Essä: Lång väg avskaffa apartheid
I spåren av Black Lives Matter fokuserar man på många håll i USA på att reformera polisen. Men polisen kan inte beskyllas för undermåligt kranvatten, för att hela stadsdelar saknar verkliga livsmedelsbutiker eller för att skolorna är bristfälliga, skriver
I Baltimores innerstad drack jag mitt dagningskaffe, en vinterkall och klar novembermorgon 2018, medan hamnstaden vaknade till liv. Något bord längre bort satt en afroamerikan. Då ytterdörren öppnades drog ett bittert korsdrag genom kaféet och mannens pappersservetter flög i väg. Jag plockade upp dem och vi började samtala. Han var kalllad att tjäna som jurymedlem i innerstaden, och hade anlänt i god tid eftersom han inte visste om han kunde lita på bussarna. Där han bodde – i stadens fattigaste delar där behovet av delade färdmedel var som störst – var kollektivtrafiken undermålig. Vi började prata om stadens allmänna brister, och han sa: ”Baltimore kanske inte verkar vara en hård stad. Men det är en mycket hård stad.”
Detta är en sanning som i synnerhet angår de 65 procent av stadens befolkning som är afroamerikaner. Lawrence Brown, lektor vid Morgan State University i Baltimore, kartlade för några år stadens ekonomiska liv och hittade en svart fjäril.
Investeringar flockas till Baltimores centrala delar, dessa bildar fjärilens huvud och kropp. Här återfinns mycket riktigt stadens vita befolkning, och ekonomiska storsatsningar som exempelvis den inre hamnen samt de idrottsarenor där Baltimore Orioles (baseboll) och Baltimore Ravens (amerikansk fotboll) spelar sina hemmamatcher. Varje gång Orioles spelar i Baltimore, genererar matchen omkring två miljoner dollar.
Men där fjärilens vingar breder ut sig råder fattigdom och brist på det mesta som krävs för att ett samhälle ska fungera. Här återfinns också Baltimores svarta invånare.
Baltimore är alltså, liksom många amerikanska städer, hypersegregerad.
Skäligen misstänkt (för något)
I april 2015, arresterades Freddie Gray av polis i Baltimore. Freddie Grays brott bestod enligt polisen av att han burit kniv. Men den kniv han bar med sig var inte olaglig. Nej, Freddie Grays ”brott” var av en annan natur. Då polisen iakttog honom, hade han besvarat ögonkontakten. Detta gjorde att polisen betraktade honom som ”skäligen misstänkt” (för något) och en jakt inleddes, varpå Freddie Gray sprang.
Varför sprang han då? Därför att svarta pojkar i staden redan från tioårsåldern börjar provoceras av the Baltimore Police Department. De vill kort och gott inte ha med polisen att göra.
De steg den frihetsberövade tjugofemåringen sedan tog till polisfordonet, var de sista i hans korta liv.
Innan polisfordonet med den unga afroamerikanen nådde sin destination, var Freddie Gray svårt skadad och i koma. Han fördes då till R Adams Cowley Shock Trauma Center, där han avled en vecka senare med bruten nacke, utan att någonsin ha återfått medvetandet.
Freddie Grays död ledde till landsomfattande protester, och i Baltimore bröt regelrätta kravaller ut. President Barack Obama beskrev de som bidrog till oroligheterna som ”thugs” – ett låneord från hindi som beskriver diverse kriminella. Att avfärda missnöjet och desperationen med detta ord var naturligtvis olämpligt. Upploppens tändande gnista var polisbrutalitet, men då bålet i april 2015 fattade eld, var det högt och omfattande, byggt sedan årtionden tillbaka.
Ett system i kristillstånd
Freddie Gray föddes åtta veckor för tidigt och underviktig, son till en mor som varken kunde läsa eller skriva, och som var heroinmissbrukare. Därmed var också Freddie Gray opiaternas fånge från födseln. Det vatten han drack i sitt hem innehöll förhöjda halter av bly, och blyförgiftning av betydande grad hämmade hans kognitiva förmåga redan från koltåldern och sedan livet ut. I skolan fanns endast otillräckliga resurser att hjälpa honom med de svårigheter han hade.
Ingen av dessa olyckor var något Freddie Gray själv valt. Någon möjlighet att undvika de omständigheter och situationer som präglade hans liv hade han aldrig. Att hans liv skulle bli kort var nära nog garanterat från den dag han föddes.
I boken Five Days: The Fiery Reckoning of an American City (utgiven av One World, 2020), berättar Wes Moore och Erica L Green (båda afroamerikaner från Baltimore) om Freddie Grays fasansfulla död och tragiska liv, staden Baltimore samt de strukturella och allomfattande orättvisor som resulterar i ett kroniskt förtryck av den afroamerikanska befolkningen.
Apartheid är knappast ett för starkt ord för att beskriva sakernas tillstånd.
Boken är skriven på en engagerande prosa som förmår förflytta läsaren till de oroliga och stundvis våldsamma dagarna kring Freddie Grays död våren 2015. Den är strukturerad kring åtta personer med olika bakgrund och inflytande som Wes Moore samtalade med efter Freddie Grays begravning. Resultatet är en mångbottnad och omtumlande berättelse om ett system i kristillstånd.
Skyll inte bara på polisen
Men vad menar vi då med ett system?
