Bara Mannerheim kan förmå den finländska mannen att bära munskydd

bästa läsare, häromdagen stod jag utanför matbutiken med ett munskydd i handen och utkämpade en inre strid. Gång på gång förde jag det förhatliga tygstycket mot munnen, lika ofta avbröt jag min rörelse. Motstridiga nervimpulser fick mina händer att skälva av vanmakt.

Intellektuellt sett var myndigheternas färska rekommendationer visserligen ingen svår nöt att knäcka. Också den klenaste skalle förstår att coronakrisen fordrar kollektivt handlande och att vi följer gemensamma spelregler, också då vi som individer hyser tvivel om dem. Du får gärna avsky högertrafik, men det är hälsosamt att anpassa sig till motorvägens realitet.

Ändå: Det hjärnan vet är inte alltid det hjärtat vill. Och uppenbarligen var jag inte den enda butiksbesökaren som hade ett motsträvigt hjärta. Kunderna utan munskydd utgjorde en förkrossande majoritet.

Eftersom finländare i gemen inte är korkade misstänker jag att vi har att göra med något patologiskt i folksjälen, eventuellt en allmänt spridd genmutation som triggar svårartad uppstudsighet i vårt folk (kanske särskilt bland äldre män, för de var överrepresenterade bland munskyddsskolkarna).

Men för all del, inte var jag bättre än någon annan. Tvärtom – genom århundraden av evolution kunde jag känna bonden Lallis trotsiga blod svalla i mina ådror.

Starka rekommendationer? Bah!

Sanna och Sauli talar allvarsord? Pöh!

Spöka ut sig med stympad bh på näsan? Över min döda kropp!

Och samtidigt – liksom en oktav under mina obstinata skov – erfor jag också ett dovt, masochistiskt begär att tvingas till underkastelse av någon mysigt auktoritär landsfader av det slag som inte längre tillverkas.

där stod jag alltså, villrådig och olycklig, med ett allt mer kontaminerat munskydd i handen.

I ett sista desperat försök att vinna striden över mig själv slöt jag ögonen och åkallade den enda auktoritet som jag i egenskap av finländsk man är genetiskt programmerad att lyda utan prut: marskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim.

Det fungerade. För min inre syn såg jag statyn utanför Kiasma skifta färg, skälva till och få liv. Den stolta springaren stegrade sig och gnäggade, marskalken tyglade den med fast hand och klev av. Reflexmässigt slog jag ihop klackarna, rätade på ryggen och gjorde honnör.

Mannerheim läste upp en dagorder:

”Medborgare i Finlands nation, återigen hotar en till synes övermäktig fiende vår fosterjord. Det finnes förvisso inget ljuvligare öde än att dö för fädrens land, men bär ändock med tapperhet ditt munskydd: Släpp ingen djävul ur din trut, håll ut en stund ännu!”

Och se! Med marskalkens dagorder (vilket vackert ord!) klingande i öronen framstod den förhatliga trasan plötsligt som ett plagg att bära med stolthet! Rak i ryggen marscherade jag in i matbutiken och rördes till tårar av att genast mötas av en hylla munskydd i stiligt blåvitt tryck, saluförda under det patriotiskt klingande namnet kansalaismaski.

bästa läsare, där och då insåg jag att det enda sättet att mobilisera hela folket i kampen mot coronaviruset är att kraftfullt vädja till fosterländska känslor. Efter alla år av mesig fetischering av Mumin, Tom of Finland, Marimekko och Angry Birds är det åter dags att söka stöd i Finlands krig, som våra massmedier, bokförlag och filmproducenter aldrig tidigare förstått att exploatera.

Helt anspråkslöst föreslår jag alltså: att myndigheterna omedelbart

lanserar Marskin maski – Marskalkens mask, med sloganen: ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland, slut tätt o dyra mask” att medierna omedelbart åläggs censur så att visualiseringar av det klotformade coronaviruset hädanefter ersätts av en stiliserad bild av Josef Stalins mustaschprydda nuna. att appen för smittspårning som lanseras om några veckor döps om till Talvisota2020 – Vinterkriget2020. att Filmstiftelsen, Yle och fonderna lever upp till sitt fosterländska uppdrag och inleder produktionen av en episk mastodontfilm med den finska titeln Tuntematon

potilas.

”Det finnes förvisso inget ljuvligare öde än att dö för fädrens land, men bär ändock med tapperhet ditt munskydd: Släpp ingen djävul ur din trut, håll ut en stund ännu!”

FREDRIK SONCK

Kulturchef