Jag kan re­dan se fram­för mig hur Red­dit full­kom­ligt sväm­mar över med trå­dar om hur Te­net egent­li­gen häng­er ihop och vad man upp­täc­ker om man ser fil­men bak­läng­es tre gång­er vid full­må­ne.

I årets mest ef­ter­läng­ta­de film kul­mi­ne­rar Christop­her No­lans fä­bless för kom­plexa, tek­nis­ka byg­gen. Te­net är ett luft­slott där sa­ker krånglas till för att maske­ra att det egent­li­gen är rätt platt.

Hufvudstadsbladet - - News - MAR­TI­NA MO­LI­IS-MELL­BERG mar­ti­na.mo­li­is-mell­berg@ksf­me­dia.fi

Mar­ti­na Mo­li­is-Mell­berg om Te­net vars bi­opre­miär skju­tits upp fle­ra gång­er på grund av pan­de­min.

Re­gi: Christop­her No­lan. Ma­nus: Christop­her No­lan. Fo­to: Hoyte van Hoy­te­ma. I rol­ler­na: John Da­vid Washing­ton, Ro­bert Pattin­son, Eli­za­beth De­bic­ki, Ken­neth Bra­nagh, Dimp­le Ka­pa­dia.

Christop­her No­lan har ge­nom he­la sin kar­riär in­tres­se­rat sig för ti­den som kon­struk­tion. Han har ut­fors­kat mul­tip­la nar­ra­tiv, dröm mot verk­lig­het, kvant­fy­sik och svar­ta hål, och har än­da se­dan de­bu­ten lekt med ett mer ic­ke-lin­järt, cykliskt be­rät­tar­språk.

Fil­mer­na har suc­ces­sivt bli­vit stör­re och mer ve­ten­skap­ligt in­veck­la­de, och den nya stor­sats­ning­en Te­net, årets mest ef­ter­läng­ta­de film för många (in­te minst film­in­du­strin), ter sig som en sorts kul­mi­na­tion av No­lans fä­bless för kom­plexa, tek­nis­ka byg­gen.

Krig med ti­den som va­pen

John Da­vid Washing­tons namn­lö­sa spe­ci­a­la­gent (av oklar an­led­ning en­bart re­fe­re­rad till som Pro­ta­go­nis­ten) blir ef­ter en miss­lyc­kad ope­ra­tion i Ki­ev bri­e­fad om ett nytt hot mot mänsk­lig­he­ten, ett stun­dan­de tred­je världs­krig.

Det är in­te frå­gan om kärn­va­pen den­na gång ut­an ett tem­po­ralt krig ut­käm­pat med tek­no­lo­gi som kom­mer att upp­fin­nas i fram­ti­den, med vil­ken det går att in­ver­te­ra ett ob­jekts entro­pi. En in­ver­te­rad ku­la kom­mer att fång­as av pi­sto­len i stäl­let för att skju­tas ut ur den, och om he­la värl­den in­ver­te­ras kom­mer ti­den att bör­ja fly­ta åt and­ra hål­let. Det hand­lar så­le­des in­te om att re­sa i ti­den ut­an att tryc­ka på rewind och se ti­den rö­ra sig bak­åt.

Spå­ren le­der till den rys­ka oli­gar­ken An­drej Sa­tor (Ken­neth Bra­nagh), och med hjälp av Ro­bert Pattin­sons skriv­bord­sa­gent Neil tar sig Pro­ta­go­nis­ten an job­bet att för­sö­ka för­hind­ra Sa­tors, för oss dif­fu­sa, pla­ner.

Gjord för att ses om

Te­net är de­sig­nad för att nå sin ful­la po­ten­ti­al ef­ter upp­re­pa­de vis­ning­ar, så propp­full med in­for­ma­tion och tem­po­ra­la la­by­rin­ter är den. Be­grepp som far­far­spa­ra­dox och tem­po­ral knip­tångs­ma­nö­ver fly­ger för­bi, och No­lan brask­lap­par sin egen film ge­nom att lå­ta ka­rak­tä­rer sä­ga sa­ker som: ”du mås­te slu­ta tän­ka lin­järt” och ”för­sök in­te för­stå det, känn det”.