Ett svar på frågan kunde vara att ett system är en grupp interagerande eller sammanhängande enheter vilka bildar en enhetlig helhet. Att system består av delar inser man ofta då någon del inte fungerar – vilket kan sätta hela systemet i gungning.
Detta skedde i någon mån efter Freddie Grays död, men när George Floyds liv brutalt släcktes av polis i Minnesota, drygt fem år efter det uppmärksammade dödsfallet i Baltimore blev systemfelen än mer uppenbara. Under försommaren utbröt de största protesterna i USA:s historia (enligt polisens uppskattningar samlade demonstrationerna 15 till 26 miljoner deltagare), och massrörelsen Black Lives Matter fick ökat stöd i USA och många andra nationer.
Politiker på federal och statlig och regional nivå utlovade reformer, och reformförsök inleddes snart nog. Kommer dessa att leda till bestående förändringar?
Problemet i USA är att fokus till stor del är inriktat på polisreformer. Dessa behövs, men amerikanska poliser – som ibland påpekar att de patrullerar västvärldens tyngst beväpnade nation – kan inte lastas för alla problem.
I ett århundrade har det varit vetenskapligt belagt att bly är farligt för människor. Ändå är det i Baltimore så att 60 procent av de i huvudsak afroamerikanska skolorna fortfarande har kranvatten med för höga blyhalter.
Polisen kan inte heller beskyllas för att hela stadsdelar inte har tillgång till verkliga livsmedelsbutiker, för att skolorna är bristfälliga eller för att investeringarna uteblir. I dag är det nästan omöjligt att köpa eget boende eller starta ett företag i vissa stadsdelar, eftersom bankerna är ovilliga att bevilja lån för fastigheter som finns där eller verksamheter som äger rum där.
Polisväsendet är alltså inte det enda som måste reformeras. Samhället måste omdanas på en grundläggande nivå.
Fattigdomens kostnader
I sin bok visar Wes Moore och Erica L Green de ofattbara kostnader USA:s fattigdom medför i form av utebliven produktivitet bland vuxna, ökade kostnader i samband med brott och förhöjda utgifter för sjukvård. I reda pengar beräknas det kosta USA en dryg biljon dollar per år, och vad gäller utbredningen av djup fattigdom saknar landet motsvarighet bland så kalllade utvecklade nationer.
Och inte blir det bättre. Tvärtom. Dessa förbluffande siffror inkluderar inte ens den outnyttjade kreativa genialitet och potential som rimligtvis återfinns bland de nästan tio miljoner barn som sitter som gisslan hos den svårartade fattigdomen.
Att fattigdom skulle vara ”ett val” avfärdar Wes Moore. Det rör sig inte om ”lata människor” som ”inte ids skaffa jobb”. Det handlar inte om att ”rycka upp sig” och ”ta initiativ”. Liksom slaveriet vilar på inrättningar skapade av människor, är ”de uthålliga själar som lever i fattigdom offer för fattigdomens inrättningar”.
Dessa inrättningar försäkrar nästan utan undantag att fattigdomen lever vidare från ett släktled till nästa.
Wes Moore – som grundade den fattigdomsbekämpande organisationen the Robin Hood Foundation – beskriver emellertid inte bara problemen, utan också vilka lösningar som finns.
Eftersom denna urbana apartheid byggts upp, kan den också rivas ned och ersättas med nya strukturer. Svarta liv är betydelsefulla, men det är också svarta stadsdelar som lever och frodas. Egentligen handlar det om prioriteringar och om att applicera existerande lösningar på hittills ignorerade områden. Bland annat vore det möjligt att på tre till fem år befria Amerika från blyförgiftat dricksvatten.
Fängelser behöver fångar
Frågan är om USA som nation är villigt att ta sig an detta rikt fasetterade uppdrag. Känt är att polisen, som har sina rötter i republikens slavpatruller (grupper av beväpnade vita män som övervakade den svarta befolkningen fram till slaveriets avskaffande), allmänt sett motsätter sig reformer, och ser sig som missförstådda.
Då jag vid ett tillfälle själv pratade med en polis som ansvarade för brottsförebyggande verksamhet, sa hon att det omfattande amerikanska fängelsesystemet var helt ointresserat av förändringar – deras lönsamma affärsmodell kunde hotas av nytänkande. Det står också klart att ingenting i Baltimore förbättrades efter de protester som följde på Freddie Grays våldsamma död.
Samtliga poliser som var inblandade friades i domstol. Den fysiska och psykologiska smärtan i samhället bestod. Investeringar uteblev. Antalet mord sköt i höjden, och Baltimore är numera USA:s mest våldsamma (större) stad. De lektioner som händelseförloppet erbjöd ignorerades på det stora hela. Svarta män fortsatte falla offer för brutala polisaktioner, och i Minnesota kvävdes George Floyd till döds för att han hanterat en förfalskad sedel värd 20 dollar.
På kaféet i Baltimore avslutade vi vårt samtal om staden, och den amerikanska rättsskipning han helt saknade förtroende för. Jag erbjöd mannen ett handslag, men han föredrog en ”fist bump”. När min samtalspartner gjort sitt som jurymedlem skulle han återvända till en av fjärilens svarta vingar.
Skribenten är frilansjournalist, sedan tolv år bosatt och verksam i USA.