om man ser filmen baklänges tre gånger vid fullmåne.
I årets mest efterlängtade film kulminerar Christopher Nolans fäbless för komplexa, tekniska byggen. Tenet är ett luftslott där saker krånglas till för att maskera att det egentligen är rätt platt.
Martina Moliis-Mellberg om Tenet vars biopremiär skjutits upp flera gånger på grund av pandemin.
Regi: Christopher Nolan. Manus: Christopher Nolan. Foto: Hoyte van Hoytema. I rollerna: John David Washington, Robert Pattinson, Elizabeth Debicki, Kenneth Branagh, Dimple Kapadia.
Christopher Nolan har genom hela sin karriär intresserat sig för tiden som konstruktion. Han har utforskat multipla narrativ, dröm mot verklighet, kvantfysik och svarta hål, och har ända sedan debuten lekt med ett mer icke-linjärt, cykliskt berättarspråk.
Filmerna har successivt blivit större och mer vetenskapligt invecklade, och den nya storsatsningen Tenet, årets mest efterlängtade film för många (inte minst filmindustrin), ter sig som en sorts kulmination av Nolans fäbless för komplexa, tekniska byggen.
Krig med tiden som vapen
John David Washingtons namnlösa specialagent (av oklar anledning enbart refererad till som Protagonisten) blir efter en misslyckad operation i Kiev briefad om ett nytt hot mot mänskligheten, ett stundande tredje världskrig.
Det är inte frågan om kärnvapen denna gång utan ett temporalt krig utkämpat med teknologi som kommer att uppfinnas i framtiden, med vilken det går att invertera ett objekts entropi. En inverterad kula kommer att fångas av pistolen i stället för att skjutas ut ur den, och om hela världen inverteras kommer tiden att börja flyta åt andra hållet. Det handlar således inte om att resa i tiden utan att trycka på rewind och se tiden röra sig bakåt.
Spåren leder till den ryska oligarken Andrej Sator (Kenneth Branagh), och med hjälp av Robert Pattinsons skrivbordsagent Neil tar sig Protagonisten an jobbet att försöka förhindra Sators, för oss diffusa, planer.
Gjord för att ses om
Tenet är designad för att nå sin fulla potential efter upprepade visningar, så proppfull med information och temporala labyrinter är den. Begrepp som farfarsparadox och temporal kniptångsmanöver flyger förbi, och Nolan brasklappar sin egen film genom att låta karaktärer säga saker som: ”du måste sluta tänka linjärt” och ”försök inte förstå det, känn det”.
Jag kan redan se framför mig hur Reddit fullkomligt svämmar över med trådar om hur Tenet egentligen hänger ihop och vad man upptäcker om man ser filmen baklänges tre gånger vid fullmåne. Men det imponerande pusslet saknar emotionell resonans. Det är hjärna men inte hjärta, tekniskt bländande men blodfattigt, mekaniskt.
Det har i viss mån alltid varit Nolans problem, men Tenet är verkligen peak Nolan, på gott och ont. Här har en miljon pusselbitar sågats till perfektion men att foga samman dem är mer utmattande än underhållande, och det mänskliga dramat får ständigt ge vika för vetenskapslingo och pseudofilosofiska utsagor.
Träig protagonist
Ensemblen är stilig på papper men Washington förblir träig och personlighetslös, de dyra kostymerna till trots. Branagh spelar friskt över som ilsken Bondskurk medan Pattinson, i bästa Nolanfrisyr, är den som i alla fall själv verkar ha mest roligt.
Elizabeth Debicki får den otacksamma, för Nolan typiska, rollen att spela vacker kvinna vars blotta existens påminner männen om deras dödlighet och mänsklighet, men Debicki har en otrolig, kameleontisk förmåga att fylla även de tunnaste av karaktärer med djup och hon lyckas här skapa filmens mest vibrerande, levande karaktär som Sators olyckliga fru.
Bonden håller hjulen
Nolan har rimligtvis hämtat en hel del av sin inspiration från Satorkvadraten, en latinsk palindrom som har sitt tidigaste kända ursprung i Pompejis ruiner. Palindromen lyder Sator arepo tenet opera rotas (ungefär: bonden Arepo håller med omsorg hjulen) och brukar skrivas i kvadratisk form så att den kan läsas såväl uppifrån och nerifrån som framifrån och baklänges.
Det är ett fascinerande kryptogram, magiskt i sin fullkomlighet, och det är inte svårt att förstå Nolans intresse. Samtliga ord i palindromen återfinns i Tenet, som namn på karaktärer (oligarken Sator, konstförfalskaren Arepo), organisationer (frontföretaget Rotas), platser (inledningsscenen vid Kievs opera) och såklart filmtitelns centrala kodord.
Till och med en referens till Pompeji klämmer Nolan in. Vad referensbygget har för poäng förblir däremot oklart, det är som att palindromen främst fungerat som kreativ språngbräda för Nolans lek med tid och rum, medan formeln i sig är oviktig.
Papperstunn premiss
Och det känns signifikant, som ett tecken på Nolans ointresse för att saker faktiskt ska betyda något. Det viktiga är att det ser invecklat ut – vi ska fråga ”hur” men helst inte ”varför”.
Så visar sig Tenet också vara ett luftslott byggt på riktigt stora gester och förhoppningen att en tillräckligt komplicerad förklaringsmodell ska dölja den egentligen papperstunna premissen. Tenet må vara imponerande i bemärkelsen go big or go home, men det som stannar kvar hos mig, som jag fortsätter grubbla på, är Satorkvadraten. Inte Nolancirkeln.