”Göran Schildt levde två liv”
– Jag ville öppna en solfjäder och visa att det fanns så mycket mer än seglatserna och vänskapen med Alvar Aalto. Det säger Henrik Knif som skrev en biografi över Göran Schildt.
Faderns självmord, skottskadan i underlivet, en akademisk karriär som han vände ryggen, hatstormen efter att ha avsagt sig sin finlandssvenska identitet. – Jag är lite avundsjuk på den sorglöshet som Göran Schildt kan visa upp, säger historikern Henrik Knif, vars biografi över honom utkommer i september.
Göran Schildt är i dag förmodligen främst känd som den finlandssvenska litteraturens vagabond. Sitt stora publika genomslag fick han från 1950-talet och framåt med böckerna om seglatserna på Medelhavet med sin ketch Daphne.
Men Schildt var en man med många strängar på sin lyra: hans texter om och översättningar av André Gide var en bidragande orsak till dennes Nobelpris 1947 och som konsthistoriker doktorerade han med en avhandling om Paul Cézanne, men avböjde kort därefter en professur och verkade i stället som fri skribent, bland annat för Svenska Dagbladet i över fyrtio år.
– Med den här biografin vill jag öppna en solfjäder och visa att det fanns så mycket mer än seglatserna och vänskapen med Alvar Aalto, säger Henrik Knif då vi träffas i en passande maritim miljö: mittemot Helsingfors segelsällskaps hamn och med utsikt mot en klar sydlig horisont.
Hans biografi Göran Schildt – två liv utkommer i september och är en grundlig levnadsteckning över mannen vars liv i många bemärkelser kan delas i två delar: det liv han skrev om och det han inte skrev om; livet före krigsskadan och livet efter; livet i norden och livet i södern ...
Seglatserna är bara en aspekt av det, om än betydelsefull.
– Göran Schildt lyckades leva sitt liv utanför institutionerna, utan fasta anställningar och på ett ovanligt fritt sätt. Det blev möjligt efter den andra seglingsboken, I Odysseus kölvatten, som sålde så bra att han kunde sätta upp ett liv som fri intellektuell och bo på olika ställen i Europa.
Läxade upp mamma
Samtidigt tecknar Henrik Knifs biografi bilden av en man som redan i de sena tonåren på 1930-talet har börjat formulera ett frihetligt livsideal för sig.
Boken inleds av ett kapitel där den unge Schildt i sällskap av en nästa lika ung Georg Henrik von Wright reser till Italien. Fascinerade av spåren efter antika civilisationer lovar de varandra ”att bli greker” vilket alltså skulle innebära ett liv i humanismens hägn, utan starkare drycker än vin och utan att befatta sig med efemära saker som tidningsläsning. Detta var 1937 och senare skulle båda två notera hur sorgligt blinda de varit för samtidens stora civilisatoriska kris, den framväxande fascismen.
I en annan episod återberättar Knif hur den då 17-årige Göran är på språkbad hos en familj i franska Pyrenéerna. Hans dagliga utflykter och strövtåg blir längre och längre, och runt julen 1934 tar han sig inte bara till Medelhavet utan hela vägen till Mallorca. Man kan tänka sig att mamma Mila hemma i Finland blev både orolig och arg över sonens spontana eskapader, och brevledes meddelade hon att detta nu verkligen inte var vad man kommit överens om.
Göran svarar: ”Det är nu engång så – fastän jag förstår att det känns ovant – att jag lämnat min oansvarsfulla ställning som skolbarn i ditt hägn och i stället tagit ansvar och beslut i egna händer.”
– Det sägs att han var lillgammal. Ibland var han ganska påstridig, förstår man. Och som intellektuell tyckte han om att säga emot och kasta fram paradoxer och sen med stor iver ge sig in för att försvara sina ståndpunkter. Det fanns kanske folk som tog illa upp i umgänget med honom, men själv verkar han inte ha varit långsint alls, tvärtom rann sådant bara av honom.
Ett tillfälle då Schildt retade upp många och utsattes för en hel del hat var då han 1959 avsade sig sin finlandssvenska identitet. Bakgrunden var ett föredrag om den välmående finlandssvenska litteraturen som Författareföreningen hade ordnat i Stockholm.
– Han tyckte det var idiotiskt att tala om en separat litteratur. Som svenskspråkig i Norden uppfattade han att han skrev på ett majoritetsspråk.
Leva sitt vetande
En aspekt av det schildtska frihetsidealet var också tanken om att man måste leva sitt vetande.
– Det räcker inte att vara boklärd eller professor mellan nio och fyra och sen gå hem till ett lugnt liv i en förort. Nej, man ska kasta sig ut i världen och man ska ha motgångar och på det sättet forma sitt jag. Det lyckades han rätt bra med.
