Viruset lockar fram patrioten i mig

Misstänksamheten mot ”coronasvenskarna” har odlats flitigt i sommar i Finland. När jag flyttar till Sverige är det ett plågsamt faktum: jag har blivit xenofob.

Jag var runt tio när jag för första gången yttrade det. Jag hoppade bekymmerslöst jämfota över ett övergångsställe i närheten av Humlegården när jag utropade ”När jag blir stor ska jag bo i Stockholm!”.

Att jag skulle flytta till Stockholm, ja, det var en självklarhet. Vi besökte Stockholm nästan varje sommar under min uppväxt. Med åren har jag lärt mig centrum och Östermalm utantill och staden kändes länge mer bekant än hemlandets huvudstad. I klassisk österbottnisk anda växte jag upp med svensk teve och såg Sverige i ett rosaskimrande sken.

I skrivande stund har jag bott i Stockholm i en vecka. Jag ska studera här, och känner mig redan hemma: det är något särskilt med att avslappnat kunna prata svenska i Pressbyrån, med grannar och myndigheter.

Men även om staden känns bekant känns befolkningen mer främmande än någonsin.

Du har kanske hört att Finlands och Sveriges coronastrategier skiljer sig åt en del?

Jag är lika trött på den diskussionen som jag är trött på uttrycket ”i dessa tider”. Trots att jag aldrig varit fosterländsk av mig, märker jag hur främlingsfientligheten i mig har växt sig allt starkare den senaste tiden.

Det börjar redan vid terminalen i Åbo. Jag sneglar klentroget på övriga bilars registreringsskyltar när vi kör på färjan och konstaterar: det är mest svenskregistrerade bilar. Väntar med att stiga ur bilen för att låta svenskarna gå upp från bildäck först.

”Argt mumlar jag om hänsynslösa stockholmare i sömnen. Tegnell hemsöker mig om nätterna. En natt vaknar jag kallsvettig efter att ha drömt om trängseln på tunnelbanan.” JENNIFER SNÅRBACKA

Det blir bara värre framme i Stockholm. Jag hinner bli ilsken flera gånger då någon flåsar mig i nacken i Icakön trots tydligt utsatta klistermärken på golvet som påminner om säkerhetsavstånd. Då jag bär munskydd på Ikea blir jag utstirrad som en utomjording. Inte ens då jag köar för att ansöka om personnummer lyckas Skatteverket upprätthålla säkerhetsavståndet mellan oss som står i kön.

Trots att säkerhetsavståndet inte hölls så noggrant i Helsingfors heller kändes det tryggare där med tanke på det låga smittotalet.

Argt mumlar jag om hänsynslösa stockholmare i sömnen. Tegnell hemsöker mig om nätterna. En natt vaknar jag kallsvettig efter att ha drömt om trängseln på tunnelbanan.

Xenofobin har fått mig i sitt grepp under coronakrisen.

Samtidigt finns det ju fog för det. Vi befinner oss i en pandemi och i Stockholm har coronan verkligen fått fäste. Hittills i Sverige har över 5 000 människor dött av covid-19 och över 87 000 smittats. Landet har bland de högsta dödstalen i förhållande till folkmängd i hela världen, högre än USA.

Trots det är Sverige ensamt i Europa med att inte rekommendera munskydd. Här i Sverige har strategin vilat på rekommendationer och uppmaningar om eget ansvar. I Finland har den handlat om tuffa, lite väl tuffa, restriktioner och även rekommendationerna har gått i starkare tongångar.

Nu tävlar vi mot varandra om vem som har den bästa strategin för folket och ekonomin.

Det är en landskamp på hockeymatchnivå.

Jag inser ju att det inte lönar sig att vara ilsken mot alla på stan. Det är ju inte han bakom mig i kön som uppfann covid-19. Inte heller är det den svenska stuggrannen som ställt till det här. Det handlar ju om något större än du och jag. Och i vår maktlöshet vänder vi oss emot varandra.

Men när viruset härjade i april är jag glad att jag befann mig i ett land där myndigheterna tog sitt ansvar.