På besök i trädgårdar där storverk skrevs
”Författarens trädgård” är vackert utformad och sprängfylld med storslagna vyer och intressanta anekdoter, men läsnöjet förtas av den knaggliga översättningen.
PROSA & FOTO
Jackie Bennett
Författarens trädgård. Brittiska författares inspirerande trädgårdar Fotografier av Richard Hanson Översättning Birgitta Gustafsson Westander förlag 2019
Den engelska trädgården – inte alltför tuktad, och gärna med en stenstuga som fond – är inpräntad i minnet genom otaliga tv-serier och filmer, men förstås också genom litteraturen. Där är trädgården inte alltid prunkande eller mild: i barnboksklassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett är den muromgärdad, övergiven och förvildad, och arbetet med den ger ett par övergivna barn livskraften åter.
I Författarens trädgård är det inte främst litteraturens trädgårdar som läsaren får bekanta sig med, utan 20 författares trädgårdar – där litteratur ofta skrevs. Från Jane Austen till Ted Hughes, från Sir Walter Scott till Agatha Christie, översköljer boken oss med landskapsvyer och detaljbilder: här finns luktärter och cideräpplen, trädgårdslabyrinter och swimmingpooler, kojor och slott från Sussex till Skottland. För den som i dessa tider inte kan nära sin anglofili genom resor är boken ett gott substitut. Trots några exempel på landsbygd som räddas från byggprojekt i sista stund utgör boken inte en blind hyllning till ”Merry Olde England” som förindustriell, kulturellt homogen utopi. Bennett lyfter fram trädgårdarna inte som reservat utan som föränderliga, tätt knutna till samhällsutveckling och ekonomi. Vid sidan av författarna nämns också de trädgårdsmästare som i många fall stod för trädgårdsarbetet.
Austen bärgar hö, Churchill bygger koja
Själva premissen för en bok om författares trädgårdar kan tyckas suspekt, som ett uttryck för det tidsenliga suget efter personerna och den förmodade verkligheten bakom boken. Strikt taget behöver man ju inte veta någonting om den omgivning i vilket ett litterärt verk tillkom för att ta det till sig. Men trädgården visar sig vara en ypperlig ingång till en förståelse av de konkreta materiella omständigheter under vilka litteratur skapas: vilka levnadsförhållanden författaren hade, vilka ekonomiska villkor som satte ramar för möjligheterna att ägna sig åt skrivande. En behöver ju pengar och ett eget rum för att skapa litteratur, som en av bokens trädgårdsinnehavare, Virginia Woolf, uttryckte saken. Hennes eget arbetsrum var en gammal verktygsbod i en trädgård som till stor del skapats med pengar som hon tjänat på sitt skrivande.
Författarens trädgård är strösslad med en lagom dos intresseväckande anekdoter och öppnar sig även för läsare som inte känner till författarna sedan tidigare. Det är roligt att föreställa sig Jane Austen som bärgar hö, poeten Rupert Brooke som lever på honung, ägg och mjölk och Winston Churchill som murar och bygger trädkojor.
Snurrbart arbetsrum
Trädgården fyller många funktioner: för en del är trädgårdens grödor nödvändiga för överlevnaden, för andra utgör trädgården ett ambitiöst hobbyprojekt. Robert Burns brukade den karga skotska jorden utan att lyckas försörja sig, Charles Dickens husköp blev en fysisk markör av hans branta klassklättring, och Scott byggde sig ett slott som nästan ruinerade honom. För många är trädgården en plats för skrivande, och vem skulle inte vilja ha ett snurrbart arbetsrum som Shaw, som kunde vända sitt trädgårdsrum efter hur solen sken! För Roald Dahl, Rudyard Kipling och Churchill var trädgården en del av sorgearbetet efter förlusten av ett barn, och för Shaw och Woolf blev trädgården begravningsplats när deras aska ströddes ut där.
Tyvärr störs den visuellt njutbara och innehållsrika helhet som
Bennett och Hanson har skapat av att den svenska översättningen, från det nystartade westander förlag, är under all kritik. För att komma åt innehållet måste läsaren vada genom stympade idiomatiska uttryck, svengelska, underlig kommatering, syftningsfel, skrivfel och rena felöversättningar. Det är beklagligt att den omsorg som har ägnats den visuella utformningen inte har utsträckt sig till texten, som hanterats vårdslöst. Författarens trädgård må se ut som en ”vardagsrumsbordsbok”, men utan texten blir bilderna sammanhangslösa, ointressanta. Förlaget har liknande titlar i höstens katalog och man får hoppas att texten i dessa behandlas bättre – annars är det svårt att se poängen med en svensk översättning.
