Tryggare kan ingen vara ...
Hur är det möjligt att osunda strukturer som får barn att bli ensamma och otrygga bara får fortsätta för att man hänvisar till Bibel och Gud?
”En femårig tjej med brunt, lockigt hår kommer hem från dagis. Hela vägen hem håller hon handen i fickan, så att ingen ska få veta vad hon döljer där. Hemma låser hon in sig på toaletten och ur fickan tar hon upp den röda lappen, där det med glittrig text står: ”Välkommen på mitt 5-årskalas”. Glädjen förblir kortvarig. För nu kommer den lilla flickan ut ur toaletten och hon går fram till sin far för att visa upp inbjudan. Hon låtsas att hon inte förstår. Hon är en oskyldig 5-åring som drömmer om att få gå på kalas – som alla andra barn. Trots att hon redan vet hur allt kommer att sluta: Med ett sönderrivet inbjudningskort, skuldkänslor, kvällsbön och dop i badkaret samma kväll.”
Jag kör till sidan den förvånansvärt varma sommarkvällen. Öppnar fönstret och lyssnar på sommarpratet till slut med stängd motor. Några veckor senare kommer ett nytt prat om en annan religiös rörelse som slår krokben för ungar som vill på lägerskola eller teater med klasskompisarna. En rörelse som tyckte att det var synd att se skidåkning på tv, men samtidigt blundade för sexuella övergrepp i bönehuset. En rörelse som i dag kämpar med missbrukande unga men vägrar diskutera varför med resten av samhället.
”I dag pratas det mycket om att inte tvinga barnen att idrotta om de inte vill, att de inte ska pressas för hårt. Men hur kan man tvinga ett barn att vara med i en församling?” frågar sommarprataren sig själv och jag nickar instämmande tillbaka från en hängmatta.
Hur är det möjligt 2020 att ha statsfinansierade rörelser som aktivt går emot FN:s barnkonvention utan att någon ingriper? Hur är det möjligt att osunda strukturer som får barn att bli ensamma och otrygga, och därför mottagliga för missbruk och övergrepp, bara får fortsätta för att man hänvisar till Bibel och Gud?
Finlands grundlag garanterar religions- och samvetsfrihet. Lagen om religionsfrihet garanterar rätten att utöva en religion men samtidigt ska barnen enligt barnkonventionen ha rätt till sina egna åsikter och barnets bästa ska alltid prioriteras. Viktiga och självklara riktlinjer men vem ingriper om de inte följs? Om barnet vill på kalas eller delta i lägerskolan med sina bästa vänner men inte får för att den vuxna har friheten att utöva sin tro som den vill, vem har modet att blanda sig i?
Nu är det förstås någon som harklar sig och påpekar att bara med att döpa sin unge bestämmer man över hens religiösa tillhörighet men jag tycker att det är en skillnad på ansluta sitt barn till kyrkan och att utesluta barn från saker som gör dem gott. Jag tycker att det är en stor skillnad på sund och osund religiositet. Den sunda religiositeten hjälper människan att älska och respektera sig själv och andra. Den osunda religiositeten funkar precis tvärtom.
Det är i tvärtom som skammen och skulden gror. Det är i tvärtom som självhatet växer. Självhat dämpas snabbast med drinkar och droger. I brist på knark kan man jobba eller jogga tills man stupar. Människor som blivit kränkta och skuldbelagda kränker också sannolikt lättare andras tankar, tro och kroppar och de såren läker inte av ett rituellt ”förlåt”. Vi vet att villkorad kärlek – jag älskar dig bara när du är och gör som jag vill – söndrar vilken unge som helst men exakt samma gäller osunda religiösa rörelser. Religionsfrihet betyder inte frihet att belöna och bestraffa i Guds namn utan snarare frihet att älska och bli älskad precis som man är.