Min barndomsvärld

När vänner på Facebook publicerar vyer från min hemstad Helsingfors händer det att jag grips av hemlängtan. Denna är av nostalgiskt slag för jag begriper mycket väl att det är en svunnen värld jag längtar till. Det är som i en sliten schlagertext: man drömmer om någonting som en gång var och blir åtminstone en aning besviken när välkända miljöer inte finns kvar.

Nu råkade jag växa upp i skuggan av Johanneskyrkans tvillingtorn, hela området mot Havshamnen och Eira var mitt barndoms revir. Där bodde mina kamrater i gammaldags våningar, ibland stora och mörka, ibland små och kyffiga.

Det fanns spännande bakgårdar med gårdshus, på gården till vårt hus stod ett gammalt loft. Ibland förkunnade en skylt i en portgång att genomgång var förbjuden. Mycket praktiskt, för då visste man att det via flera portgångar och bakgårdar gick att ta sig tvärs igenom kvarteret. Ungar på upptäcktsfärd utnyttjade detta givetvis. Det hände att vi blev åthutade av någon gårdskarl, för det fanns sådana på den tiden, och en och annan tant i vår nuvarande ålder kunde bli irriterad på att vi var högljudda.

Mitt barndoms kvarter var som en stad i staden. Mina kamrater och jag gick i någon av traktens skolor. På den tiden avverkade de flesta sin skolgång i en läroanstalt som fanns i närheten. Det var fullt möjligt eftersom skolorna låg tätt. Ingen var särskilt stor, för det här var före grundskolans tid. Vi gick några år i folkskola och de flesta fortsatte sedan i läroverk.

Vi kände varandra, vi som gick i samma skola eller i någon av grannskolorna. Det var en trygg värld där också föräldrarna ofta var bekanta med varandra. Långt före mobilens tid kunde man hålla reda på var ungarna och senare ungdomarna höll till. Vi träffades oftast hos varandra. Det fanns ingen teve så man gick på bio. Man lyssnade på radio och höll reda på vad som hände i dagstidningen. Och man läste böcker – massor av böcker.

Vårt bibliotek låg på Richardsgatan. Det gladde mig när jag såg i tidningen att det har blivit fint renoverat. Den stränga bibliotekarien hade sina åsikter om vad som passade sig för en trettonåring att läsa. Hon vägrade bestämt att låna Margaret Mitchells Borta med vinden åt mig. Boken var för grym, ansåg hon. Jag ägnade mig åt böcker som jag hittade i föräldrarnas bokhylla i stället. Några var riktigt intressanta …

Min barndoms kvarter hör i dag till Helsingfors dyraste och exklusivaste. Talar man om att man har vuxit upp där händer det att man bemöts med ny respekt. Men min barndomsvärld var helt annorlunda och den är borta.