Tex­ten är en katt, dik­ten är ett stall

De djur som dy­ker upp i skön­lit­te­ra­tu­ren dy­ker ald­rig el­ler säl­lan upp på si­na eg­na vill­kor. De är verk­tyg som an­vänds för att sä­ga nå­got om män­ni­sko­dju­ret, skri­ver Han­ne­le Mi­kae­la Ta­i­vas­sa­lo som än­då kän­ner igen sig i Cheshi­re­kat­ten från Alice i Un­der­lan

Hufvudstadsbladet - - Sport -

Jag vet me­ra om text än om häs­tar. Om text vet jag så pass myc­ket att jag vet hur li­te jag vet. Jag vet att tex­ten är omöj­lig att full­stän­digt be­härs­ka, man mås­te rö­ra sig till­sam­mans med tex­ten och in­te för­sö­ka över­vin­na den, och om häs­tar vet jag till­räck­ligt myc­ket för att ana att det är någon­ting lik­nan­de med dem.

Om kat­ter vet jag ingen­ting. Jag kän­ner dem så pass väl.

Jag skul­le skri­va om djur i lit­te­ra­tu­ren en gång. Det ver­ka­de svårt, när jag kom­mit en bit på tan­ke­vä­gen för­stod jag att jag in­te var in­tres­se­rad. Skön­lit­te­ra­tur för mig är män­ni­skan. De djur som dy­ker upp där dy­ker ald­rig el­ler säl­lan upp på si­na eg­na vill­kor så där som en katt gör när du sit­ter i en länstol och lä­ser, så där som en älg gör när du går på en skogs­väg och tän­ker på an­nat än äl­gar. I tex­ter skriv­na av män­ni­skor speg­lar de män­ni­skan el­ler an­vänds som sym­bo­ler för någon­ting an­nat än sig själ­va. Dju­ren är en­bart me­del, verk­tyg som an­vänds för att sä­ga nå­got om män­ni­sko­dju­ret; de är svå­ra för mig att ens hit­ta här, fast jag le­tar, i mitt eget läsan­de.

Häs­tar­na

Var är jag och vart nå­gon­stans har jag läst mig fram när min väg ge­nom tex­ten plöts­ligt kor­sats av ett djur, lik­som ett rik­tigt djur? Var har jag mött ett djur i lit­te­ra­tu­ren?

Jag tän­ker på en dikt av Tua Fors­ström, Häs­tar­na, där mö­ter jag des­sa djur ge­nast i ti­teln. Ja, re­dan ti­teln på he­la dikt­sam­ling­en, Ef­ter att ha till­bring­at en natt bland häs­tar, ska­par en när­het till dju­ren, till häst­krop­par­na. Bok­ti­teln är sam­ti­digt just den­na dikts in­le­dan­de rad, men jag mär­ker att jag in­te alls tän­ker så myc­ket på dju­ret när jag tän­ker vi­da­re i dik­ten: jag tän­ker på stal­let där det finns och på tex­ten där det finns, och på ly­ri­ken i stort. Hur ly­rik är som att va­ra i ett rum som ska­pas, här till­sam­mans med en tillå­tan­de när­va­ro: dik­tja­get, och häs­tar­na. I still­het i stal­let, bland luk­ter­na, natt­lju­den. De so­van­de häs­tar­na. Bland or­den och ryt­men, som bå­de har söm­nens vil­sam­ma and­ning och nat­tens spän­da and­lös­het sam­ti­digt.

Och häs­tar­na. De är där. So­van­de. Jag är i tex­ten, för­sö­ker va­ra tyst, in­te stö­ra.

Dik­ten är ett stall. Ra­der­na står i si­na spil­tor och so­ver.

Dju­ren i barn­lit­te­ratru­ren

Att lä­sa ly­rik är in­te att väc­ka ra­der­na och frå­ga dem vad de be­ty­der, av­krä­va svar. Det är att lyss­na och va­ra till­sam­mans med or­den, dju­ren, i stal­let. Er­fa­ra ett ögon­blick, en käns­la, en tan­ke man ald­rig an­nars skul­le ha fått.

Jag har ald­rig till­bring­at en ky­lig natt i ett stall, för­u­tom i den dik­ten.

Från stal­let vand­rar jag vi­da­re i mitt läsan­de, det mås­te ju dy­ka upp djur nå­gon­stans, all­tid bru­kar det ju kom­ma en varg åt­minsto­ne, som man anings­löst mö­ter och slu­kas av; i tex­ten, i li­vet.

