Wir schaffen das – 5 år!

”Sannolikt var det en spontant optimistisk replik, lika mycket riktad till medlemsländerna i EU som till tyskarna själva.”

Under åren i Berlin har jag fascinerats av mångfalden högtidsdagar och minnesdagar i den tyska almanackan. En del iakttas över hela världen, andra, de efterkrigstida, begås – ofta med olika förtecken – i hela Europa. Med tanke på Tysklands omfattande historia är det stora antalet nationella minnesdagar naturligtvis ingenting konstigt.

Efter andra världskriget tillkom flera årsdagar i dåvarande Västtyskland som ett led i samhällsbygget och med dem uppstod ett av de längsta orden i det tyska språket; Vergangenheitsbewältigung, eller konsten att komma tillrätta med det förflutna.

På sistone har aktionsdagar som Tag der Umwelt och Kauf-Nix-Tag blivit populära. Trots att FN:s miljödag instiftades redan 1972 medan shoppingbojkotten kom till i Kanada 1995.

Själv tror jag att tyskarnas fäbless för årsdagar grundar sig på att de också reglerar samhällslivet. Klichén Ordnung muss sein är inte helt gripen ur luften. Åtminstone mitt arbetsliv har de långt bestämt. Med drygt ett år kvar till det tyska förbundsdagsvalet (det första på 16 år utan Angela Merkel) har politiska journalister och analytiker börjat skriva om Bilanz und Erbe einer Kanzlerschaft, det vill säga om resultatet och arvet efter Merkel. Der Spiegel passar på att göra det inför femårsdagen efter att Angela Merkel yttrade orden Wir schaffen das! (Vi fixar det!) Den infaller på måndag. Under dessa fem år har förbundskanslerns yttrande om flyktingvågen 2015 kritiserats och analyserats, stötts och blötts in absurdum. Sannolikt var det en spontant optimistisk replik, lika mycket riktad till medlemsländerna i EU som till tyskarna själva. Själv uppfattade jag det som ett uttryck för mänsklig anständighet i det upphetsade läge som rådde.

Förbundskanslern uppfattas gängse som avmätt och övervägande. Men hon är inte okänslig och ibland vinner känslan över förnuftet. Så har också Merkels snabba och illa förankrade beslut om att avveckla kärnkraften strax efter Fukushimakatastrofen 2011 tolkats.

Många har kritiserat Merkel för att hon banat väg för Alternative für Deutschland (AfD), det nationalistiska populistpartiet som rider högt på den kyttande främlingsfientligheten i det forna öst. Till och med systerpartiet CSU i Bayern gick i fällan och girade högerut för att fånga upp trolösa väljare. Utan att lyckas.

Förvisso kan det tolkas som en framgång för AfD, som 2017 också tog sig in i förbundsdagen. De flesta röster kom från öst. Men det gäller att inse att främlingshatet är en katalysator för någonting annat som sällan nämns i analyser av Angela Merkels era vid makten.

Berlinmurens fall förde Merkel in i politiken och hon röstade för den tyska återföreningen. Den trettionde årsdagen firas den 3 oktober i år.

Tag der deutschen Einheit, den tyska enhetens dag. Med sedvanliga högtidliga ceremonier i Potsdam och Berlin.

Men ute på den eftersatta landsbygden i Sachsen, Sachsen-Anhalt, Brandenburg och i Thüringen är det betydligt tystare.

Där väntar man fortfarande på att löftena i enhetsprogrammet skall infrias.

På att leva på lika villkor, med lika löner och lika arbetsmöjligheter som i väst.

Det har Angela Merkel inte fixat.