Garantera human grundläggande social trygghet för de fattigaste

ARBETSLÖSHET Det är fullständigt omöjligt att förstå att den långvariga diskrimineringen av stora mängder arbetslösa tillåtits pågå under tiotals år, för att inte säga från begynnelsen. När staten finansierar arbetslöshetsersättningar bör det vara helt klart att alla arbetslösa ska vara lika inför lagen.

Staten finansierar detta dels från statsbudgeten och via FPA, dels genom skatteuppbörden av arbetslöshetsförsäkringsavgiften som både arbetsgivare och löntagare betalar. Denna väg bekostas till cirka 95 procent av de inkomstrelaterade dagpengarna.

För att få inkomstrelaterad ersättning krävs medlemskap i A-kassa, alltså en lagstadgad tvångsanslutning som på värsta möjliga sätt står i strid med grundlagen. Förbundstvång eller kassatillhörighetstvång hör hemma i andra slag av samhällsformer än demokratier.

Statens uppgift är inte att ge penningvinst åt dem som ansluter sig till vissa organisationer och att bestraffa dem som inte tvångsansluter sig då kostnaderna betalas med skattemedel och med lagstadgad avgift som i detta fall arbetslöshetsförsäkringsavgiften. Löntagare betalar alltså en obligatorisk avgift av sin lön, men staten utesluter en stor del av dem från att omfattas av dess avsedda motprestation. Att sådant sker i en rättsstat där det finns lagövervakare som justitiekansler, justitieombudsman och diskrimineringsombudsman och så vidare är mer än horribelt. Så får en rättsstat inte fungera.

Vad sedan grundnivån under arbetslöshet gäller står den för utslagning av värsta slag och leder till en social misär som inte ska förekomma i ett välfärdsland som Finland. Då Tarja Filatov var arbetsminister försökte hon göra en insats för de fattigaste arbetslösa genom att fördöma att de måste betala 20 procent skatt på sin undermåliga grunddagpeng. Men hon fick inte ens stöd av sitt eget parti eller av Vänsterförbundet eller av facket. Hon ville markera att hon skiljer sig till fördel från de socialreaktionära vänsterkrafterna.

I dag är vi fortfarande i samma situation; de arbetslösa på grundnivå som får kring 730 euro i månaden skall betala en skatt på 20 procent på denna urusla summa trots att de helt saknar skattebetalningsförmåga. Detta stöder igen en vänsterledd regering medan andra skattebetalare inte behöver betala någon skatt alls på en årsinkomst under cirka 11 000. Detta är helt horribelt och inget annat land inom EU är så socialreaktionärt. Där beskattas medborgarna lika för samma storleks inkomst.

Jämför vi med Sverige är de arbetslösas grundnivå inte mycket bättre än i Finland, men med den stora skillnaden att årsinkomsten då blir så liten att skatt inte uppbärs. Med sådan socialinkomst har naturligtvis de drabbade ingen skattebetalningsförmåga och lever märkbart under vårt lands relativa fattigdomsgräns som är cirka 1 250 euro i månaden.

Inom socialpolitiken bör det alltid vara så att landet först ska se till att det garanteras en humant grundläggande social trygghet för de fattigaste och nödställda. Efter det kommer sedan övriga stöd och förmåner i relation till de resurser och möjligheter som finns. Men den sortens socialpolitik har Finland aldrig förmått uppfatta och därför har till och med Europadomstolen för flera år sedan anmärkt på att utslagningen av de nödställda i Finland är alltför hård.

Jag kontaktade rätt nyligen Socialministeriet och frågade vad ministeriet har för planer för att åtgärda den sociala misären, men det uppgav att sådana planer inte finns. Det beskriver regeringens socialreaktionära agenda som utgör ett skrämmande fenomen för den som stöder respekten för mänskliga och sociala rättigheter som de är sammanfattade i de gällande konventionerna och i grundfördraget för EU.