Regeringen är nu svag
CORONASTRATEGI Utan insyn i vad som sker under regeringens diskussioner om pandemins fortsatta utveckling, får man lätt intrycket av att en realistisk helhetsstrategi saknas, liksom också förmågan att på ett pragmatiskt sätt angripa de akuta problem som nu har uppstått.
Stor uppmärksamhet har getts bestämmelserna om att dagisbarn (förlåt uttrycket) med hosta eller snuva måste hållas hemma och inte får återvända förrän de har testats. Hela systemet har brakat ihop med enorma problem för barnfamiljerna. Trots minister Krista Kiurus envisa fasthållande vid reglerna såg sig THL inför den massiva kritiken ändå tvunget att lätta på restriktionerna.
En fråga i samma kategori är de skärpta begränsningarna i utrikesresandet. Begränsningar som i praktiken stoppar det mesta av icke arbetsbetingat resande. Inrikesminister Maria Ohisalo rent av yvs över att Finland har så kraftiga begränsningar på det här området.
Det förefaller som om regeringen, och också stora delar av det finska folket, skulle inbilla sig att man kan knocka coronan. Att vi genom att på alla sätt försöka begränsa smittan blir av med den för gott. Det är tyvärr en illusion. Att utrota virus är nära nog omöjligt. Coronan är här för att stanna. Det enda som återstår är att försöka anpassa våra samhällen till det nya i verkligheten.
Det centrala i vår och inte bara vår framtida politik är riskbedömning. Vad kan och vill vi göra och vilka är de bakomliggande riskerna. Och vilka är de bakomliggande riskerna om vi inte gör det. Människor är olika funtade, en del är mindre rädda för att bli smittade än andra, av varierande skäl. Det finns inget som säger att man måste ta en risk som man inte vill ta. Att många människor tar det säkra för det osäkra är naturligt.
Men regeringar har inte den här lyxen. Regeringen kan inte bara tänka på sig själv och att det den gör nu är populärt, utan måste tänka på hela landet, på Europa, på världen. De mindre risker man uppnår genom att man till exempel stänger gränserna, måste vägas mot de risker det betyder ekonomiskt, socialt, internationellt, kulturellt, med mera. Min fingertoppskänsla är att vi ligger klart fel på skalan för riskbedömning.
Regeringens uppgift måste bli att arbeta internationellt för att få till stånd interstatliga riktlinjer för kontakterna länder emellan. Regeringen måste också ge upp de krampaktiga försöken att på något sätt ”utrota” viruset. I stället måste regeringen försöka ge medborgarna visioner om hurdan världen kommer att bli när viruset trots allt, men förhoppningsvis inte lika mångtaligt skördar sina offer. Vi vill höra vilka risker vi måste ta för att ha något kvar av den värld vi håller på att förlora. Den regering som inte gör det är svag och det är vår regering nu.