På den här punkten valde ungdomsvännerna Göran Schildt och Georg Henrik von Wright helt olika spår, och i brev till sin vän Vivica Bandler, skrivet då båda nått ansenlig ålder, framhåller Schildt sitt fria livsval i kontrast till filosofens.
– Han tycker att von Wright levt ett alltför borgerligt och prydligt liv för att lära känna världen på allvar. De här två, Georg Henrik och Vivica, är hans mest närstående vänner, men representerar helt olika saker för Schildt. Georg Henrik är den lugna som resonerar till slut, dämpar honom och håller i honom då han håller på att flyga i väg. Med Vivica älskar han att odla grovheter, svära och tala erotik.
Skadad i vinterkriget
Just erotiken var ett område där Schildt ansåg att man skulle ta för sig av världen – kanske på ett sätt som 2020 skulle betraktas som kulturmansfasoner. Knif håller med om att Schildt i sina komplicerade kvinnoaffärer kunde agera ganska obetänksamt, men framhåller sin ambition att försöka närma sig materialet i ljuset av efterkrigstidens mentala värld.
– Samtidigt reflekterar Schildt också mycket över det själv och har gett ut dagboksavsnitt med ganska pinsamma incidenter där han verkligen lämnar ut sig själv. Och sin krigsskada har han gått igenom i minsta detalj, hur hans underliv var skadat.
Just på den här punkten kan ändå Knif presentera ett källmaterial som inte varit bekant tidigare, nämligen
❞ Han tycker att von Wright levt ett alltför borgerligt och prydligt liv för att lära känna världen på allvar.
Göran Schildts frontdagbok som också citeras frikostigt. Den avslutas den 11 mars 1940, på Schildts tjugotredje födelsedag. Två dagar senare ska kriget vara slut, men dessförinnan blir Schildt träffad av en sovjetisk kula som gjorde honom steril och dessutom såg ut att helt ödelägga hans sexuella förmågor.
Konvalescensen blev lång, men kirurgen Fabian Langenskiöld lyckades reparera skadorna och i synnerhet under fyrtiotalet verkar Schildt föra ett ganska utsvävande liv, för att nu inte säga promiskuöst.
– Han skriver själv mycket om viljan till utlevelse i skuggan av kriget: det blev mycket supande och många sexuella förbindelser.
Fast punkt på Leros
Under de här åren står Göran Schildts liv ännu och väger, berättar Knif. Han funderar på en akademisk karriär och debuterar som romanförfattare 1943, men något vetenskapligt magnum opus blir det inte och heller inte stora framgångar på fiktionens område.
Men med reseskildringarna och kulturartiklarna i SvD hittar han en slags stadga i sitt yrkesliv och småningom lugnar det sig också på kärleksfronten. 1964 blir ön Leros i den grekiska arkipelagen en fast punkt i Medelhavet och äktenskapet med Christine Schildt varar till Görans död 2009.
– Christine har varit till ovärderlig hjälp och jag fick till och med möjligheten att bo hos henne på Leros en vecka under arbetet. Jag har haft helt fria händer, säger Knif.
Vad tycker du bäst om hos Göran Schildt? – Jag är lite avundsjuk på hans soliga sorglöshet. Det att han sätter i väg åt något håll över enorma vatten, utan att veta hur han ska komma tillbaka. Han säger själv att det är hans olyckor som för honom framåt, men han oroar sig inte, han bara far. Att utsätta sig på det viset har jag svårt för själv.
Vilket var Göran Schildts viktigaste bidrag till debatten och offentligheten? – Det är nog jättesvårt att säga, men det som går igenom många av hans texter är tanken att personligheten saknar kärna, att alla människor är komplicerade och sammansatta av olika, ibland väldigt oförenliga, delar. Det hade han nog fiskat upp hos Gide. Men det här har folk ofta svårt att förstå, den allmänna uppfattningen är snarare att man har ett innersta jag som finns där när man tar bort maskerna. Det skulle Schildt kalla en romantisk uppfattning om det sanna jaget.
– Det här går alltid igen då han talar om konst: vilken konst han för fram och vilken han ler åt eller avfärdar som barnslig. I Aaltobiografin hittar han sen en verkligt kameleontisk natur. Aalto var känd för att ha många ansikten. Med folk på landet var han grovkornig, samtidigt som han kunde få eleverna vid MIT i Boston att tycka att hans föreläsning på knagglig engelska var den bästa halvtimmen i deras liv. I Schildt fick Aalto en perfekt biograf, en som inte brydde sig om att försöka resonera bort aspekter av honom utan låter allt finnas där, utan behovet att göra en krokig väg rak.
– Göran Schildt kunde se samma sak i sig själv.
fredrik.sonck@ksfmedia.fi