Johanna Ekström vill återupprätta sin mamma
Hon var 25 år när hennes mamma, författaren Margareta Ekström, fick en stroke. I boken Meningarna försöker Johanna Ekström ge ett tystnat författarskap upprättelse.
Året var 1995 och Johanna Ekström var nyss hemkommen från London när telefonen ringde. Det gällde hennes mamma, författaren Margareta Ekström. Ingen svarade i telefonen hemma hos henne och ingen öppnade dörren.
Margareta Ekström levde ensam, Johanna Ekströms pappa, författaren och sedermera akademiledamoten Per Wästberg, var sedan länge borta ur moderns liv.
Johanna Ekström anade, inte vad som hänt – men att något hade hänt. Hon hade mer kunskap om sin mammas sjuklighet än vad hon velat erkänna.
– Jag hade sett hennes gradvisa försämring, varit framom henne och försökt hålla henne borta från allt fysiskt ansträngande, säger hon.
I dag är Johanna Ekström 50 år, men vem var hon då?
Ingen vacker syn, säger hon, väl medveten om sin vana att skämta bort den tiden av sitt liv i stället för att prata om den.
– Jag har svårt att få grepp om sanningen om mig själv i den åldern. Jag ömmar lite för henne, och jag önskar att någon sagt åt henne att det finns mer tid än du tror.
De senaste åren har Johanna Ekström ändå försökt, dels i en uppmärksammad text i Dagens Nyheter, där hon i samband med metoo skrev om hur hon som tonåring blev nedslagen på öppen gata, dels i en ännu mer uppmärksammad text i The Guardian där hon skrev att hon som ung hade sex med den så kallade kulturprofilen.
Margareta Ekström överlevde stroken, men hon kom aldrig tillbaka. Författarskapet tystnade.
Johanna Ekström har funnits där för henne, tillsammans med sin bror. Länge bodde mamman, nu 90 år, kvar hemma efter stroken, men nu bor hon sedan två år på äldreboende.
I Meningarna skriver dottern om sin mamma, om Margareta Ekström före och efter stroken, mest efter.
– Det har gått så lång tid att varken jag eller min bror riktigt kan minnas vem hon var före stroken, men jag har försökt frammana den hon var.
Margareta Ekström har inte läst boken, och kommer heller aldrig att kunna göra det. Synen är för dålig, likaså hörseln.
– Men jag har berättat det för henne. Hon vet att jag har skrivit en bok om henne och mig, och om moderskap, dotterskap och språk.
Svårt vara rak inför sin mamma
Språket är viktigt i boken, inte minst de många ord och uttryck (”propsa”, ”bonne vivant”, ”ställa till en scen”) som Johanna Ekström fått från sin mamma, men det är inte allt hon ärvt.
– Jag kan också se ut som min mamma ibland.
Det är en underdrift – Johanna Ekström är lik sin mor, och inte bara till utseendet. ”Vissa dagar kan jag inte ens äta en ostsmörgås utan att uppleva att jag äter den som mamma”, skriver hon i boken.
Margareta Ekströms talförmåga försvann nästan helt i samband med stroken, och med åren har det bara blivit sämre. ”I dag när jag besökte henne på äldreboendet var hon vid gott mod men jag förstod inte vad hon ville säga”, skriver Johanna Ekström.
– Men jag kan läsa av hennes blick, och med den kan hon säga nästan samma saker som förut. Men den är skyddslösare och mer orkeslös.
När hon har berättat om boken har moderns blick varit aningen frågande, aningen undvikande.
– Men det ska sägas att jag varit flyktig när jag nämnt den. Det är lättare att vara rak i litterär text än inför sin mamma, att tala och skriva är olika saker.
Två trappor upp på vinden finns ett annat slags böcker: Margareta Ekströms dagböcker. En dag ska de ges ut.
– Jag frågade för några år sedan och hon sa ja.
Johanna Ekström har skrivit om sin mamma förut – i den självbiografiska romanen Om man håller sig i solen som handlade om att växa upp som dotter till ett välkänt författarpar.
– Pappa upplevde att den handlade för mycket om honom och tog illa vid sig, det är fortfarande känsligt.
Upprättelse som författare
Meningarna är ingen snaskig bok, även om författaren i texten påstår vissa saker finns här inga avslöjanden, ingen ursinnig uppgörelse.
I boken lutar sig Johanna Ekström mot sin mammas texter, som boken Ord till Johanna (1973) som modern skrev om och till sin dotter.
– Det är mitt sätt att ge henne upprättelse som författare, det var viktigt att också göra något gott, eftersom jag eventuellt gör något ”ont” när jag skriver den här berättelsen.
Innan var hon inte så inläst på författarskapet, men nu hon är ajour och flera av mammans omkring 30 böcker finns i hennes bokhylla.
– En del texter är så jävla bra. Hon är bra på det drastiska, på humor och på det mörka. Hon är rolig – eller var rolig.