Pretenders på rätt kurs igen
Det nya Pretendersalbumet är efter en lång paus igen ett sådant som recensenten kan digga utan att ta stöd från bandets tidiga storhetsperiod.
Chrissie Hynde är en av få kvinnliga rockartister som varit obestridd bandledare ända sedan slutet av 1970-talet, men under det aktuella millenniet har hon prövat fansens tålamod. Soloskivan Stockholm (2014) överskred ribban, men annars har albumen i regel saknat tillräckligt starka låtar och också känts en aning oengagerade.
Desto mer glädjande är då att hennes Pretenders på färska utgåvan Hate for Sale är tillbaka på rätt kurs. Hynde har i gitarristen James Walbourne hittat en utmärkt låtskrivarparhäst, och kanske har också den ursprungliga trummisen Martin Chambers återkomst gett en mental vitamininjektion. I alla händelser tycks hon nu igen njuta av det hon gör.
Fin balladavdelning
Öppningen är i relation till förväntningarna rentav förbluffande stark med den 70-talsrockande titellåten och sedan The Buzz – en av de finaste popballader Hynde gjort. Överlag visar hon i balladavdelningen att melodikänslan inte försvunnit någonstans, och dessutom sjunger hon med en intensitet man länge saknat.
Visst har ett par upptempo-grejer av förutsägbart standardsnitt också slunkit med, men alla låtar är åtminstone täta – de klockar in på tider mellan 2’30 och 3’30. Inget onödigt tjafs, och gitarristen Walbourne personifierar det här med några precisa, avskalade solon i klassisk rock’n’rollanda.
Så visst har vi äntligen igen fått ett Pretendersalbum som man kan digga utan att ta stöd från bandets tidiga storhetsperiod.
Öppningen är i relation till förväntningarna rentav förbluffande stark med den 70-talsrockande titellåten och sedan
The Buzz – en av de finaste popballader Hynde gjort.
Henrik Jansson
recensent