Vad är plan B och C?

”Det är hög tid för Norden och Baltikum att se över vad man kan göra för att plan A, dagens rådande ordning, kan överleva men också på allvar ha en idé om plan B och plan C.”

Försämringarna sker allt snabbare i vår omvärld och vi har svårt att ta in det som sker och vilka risker det medför, som i Belarus. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko försöker avleda uppmärksamhet från demonstrationerna efter valfusket, iklädd uniform, genom att slå på trumman om att Nato skulle hota landet. Ett misstag vid gränsen kan bli förödande.

Det belarusiska folkets frihetstörst, 30 år efter sina grannar, är förståelig. Demonstrationerna är imponerande i omfattning och utformning. Samtidigt sitter alla parter med dåliga kort. Lukasjenko har tappat ansiktet och är nu beroende av att Vladimir Putin håller honom under armarna. Om folket inte håller sig borta från gator och torg finns bara mer repression att ta till för Lukasjenko. Den spiralen kan sluta i blodbad.

Putin har inte heller de bästa korten. Relationen till Lukasjenko är inte särskilt hjärtlig, men om Minsk kan avsätta en president med demonstrationer så kan man göra det i Moskva också. Därför vill Putin få demonstrationerna att ebba ut innan man kan börja byta ledare i Minsk. Skulle oppositionen utveckla sig i västlig riktning eller om Lukasjenko tappar kontrollen och det blir blodbad är det sannolikt att Ryssland går in militärt, men till ett högt pris. Militär intervention utan folkligt stöd blir farligt och kommer att utlösa fler sanktioner från väst.

Oppositionen sitter också med dåliga kort. Man är enig om att Lukasjenko måste bort och politiska fångar friges, men därutöver är oppositionen långt ifrån homogen. Vad gör man om Lukasjenko, med rysk hjälp, fortsätter att behålla kontrollen över våldsmonopolet och sitter kvar? Hur länge orkar oppositionen mobilisera fredligt om hoppet om en snar förändring minskar? Dessutom riskerar våldsamheter att utlösa en rysk inmarsch.

EU och väst har också dåliga kort, sanktionerna kommer inte att förändra läget i Minsk.

Belarus är inte det enda exemplet på ökad osäkerhet. USA har aviserat neddragningar av trupperna i Tyskland och, vad värre för oss nordbor, även i Norge där Marinkåren drar tillbaka 700 soldater. En viktig strategisk snubbeltråd försvinner när USA bara lämnar kvar 20 man. Lägg till spänningarna mellan Grekland och Turkiet i Medelhavet och vad som händer med den europeiska säkerhetsordningen om Donald Trump blir omvald som USA:s president. En andra mandatperiod med Trump kan leda till att USA lämnar Nato, vilket förre säkerhetsrådgivaren John Bolton varnat för. Slutakten från Helsingfors 1975 och Parisstadgan från 1990 kan då bli helt överspelade om Putin får igenom att skapa en ny säkerhetsordning som kretsar kring stormakters intressen på bekostnad av små staters suveränitet. Skulle det ske öppnar det för att delar av Östersjön hamnar i rysk inflytelsesfär om inte EU kan fylla vakuumet efter USA.

Det är hög tid för Norden och Baltikum att se över vad man kan göra för att plan A, dagens rådande ordning, kan överleva men också på allvar ha en idé om plan B och plan C och skapa förutsättningar för dess genomförande vid ett krisläge. Men ni kan nog glömma att få höra presidenter, statsministrar och utrikesministrar diskutera B och C i offentligheten.