En rättsskandal utan like
Quick är en svidande uppgörelse med den svenska rättspsykiatrin som under sin cykeltur gör såväl Tour de France som Giro d’Italia. Som dom över det svenska rättsväsendet saknar filmen motstycke. DRAMA/THRILLER Quick ★★★☆☆
Viaplay Regi: Mikael Håfström. Manus: Erlend Loe. Foto: Ragna Jorming. I rollerna: Jonas Karlsson, David Dencik, Alba August, Suzanne Reuter.
Nordic noir har en längre tid varit hårdvaluta på film- och tv-seriemarknaden. Men när svenske Hollywoodregissören Mikael Håfström (Ondskan, Derailed, 1408) återvänder till sina gamla hemknutar brås slutresultatet snarare på true crime, här i spelfilmsformatet.
Quick står för Thomas Quick alias Sture Bergwall, Falusonen som åkte dit för åtta mord och som erkände många fler. Därav epitetet seriemördare, Sveriges genom tiderna värsta.
Fast nu är ju Quick inte bara en karaktärsstudie modell mörkrets hjärta. Lika mycket är det en hyllning till den undersökande journalistiken, rättare sagt till Hannes Råstam (Jonas
Karlsson) på Sveriges television.
Tillsammans med SVT-kollegan Jenny Küttim (Alba August) ger sig Råstam i kast med gåtan Quick/ Bergwall och upptäcker snart att det finns på tok för många lösa trådar. Med det inte sagt att Dag Malmbergs chefredaktör skulle tända på uppslaget; varför riva upp gamla sår när man redan satt dit mördaren?
Efter många om och men får Råstam dock till ett möte med Bergwall (som han nu återigen heter), inspärrad på rättspsykiatriska kliniken i Säter som inledningsvis framställs som ett veritabelt Overlook Hotel à la The Shining.
Här möts Råstam av en varm och vänlig, alternativt gastkramande, intern som gladeligen lyssnar när den frekventa besökaren konstaterar att Bergwall svårligen kan bindas till morden.
Det finns ingen teknisk bevisning att tala om, inget dna, inga vittnen. Så vad är det fråga om, en rättsskandal utan like?
”Jättebra, Sture!”
Historien om Sture Bergwall och hans förmodade illdåd saknar inte groteska detaljer, men i stället för att gotta sig i dessa väljer Håfström och manusförfattaren Erlend Loe att lyfta fram det journalistiska arbetet, varvat med nyhetsbilder, feta tidningsrubriker och annat smått och gott.
Inte sällan går tankarna till Alla presidentens män, kanske med ett stänk JFK (Oliver Stone). Men framför allt är Quick en svidande uppgörelse med den svenska rättspsykiatrin och ett rättsväsende som under sin cykeltur gör såväl Tour de France som Giro d’Italia.
Eller vad säga om Suzanne Reuters psykiater som tillsammans med polisens minnesexpertis lanserar en teori om att de presumtiva våldsdåden egentligen är en gestaltning av de övergrepp som Bergwall utsattes för i barndomen.
”Jättebra, Sture”, heter det varje gång han drar till med ett avslöjande. Samtidigt ökar medicineringen och så är soppan klar.
Lysande skådespeleri
Visst, det kan hända att Mikael Håfström ibland gör det för lätt för sig, med den påföljden att myndigheternas och sjukvårdspersonalens agerande övergår i något så snurrigt att det närmast kunde karakteriseras som svärtat komiskt.
Men furstligt underhållande är det, även om man gärna sett att Håfström tagit ut svängarna ännu mera. Nu får man en känsla av att det vankas mera innehåll än gestaltning samtidigt som thrillertempot tar stryk.
Å andra sidan: trots att man kanske sitter där med facit på hand finns det tillräckligt många osannolika vändningar för att blåsa liv i materialet. Och som dom över det svenska rättsväsendet saknar filmens teser rätt och slätt motstycke.
En eloge förtjänar också skådespelarna. Jonas Karlsson gör Hannes Råstam med en arbetsnarkomans pregnans. Och när David Dencik ger sig på Sture Bergwall är det utan de sedvanliga Hannibal Lectermaneren.
Där blir det nästan lite mysigt. Fika, folkhem och mjukisbyxor.