ROMAN
Elias Canetti
Förbländningen (Die Blendung) Översättning: Eva Liljegren Förord: Fredrik Hertzberg Modernista 2020
Peter Kien, antihjälte i Elias Canettis Förbländningen från 1935, är bibliofil av den extrema sorten. Biblioman, bör man nog säga. 25 000 volymer ryms i hemmet, som också är Kiens arbetsplats som privatlärd, monstruöst minnesgod och osannolikt polyglott sinolog. Kien är förstås också eremitiskt lagd. Dock anfäktas han ibland av en hemlig längtan efter människor – men det har han löst på så vis att han då och då för ljudliga samtal med författare till och figurer ur böcker. Helst ”gamla kineser”.
En orgie i missförstånd
I vardagens utkant finns sedan åtta år också en hushållerska, Therese. Mest en skugga. Tills en dag den 40-årige Kien vinglar till i sina rutiner och tycker att han borde gifta sig med den sexton år äldre Therese; hon förefaller ju vara så ömsint mot hans böcker. Att hon är ful som stryk – alla i den här romanen är det – spelar ingen roll.
Therese säger utan omsvep ja till frieriet, dock inte av kärlek: hon är ute efter Kiens pengar. Och nu vidtar i ett för varje kapitel allt groteskare kraftspel, en orgie i missförstånd och vanföreställningar, slughet och idioti. Historien växlar över i en ny fas när Kien först blir svårt misshandlad av Therese och en tid därpå helt enkelt utkastad.
Hans förstånd har svajat länge – nu eskalerar galenskapen. Han slår sig i lag med en puckelryggig, judisk, schackspelande krympling, Fischerle, gift med en prostituerad. Fischerle visar sig snart också vara ute efter Kiens pengar. I en lika bisarr som omständlig plan, som inbegriper ett pantlånekontor och en skara förvrängda varelser som Fischerle anställer, luras Kien på sina tillgångar. Småningom även böckerna. Allt som sker, sägs och tänks blir gradvis allt mer förryckt, förbindelsen med den yttre världens realiteter allt mer brustna.
Kräver lästålamod
Elias Canetti (1904–1994) föddes i Bulgarien av spansk-judiska föräldrar. När han var sex år gammal flyttade familjen till England, och när fadern kort därpå dött tog modern med sig sonen till Österrike. Där studerade Canetti (kemi), bodde även i Schweiz, flyttade omsider till Frankrike och så åter till England. Han behärskade gott och väl ett halvdussin språk, men skrev på tyska.
Canettis produktion omfattar memoarer (tre band, underbara böcker), aforismer, reseskildringar, essäer – däribland den väldiga studien Massa och makt – och en roman, Förbländningen; tveklöst en av 1900-talets märkligaste, av många ansedd som en av de bästa. Den första svenska utgåvan kom så sent som 1975, men därefter föreligger inte mindre än sex nyutgåvor, pocketversioner och den senaste inräknad (samtliga i Eva Liljegrens mycket habila översättning), vilket man kan tycka är anmärkningsvärt. Det är ingen inställsam eller lätt roman. Dess 544 sidor långa massiva granskning av störda människors förehavanden kräver lästålamod, troligen också ett visst lynne.
Samtidskommentar och profetia
Canetti rör sig suveränt mellan sina figurers medvetanden, stilen är rikt varierad – stackatoartad, full av outsagdheter, pratsam, rakbladsvasst psykologisk, sarkastisk, ångande av giftig humor. Närheten till Kafkas drömartade skärpa och knyckiga förlopp har ofta påtalats. Den lite otåliga, fast behärskade, intensiteten
Canetti rör sig suveränt mellan sina figurers medvetanden, stilen är rikt varierad – stackatoartad, full av outsagdheter, pratsam, rakbladsvasst psykologisk, sarkastisk, ångande av giftig humor.
kan också föra tankarna till Strindberg, vars verk Canetti hade i sin närhet hela sin uppväxt (hans mor avgudade den svenske författaren). Samtidigt syns Canettis språk höra hemma inte i 1900-talets första hälft utan i den andra. Dock bör man inte glömma det kollektiva vansinne som var under snabb uppsegling i Tyskland och annorstädes när Canetti skrev boken: Förbländningen är också en samtidskommentar och på vissa punkter en obehaglig profetia.
Oavsett: det blir ganska mastigt. Absurditeterna förökar sig närmast logaritmiskt. Man skrattar, imponeras, men blir också utmattad. Den demoniske Fischerle får sitt straff, om det nu ska anses som att något ställs till rätta. Kiens halvbror Georg, framgångsrik kvinnoläkare i Paris, dyker upp och med hans driftighet återbördas biblioteket. Georg representerar, som Fredrik Hertzberg skriver i sitt utmärkta förord (från Modernistas utgåva, 2008), den enda strimman av normalitet i Förbländningen. Hos Georg finns också ett pragmatiskt motstånd mot galenskapen; kanske är det i hans figur Canetti tänkte sig att läsaren ska träda in. Det gör man också, med en sorts famlande lättnad. Fischerles öde och böckernas räddning är emellertid bara tillfälliga upprättelser. Den värld Canetti skildrar saknar, med några fickors undantag, anständighet: allt går åt helvete.