Jag kan re­dan se fram­för mig hur Red­dit full­kom­ligt sväm­mar över med trå­dar om hur Te­net egent­li­gen häng­er ihop och vad man upp­täc­ker om man ser fil­men bak­läng­es tre gång­er vid full­må­ne. Men det im­po­ne­ran­de puss­let sak­nar emo­tio­nell re­so­nans. Det är hjär­na men in­te hjär­ta, tek­niskt blän­dan­de men blod­fat­tigt, me­ka­niskt.

Det har i viss mån all­tid va­rit No­lans pro­blem, men Te­net är verk­li­gen pe­ak No­lan, på gott och ont. Här har en mil­jon pus­sel­bi­tar så­gats till per­fek­tion men att fo­ga sam­man dem är mer ut­mat­tan­de än un­der­hål­lan­de, och det mänsk­li­ga dra­mat får stän­digt ge vi­ka för ve­ten­skaps­lin­go och pseu­do­fi­lo­so­fis­ka ut­sa­gor.

Trä­ig pro­ta­go­nist

En­semb­len är sti­lig på pap­per men Washing­ton för­blir trä­ig och per­son­lig­hets­lös, de dy­ra ko­sty­mer­na till trots. Bra­nagh spe­lar friskt över som ils­ken Bondskurk me­dan Pattin­son, i bäs­ta No­lan­fri­syr, är den som i al­la fall själv ver­kar ha mest ro­ligt.

Eli­za­beth De­bic­ki får den otack­sam­ma, för No­lan ty­pis­ka, rol­len att spe­la vac­ker kvin­na vars blot­ta ex­istens på­min­ner män­nen om de­ras död­lig­het och mänsk­lig­het, men De­bic­ki har en otro­lig, ka­me­le­on­tisk för­må­ga att fyl­la även de tun­nas­te av ka­rak­tä­rer med djup och hon lyc­kas här ska­pa fil­mens mest vi­bre­ran­de, le­van­de ka­rak­tär som Sa­tors olyck­li­ga fru.

Bon­den hål­ler hju­len

No­lan har rim­ligt­vis häm­tat en hel del av sin in­spi­ra­tion från Sa­torkvadra­ten, en la­tinsk palindrom som har sitt ti­di­gas­te kän­da ur­sprung i Pom­pe­jis ru­i­ner. Palindro­men ly­der Sa­tor are­po te­net ope­ra ro­tas (un­ge­fär: bon­den Are­po hål­ler med om­sorg hju­len) och bru­kar skri­vas i kvadra­tisk form så att den kan lä­sas så­väl upp­i­från och ner­i­från som frami­från och bak­läng­es.

Det är ett fa­sci­ne­ran­de kryp­to­gram, ma­giskt i sin full­kom­lig­het, och det är in­te svårt att för­stå No­lans in­tres­se. Samt­li­ga ord i palindro­men åter­finns i Te­net, som namn på ka­rak­tä­rer (oli­gar­ken Sa­tor, konst­för­fals­ka­ren Are­po), or­ga­ni­sa­tio­ner (front­fö­re­ta­get Ro­tas), plat­ser (in­led­nings­sce­nen vid Ki­evs ope­ra) och såklart film­ti­telns cen­tra­la kod­ord.

Till och med en re­fe­rens till Pom­pe­ji kläm­mer No­lan in. Vad re­fe­rens­byg­get har för po­äng för­blir dä­re­mot oklart, det är som att palindro­men främst fun­ge­rat som kre­a­tiv språng­brä­da för No­lans lek med tid och rum, me­dan for­meln i sig är ovik­tig.

Pap­per­s­tunn pre­miss

Och det känns sig­ni­fi­kant, som ett tec­ken på No­lans oin­tres­se för att sa­ker fak­tiskt ska be­ty­da nå­got. Det vik­ti­ga är att det ser in­veck­lat ut – vi ska frå­ga ”hur” men helst in­te ”var­för”.

Så vi­sar sig Te­net ock­så va­ra ett luft­slott byggt på rik­tigt sto­ra ges­ter och för­hopp­ning­en att en till­räck­ligt kom­pli­ce­rad för­kla­rings­mo­dell ska döl­ja den egent­li­gen pap­per­s­tun­na pre­mis­sen. Te­net må va­ra im­po­ne­ran­de i be­mär­kel­sen go big or go ho­me, men det som stan­nar kvar hos mig, som jag fort­sät­ter grubb­la på, är Sa­torkvadra­ten. In­te No­lan­ci­r­keln.

FO­TO: MELINDA SUE GORDON

John Da­vid Washing­ton och Rich Ce­rau­lo Ko i en film in­spe­lad i sju län­der.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.