Jag för­sö­ker lå­ta bli att vand­ra in i barn­lit­te­ra­tu­ren, jag tror att al­la dju­ren flyd­de dit, för att vi väx­te upp och blev så fjä­ra. Och där är det än­nu tyd­li­ga­re: de jag mö­ter är för­kläd­da djur, för­mänsk­li­ga­de; al­le­go­ri­er över mänsk­li­ga sam­häl­len, in­ter­ak­tio­ner, re­la­tio­ner el­ler re­li­gi­o­ner. Är de ens djur?

En katt är sig själv nog

Men i stäl­let går jag in i en barn­bok som in­te är en barn­bok. Det är min la­by­rint­li­ka sel­f­help-bok i vux­en­li­vet. Jag föl­jer som all­tid Alice som föl­jer en vit ka­nin som in­te är en ka­nin och vi ram­lar ner i ett hål, fal­ler fal­ler fal­ler, som jag bru­kar, och Alice, och mö­ter kat­ten som in­te är en katt men som än­då är myc­ket katt­lik.

Jag kän­ner igen mig i Cheshi­re­kat­ten: plöts­ligt där och så in­te. Kat­tens tyd­li­gas­te, fas­ta per­son­lig­hets­drag är hur den plöts­ligt för­svin­ner och li­ka plöts­ligt kom­mer till­ba­ka igen. Ibland syns ba­ra le­en­det.

Tex­ter, bil­der, be­rät­ta­re, min­nen allt för­svin­ner och kom­mer till­ba­ka igen.

Jag har läst Cheshi­re­kat­ten och där­för dy­ker den upp och för­svin­ner ibland i mitt liv. Verk­li­ga kat­ter blir in­te osyn­li­ga, of­tast ta­lar de in­te i ord. Men det är någon­ting myc­ket kat­täk­ta i Cheshi­re­kat­tens nyck­ful­la upp­dykan­den och för­svin­nan­den, och i dess be­låt­na gli­dan­de svar

på vå­ra frå­gor. En katt är sig själv nog, en katt är kanske också dig själv nog, Alice.

Cheshi­re­kat­ten är li­te som lit­te­ra­tu­ren. Den är in­te där för att ge dig fär­di­ga svar, Alice, den är sna­ra­re där för att ge dig nya frå­gor.

– Jag und­rar om du skul­le vil­ja ta­la om för mig vil­ken väg jag ska gå nu? – Det be­ror rätt myc­ket på vart du ska? sva­ra­de kat­ten. – Det gör näs­tan det­sam­ma…, sa Alice. – Då gör det det­sam­ma åt vil­ket håll du går, sa kat­ten.

– Ba­ra jag kom­mer nå­gon­stans, la Alice till som en för­kla­ring. – Jo, det gör du sä­kert, sa kat­ten. Om du ba­ra går långt nog.

(Ur Lewis Car­rolls Alice i Un­der­lan­det (1865). Över­sätt­ning: Åke Run­nquist, 1966)

Dju­ret jag mö­ter

Att lä­sa är att föl­ja Cheshi­re­kat­tens väg­be­skriv­ning­ar, råd om rikt­ning och ir­ran­de: hur du än går kom­mer du att kom­ma nå­gon­stans. Osä­kert vart. Men det är in­te po­äng­en och det är det som är po­äng­en. Det är be­tryg­gan­de.

Här ir­rar jag i tex­ten och i li­vet. Går si­da upp och si­da ner. Kanske mö­ter man nå­got djur i nå­got mörkt och lum­migt text­styc­ke? Vad är det för djur jag mö­ter i lit­te­ra­tu­ren, frå­gar jag mig, på vägen ge­nom des­sa ra­der.

Lit­te­ra­tu­ren sva­rar som den sva­rar, och kat­ten är en text, stal­let är en dikt, och dju­ret jag mö­ter är mig själv.

Skri­ben­ten är för­fat­ta­re och har i nyss ut­kom­mit med boken I slu­tet bor­de jag dö.

HAN­NE­LE MI­KAE­LA TA­I­VAS­SA­LO

Den nyck­ful­la och be­låt­na Cheshi­re­kat­ten såsom John Ten­ni­el fö­re­ställ­de sig den då han il­lu­stre­ra­de ori­gi­nalut­gå­van av Lewis Car­rolls Alice i Un­der­lan­det.

FOTO: CATA PORTIN

Tua Fors­ström.

FOTO: OSCAR G. REJLANDER

Lewis Car­roll 1863.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.