Svenskhatet

”S venskhatet gör att jag inte längre vill åka till Finland, skriver Päivi Rissanen i sin debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 24 augusti. Rissanen som bott de första 21 åren av sitt liv i Finland, och därefter 46 år i Sverige, menar att Finland under pandemin utvecklat ”ett hat mot Sverige som underblåsts av högt uppsatta politiker”. Hatet har uttryckts i obehagliga attityder med skriverier i finska tidningar om hur Sverige misslyckats medan Finland gjort ett bra jobb för att hantera det globala viruset. Hon exemplifierar med hatkampanjer riktade mot statsepidemiologen Anders Tegnell vid den svenska folkhälsomyndigheten och att enskilda i sociala medier rapporterat när och var man sett svenskregistrerade bilar i Finland.

Hufvudstadsbladet har också dryftat svenskhatet. Den 18 juni fick några experter frågan om det finns ett svenskhat i Finland. De intervjuade ansåg att svenskhat var ett alldeles för starkt ord och att de i offentligheten vädrade negativa känslorna inte heller var representativa. Peter Al Fakirmenade att reaktionerna var ett uttryck för att ge igen ”för gammal ost” eller någon slags finländsk underdog-känsla av att Sverige alltid ska vara förmer och gå sina egna vägar.

Trots att den faktiska förekomsten av ett svenskhat nedtonades har ordet etablerats för att beskriva ett starkt ogillande över hur Sverige – beslutsfattare, experter och enskilda individer – hanterat coronan. Ordet uttrycker starka känslor och ett moraliserande fördömande. Sverige agerade oklokt och oförsiktigt när de inte vidtog liknande åtgärder som Finland för att hantera virusets framfart. Sverige och svenskarna agerade ansvarslöst, till och med oetiskt, då de inte höll sig hemma, ekonomi prioriterades före liv och de äldre offrades på en modern ättestupa.

I Finland har ordet svenskhat tidigare använts för att beskriva Sannfinländarnas inställning till det svenska språket och minoriteten. Ordet svenskhat fick med coronan ett nytt användningsområde för att kritisera Sverige och svenskar under pandemin. Men ordet används på fler sätt. I Sverige tar mer eller mindre extrema nationalister svenskhatet i sin mun för att beskriva hur ”vanliga” svenskar diskrimineras i förhållande till invandrare. Svenskhat brukas också för att karaktärisera det som ses som invandrares rasism mot svenskar.

Svenskhat förekommer också när man vill beskriva Sannfinländarnas motstånd mot ”tvångssvenskan” och syn på finlandssvenskarna som en privilegierad minoritet. ”Flygblad med svenskhat i VR-tidning” var rubriken på en artikel i Hufvudstadsbladet 2012. En läsare som bläddrat i järnvägens kundtidning hade hittat ett instucket flygblad där det hävdades att ”medierna är i de svensksinnades besittning” och att ledningarna för Samlingspartiet, SFP, De gröna och Socialdemokraterna ”kräver tvåspråkighet av folket och påtvingar barnen tvångssvenska”. Dessutom ondgjorde man sig över Yle som ”dagligen sänder svensksinnad propaganda” och bara anställer svenskspråkiga. Även i svenska medier har svenskhat brukats för att beskriva antisvenska attityder i Finland. Den dåvarande kulturministern Sampo Terho karaktäriseras 2018 i Göteborgsposten som en ”ökänd svenskhatare”, och artikelförfattaren hänvisar till finlandssvenskar som han har talat med och som använt det ordet. När Jussi Halla-Aho valdes till ordförande för Sannfinländarna 2017 beskrevs han som ”en sällsynt hetlevrad svenskhatare” i Enköpingsposten.

I Sverige används svenskhat primärt av nationalister för att karaktärisera politiska beslutsfattare som sviker och bedrar den egna nationen och folket. Genom invandring, multikulturell politik och sociala förmåner gynnas de utifrån kommande på svenskarnas bekostnad. På en nationalistisk sajt fångas detta svenskhat: ”svenskar sover hos föräldrar på gatan och i härbergets sal medan icke-svenskar tilldelas en lägenhet, det finns ingen godhet i denna prioritering, det är svenskhat och diskriminering”. Svenskhatet framstår som ett självskadebeteende och utan att använda ordet har SD:s partiledare Jimmie Åkesson 2013 sagt att svenskarna är ”världens mest självföraktande folk, den mest typiska egenskapen är att vi förnekar vår egen existens”. Svenskhatet är en aversion mot och ifrågasättande av det egna kulturarvet.

Sverigedemokraterna använder hellre svenskfientlighet än hat. Det är kanske mera rumsrent. Så sent som i juni i år efterlyste SD i en debatt i riksdagen om hur man ska hantera den ”utbredda svenskfientligheten i Sverige”. Svenskfientlighet är i SD:s tappning en form av rasism, diskriminering av och hot riktade mot etniska svenskar från invandrare. SD menar att denna brottslighet riktad mot svenskar för att de är etniska svenskar underskattas och försummas i lagstiftningen och rättstillämpningen.

Termen svenskhat har under pandemin därmed tillåtits expandera sitt territorium från de extrema nationalistiska sammanhangen. I de samtida medierna är polarisering och tillspetsning vanliga för att fånga uppmärksamhet, och det är lockande att ta till starka ord för att fånga känslor och åsikter. Svenskhat – i vilken betydelse det än används, det måste man konstatera – uttrycker stereotypa, fördomsfulla och generaliserande påståenden om etniska grupper och stater.

Då man däremot söker på finn- eller Finlandshat på nätet öppnas sidor där man kan inhandla olika huvudbonader i tovat ylle eller i militär stil. På engelska är förstås ”finn hat” en huvudbonad. Finnhat tycks oftare finnas på huvudet än i huvudet. Naturligtvis finns det sådana som ogillar Finland, finländare och finnar. Men ingen tycks ha sett nödvändigheten att etablera ett specifikt ord för den känslan.

”Svenskhat – i vilken betydelse det än används, det måste man konstatera – uttrycker stereotypa, fördomsfulla och generaliserande påståenden om etniska grupper och stater.”

ANN-CATHRINE JUNGAR är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm