En andra våg eller en läckande roddbåt?
”Metaforerna under coronapandemin har varit otaliga. Från det förringande ’bara en flunsa’ till det främlingsfientliga ’kinesiska viruset’.”
Språket är vårt sätt att greppa verkligheten, i synnerhet då verkligheten gäller ett osynligt virus som fyller sjukhus och skakar världsekonomin. Metaforerna under coronapandemin har varit otaliga. Från det förringande ”bara en flunsa” till det främlingsfientliga ”kinesiska viruset” har makthavare och experter använt olika liknelser för att förklara och försvara sin egen position. Just nu tävlar ”vågen” och ”båten” med varandra.
Det influensatänk som till en början färgade européernas syn på corona handlade om vågor. Likt en influensa skulle coronan skölja över befolkningen. Vågorna är tyvärr ganska så missvisande, för coronaviruset sprids snarare som oväntade geysirstrålar.
Följande metafor gällde ”platta till kurvan”, flatten the curve. Den blev världskänd genom en modell från den brittiska epidemiologen Neil Fergusons team. Vikten av att bromsa pandemin genom att platta till kurvan spred sig över världen. Storbritanniens politik gjorde en helomvändning och snart även Finlands. En mängd vitsar och parodier kom i släptåg, ”den här tiden hemma kommer minsann inte att platta till mina kurvor!”.
Sedan introducerade Tomas Pueyo en ny metafor, hammaren och dansen. Pueyo ville inte endast platta till kurvan utan krossa den, därav metallverktyget. Hammaren avsåg en stängning för att få bukt på spridningen och vinna tid, sedan gäller det att lära sig dansa med viruset.
Pueyo, en ung ingenjör och affärsman i Nantes, sägs ha nått över 20 miljoner läsare. Han är ett av de slående exemplen på hur aktiva medborgare lyckades förstå och förmedla pandemins väsen bättre än många avlönade tjänstemän.
I Finland uppstod lite senare i våras ett informellt expertnätverk, ”Eroon koronasta”, eliminera corona, som stöder den striktare linje Pueyo står för. Igen handlar det om människor som frivilligt arbetat sommarnätterna igenom för att förbättra våra chanser i kampen mot coronan. Nätverket publicerade en detaljerad plan för den andra fasen i kampen mot koronan. Planen utkom den 4 augusti, dagarna innan regeringens ministrar ansåg att ”alla blivit överraskade” över att viruset plötsligt nått över gränsen igen.
Cellbiologen Pirta Hotulainen från nätverket tycker att Pueyos dansmetafor låter alltför glad. Hon föreslog i stället den läckande roddbåten. Att slåss mot viruset är som att ösa: ”Då läckaget ökar fylls båtens botten allt snabbare med vatten. Ifall det kommer in för mycket vatten blir det omöjligt att ro. Täpper vi snabbt till hålen räddar vi både roddaren och båten”.
I dag talas det fortfarande om en andra coronavåg, som om den uppstod ur intet. För mig fungerar roddbåten bättre. I den sitter vi tillsammans, och vi vet numera ganska väl vad som behöver göras. Testa, spåra, distans, masker, ventilation … Ju tidigare och snabbare, desto bättre.
Jag kan inte slita blicken från vattnet. Från kullen nära vårt hus kan man se floden, en springa av ljus mellan höghusen och fabrikerna i utkanten av östra London.
Kraftiga vindar har blåst över Storbritannien. I landets västra delar svämmar byar och städer över. I London smakar luften havssalt. Det får mig att tänka på sommarstugan och på fiskgjusen som brukar stanna vid viken på vägen söderut. Jag undrar om hon är där i år också.
Augusti är britternas semestermånad. Parlamentet har ledigt, skolorna har stängt och britterna lämnar sitt opålitliga väder och åker till Frankrike eller Spanien. Men inte i år. Många väljer att stanna hemma. Det gör också vi. Därför slår stundvis längtan efter barrskog, bastu och kalla dopp i Kvarken luften ur mig under månaden. Men jag har i alla fall floden.
Jag och min man hyr nu för tiden ett kontor i ett gammalt tryckeri bredvid Themsen. Runt omkring finns stora motorvägar, lagerlokaler och bostadsområden för asylsökande.
Från platsen kan man se flodbarriären som ska förhindra London från att svämmas över. Vi ligger på fel sida av barriären. Framför kontoret har ett vrak nästlat in sig i flodbotten. Hon har gott om sällskap. En gång sköljde tidvattnet in en Imac. I närheten ligger en bukt full av rostiga och spretiga kundvagnar. Ofta flyter plastflaskor, fotbollar och annat skräp förbi. Ibland har jag skymtat en säl i flodens bruna vatten.
I Themsen hittas också tusentals år av Londons historia. Där finns romerska mynt, medeltida läderskor och lerpipor från sextonhundratalet. Då jag för ett par år sedan jobbade på Londons marknader träffade jag en kvinna som grävde i slammet och gjorde smycken av lerpiporna hon hittade. De var benvita och smala och rasslade kring halsar och handleder.
Att hitta skatter på flodens stränder är en gammal tradition. Det kallas mudlarking och under artonhundratalet var det ett jobb som utfördes av Londons allra fattigaste som sålde vidare det de hittade. I dag är det en nästan trendig hobby – om man står ut med leran och det moderna, mindre trevliga avfall som sveps upp och ner av tidvattnet. Det är också en hobby som bara får utövas av personer som fått ett särskilt tillstånd av hamnmyndigheten i London.
Jag har själv inte vågat mig ner i leran vid kontoret. Stegarna är smala och hala av alger och jag är höjdrädd. I stället läser jag om sådana som Lara Maiklem som gjort det till en karriär att föreläsa och skriva om floden och de fynd hon hittat. För henne började hobbyn som ett sätta att fly Londons stress och höga tempo. “Strandremsan är det närmaste man kan komma en tidsmaskin”, säger hon i en intervju med The Guardian.
Floder anses ofta vara heliga platser. De ger liv. Det är vid dem så många av de stora civilisationernas viktigaste städer grundats. De tar emot våra döda. Det sägs att också Themsen en gång var helig och dyrkades. Den beskrivs ofta som en manlig flod – fader Themsen eller den gamla flodgubben. Ännu i dag tar den emot tusentals mynt av besökare som hoppas att deras offergåva ska ge dem tur.
De flesta Londonbor känner starkt för Themsen. Jag är inte den enda som stillar min hemlängtan och hittar något jag saknar i floden. De hinduer i London som inte har möjlighet att resa till Ganges för att begrava sina döda väljer nu för tiden Themsen.
UTRIKESKRÖNIKAN CHARLOTTA BUXTON
I Themsen hittas också tusentals år av Londons historia. Där finns romerska mynt, medeltida läderskor och lerpipor från sextonhundratalet.