Ba­ra Man­ner­heim kan för­må den fin­länds­ka man­nen att bä­ra mun­skydd

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

bäs­ta lä­sa­re, härom­da­gen stod jag ut­an­för mat­bu­ti­ken med ett mun­skydd i han­den och ut­käm­pa­de en in­re strid. Gång på gång för­de jag det för­hat­li­ga tygstyc­ket mot mun­nen, li­ka of­ta av­bröt jag min rö­rel­se. Mot­stri­di­ga ner­vim­pul­ser fick mi­na hän­der att skäl­va av van­makt.

In­tel­lek­tu­ellt sett var myn­dig­he­ter­nas färs­ka re­kom­men­da­tio­ner vis­ser­li­gen ing­en svår nöt att knäc­ka. Ock­så den kle­nas­te skal­le för­står att co­ro­nakri­sen ford­rar kol­lek­tivt hand­lan­de och att vi föl­jer ge­men­sam­ma spel­reg­ler, ock­så då vi som in­di­vi­der hy­ser tvi­vel om dem. Du får gär­na av­sky hö­ger­tra­fik, men det är häl­so­samt att an­pas­sa sig till mo­tor­vä­gens re­a­li­tet.

Än­då: Det hjär­nan vet är in­te all­tid det hjär­tat vill. Och up­pen­bar­li­gen var jag in­te den en­da bu­tiks­be­sö­ka­ren som ha­de ett mot­strä­vigt hjär­ta. Kun­der­na ut­an mun­skydd ut­gjor­de en för­kros­san­de ma­jo­ri­tet.

Ef­tersom fin­län­da­re i ge­men in­te är kor­ka­de miss­tän­ker jag att vi har att gö­ra med nå­got pa­to­lo­giskt i folk­sjä­len, even­tu­ellt en all­mänt spridd gen­mu­ta­tion som trig­gar svår­ar­tad upp­stud­sig­het i vårt folk (kanske sär­skilt bland äld­re män, för de var över­re­pre­sen­te­ra­de bland mun­skydds­skol­kar­na).

Men för all del, in­te var jag bätt­re än nå­gon an­nan. Tvärtom – ge­nom år­hund­ra­den av evo­lu­tion kun­de jag kän­na bon­den Lal­lis trot­si­ga blod sval­la i mi­na åd­ror.

Star­ka re­kom­men­da­tio­ner? Bah!

San­na och Sau­li ta­lar all­vars­ord? Pöh!

Spö­ka ut sig med stym­pad bh på nä­san? Över min dö­da kropp!

Och sam­ti­digt – lik­som en ok­tav un­der mi­na ob­sti­na­ta skov – er­for jag ock­så ett dovt, ma­sochis­tiskt be­gär att tving­as till un­der­kas­tel­se av nå­gon my­sigt auk­to­ri­tär lands­fa­der av det slag som in­te läng­re till­ver­kas.

där stod jag allt­så, vill­rå­dig och olyck­lig, med ett allt mer kon­ta­mi­ne­rat mun­skydd i han­den.

I ett sista de­spe­rat för­sök att vin­na stri­den över mig själv slöt jag ögo­nen och åkal­la­de den en­da auk­to­ri­tet som jag i egen­skap av fin­ländsk man är ge­ne­tiskt pro­gram­me­rad att ly­da ut­an prut: mar­skalk Carl Gustaf Emil Man­ner­heim.

Det fun­ge­ra­de. För min in­re syn såg jag sta­tyn ut­an­för Ki­as­ma skif­ta färg, skäl­va till och få liv. Den stol­ta spring­a­ren steg­ra­de sig och gnäg­ga­de, mar­skal­ken tyg­la­de den med fast hand och klev av. Re­flex­mäs­sigt slog jag ihop klac­kar­na, rä­ta­de på ryg­gen och gjor­de hon­nör.

Man­ner­heim läs­te upp en dag­or­der:

”Med­bor­ga­re i Fin­lands na­tion, åter­i­gen ho­tar en till sy­nes över­mäk­tig fi­en­de vår fos­ter­jord. Det fin­nes för­vis­so ing­et ljuv­li­ga­re öde än att dö för fäd­rens land, men bär än­dock med tap­per­het ditt mun­skydd: Släpp ing­en djä­vul ur din trut, håll ut en stund än­nu!”

Och se! Med mar­skal­kens dag­or­der (vil­ket vac­kert ord!) kling­an­de i öro­nen fram­stod den för­hat­li­ga tra­san plöts­ligt som ett plagg att bä­ra med stolt­het! Rak i ryg­gen mar­sche­ra­de jag in i mat­bu­ti­ken och rör­des till tå­rar av att ge­nast mö­tas av en hyl­la mun­skydd i sti­ligt blå­vitt tryck, sa­lu­för­da un­der det pat­ri­o­tiskt kling­an­de nam­net kan­sa­lais­maski.

bäs­ta lä­sa­re, där och då in­såg jag att det en­da sät­tet att mo­bi­li­se­ra he­la fol­ket i kam­pen mot co­ro­na­vi­ru­set är att kraft­fullt väd­ja till fos­ter­länds­ka käns­lor. Ef­ter al­la år av me­sig fe­ti­sche­ring av Mu­min, Tom of Fin­land, Ma­ri­mek­ko och Angry Birds är det åter dags att sö­ka stöd i Fin­lands krig, som vå­ra mass­me­di­er, bok­för­lag och film­pro­du­cen­ter ald­rig ti­di­ga­re för­stått att ex­plo­a­te­ra.

Helt an­språks­löst fö­re­slår jag allt­så: att myn­dig­he­ter­na ome­del­bart

lan­se­rar Mar­skin maski – Mar­skal­kens mask, med slo­ga­nen: ”Vårt land, vårt land, vårt fos­ter­land, slut tätt o dy­ra mask” att me­di­er­na ome­del­bart åläggs cen­sur så att vi­su­a­li­se­ring­ar av det klot­for­ma­de co­ro­na­vi­ru­set hä­dan­ef­ter er­sätts av en sti­li­se­rad bild av Jo­sef Stal­ins mu­stasch­pryd­da nu­na. att ap­pen för smitt­spår­ning som lan­se­ras om någ­ra vec­kor döps om till Tal­vi­so­ta2020 – Vin­ter­kri­get2020. att Film­stif­tel­sen, Yle och fon­der­na le­ver upp till sitt fos­ter­länds­ka upp­drag och in­le­der pro­duk­tio­nen av en episk mas­to­dont­film med den fins­ka ti­teln Tun­te­ma­ton

po­ti­las.

”Det fin­nes för­vis­so ing­et ljuv­li­ga­re öde än att dö för fäd­rens land, men bär än­dock med tap­per­het ditt mun­skydd: Släpp ing­en djä­vul ur din trut, håll ut en stund än­nu!”

FRED­RIK SONCK

Kul­tur­chef

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.