Texten är en katt, dikten är ett stall
De djur som dyker upp i skönlitteraturen dyker aldrig eller sällan upp på sina egna villkor. De är verktyg som används för att säga något om människodjuret, skriver Hannele Mikaela Taivassalo som ändå känner igen sig i Cheshirekatten från Alice i Underlan
■
Jag vet mera om text än om hästar. Om text vet jag så pass mycket att jag vet hur lite jag vet. Jag vet att texten är omöjlig att fullständigt behärska, man måste röra sig tillsammans med texten och inte försöka övervinna den, och om hästar vet jag tillräckligt mycket för att ana att det är någonting liknande med dem.
Om katter vet jag ingenting. Jag känner dem så pass väl.
Jag skulle skriva om djur i litteraturen en gång. Det verkade svårt, när jag kommit en bit på tankevägen förstod jag att jag inte var intresserad. Skönlitteratur för mig är människan. De djur som dyker upp där dyker aldrig eller sällan upp på sina egna villkor så där som en katt gör när du sitter i en länstol och läser, så där som en älg gör när du går på en skogsväg och tänker på annat än älgar. I texter skrivna av människor speglar de människan eller används som symboler för någonting annat än sig själva. Djuren är enbart medel, verktyg som används för att säga något om människodjuret; de är svåra för mig att ens hitta här, fast jag letar, i mitt eget läsande.
Hästarna
Var är jag och vart någonstans har jag läst mig fram när min väg genom texten plötsligt korsats av ett djur, liksom ett riktigt djur? Var har jag mött ett djur i litteraturen?
Jag tänker på en dikt av Tua Forsström, Hästarna, där möter jag dessa djur genast i titeln. Ja, redan titeln på hela diktsamlingen, Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, skapar en närhet till djuren, till hästkropparna. Boktiteln är samtidigt just denna dikts inledande rad, men jag märker att jag inte alls tänker så mycket på djuret när jag tänker vidare i dikten: jag tänker på stallet där det finns och på texten där det finns, och på lyriken i stort. Hur lyrik är som att vara i ett rum som skapas, här tillsammans med en tillåtande närvaro: diktjaget, och hästarna. I stillhet i stallet, bland lukterna, nattljuden. De sovande hästarna. Bland orden och rytmen, som både har sömnens vilsamma andning och nattens spända andlöshet samtidigt.
Och hästarna. De är där. Sovande. Jag är i texten, försöker vara tyst, inte störa.
Dikten är ett stall. Raderna står i sina spiltor och sover.
Djuren i barnlitteratruren
Att läsa lyrik är inte att väcka raderna och fråga dem vad de betyder, avkräva svar. Det är att lyssna och vara tillsammans med orden, djuren, i stallet. Erfara ett ögonblick, en känsla, en tanke man aldrig annars skulle ha fått.
Jag har aldrig tillbringat en kylig natt i ett stall, förutom i den dikten.
Från stallet vandrar jag vidare i mitt läsande, det måste ju dyka upp djur någonstans, alltid brukar det ju komma en varg åtminstone, som man aningslöst möter och slukas av; i texten, i livet.
Jag försöker låta bli att vandra in i barnlitteraturen, jag tror att alla djuren flydde dit, för att vi växte upp och blev så fjära. Och där är det ännu tydligare: de jag möter är förklädda djur, förmänskligade; allegorier över mänskliga samhällen, interaktioner, relationer eller religioner. Är de ens djur?
En katt är sig själv nog
Men i stället går jag in i en barnbok som inte är en barnbok. Det är min labyrintlika selfhelp-bok i vuxenlivet. Jag följer som alltid Alice som följer en vit kanin som inte är en kanin och vi ramlar ner i ett hål, faller faller faller, som jag brukar, och Alice, och möter katten som inte är en katt men som ändå är mycket kattlik.
Jag känner igen mig i Cheshirekatten: plötsligt där och så inte. Kattens tydligaste, fasta personlighetsdrag är hur den plötsligt försvinner och lika plötsligt kommer tillbaka igen. Ibland syns bara leendet.
Texter, bilder, berättare, minnen allt försvinner och kommer tillbaka igen.
Jag har läst Cheshirekatten och därför dyker den upp och försvinner ibland i mitt liv. Verkliga katter blir inte osynliga, oftast talar de inte i ord. Men det är någonting mycket kattäkta i Cheshirekattens nyckfulla uppdykanden och försvinnanden, och i dess belåtna glidande svar
på våra frågor. En katt är sig själv nog, en katt är kanske också dig själv nog, Alice.
Cheshirekatten är lite som litteraturen. Den är inte där för att ge dig färdiga svar, Alice, den är snarare där för att ge dig nya frågor.
– Jag undrar om du skulle vilja tala om för mig vilken väg jag ska gå nu? – Det beror rätt mycket på vart du ska? svarade katten. – Det gör nästan detsamma…, sa Alice. – Då gör det detsamma åt vilket håll du går, sa katten.
– Bara jag kommer någonstans, la Alice till som en förklaring. – Jo, det gör du säkert, sa katten. Om du bara går långt nog.
(Ur Lewis Carrolls Alice i Underlandet (1865). Översättning: Åke Runnquist, 1966)
Djuret jag möter
Att läsa är att följa Cheshirekattens vägbeskrivningar, råd om riktning och irrande: hur du än går kommer du att komma någonstans. Osäkert vart. Men det är inte poängen och det är det som är poängen. Det är betryggande.
Här irrar jag i texten och i livet. Går sida upp och sida ner. Kanske möter man något djur i något mörkt och lummigt textstycke? Vad är det för djur jag möter i litteraturen, frågar jag mig, på vägen genom dessa rader.
Litteraturen svarar som den svarar, och katten är en text, stallet är en dikt, och djuret jag möter är mig själv.
Skribenten är författare och har i nyss utkommit med boken I slutet borde jag dö.
HANNELE MIKAELA TAIVASSALO