Led på jämställdhet?
Är du trött på det evinnerliga snacket om jämställdhet i medierna? Det är åtminstone jag. Skulle gärna ta del av så mycket annat – inte minst när coronan gett vika såpass att pressen igen fått hett stoff på bredare front att bevaka.
Mer less är jag ändå på att vi inte kommit längre än att snacket är påkallat – både här på sporten och på andra håll. Varför i fridens namn skulle vi tiga och låta genomgripande obalanser i samhället härja fritt? Visserligen kan jag i likhet med en del andra tycka att ältandet kunde låta sig göras med mindre och färre bokstäver – och kanske dito övertramp – men dessvärre tycks vi ju funtade så att det tarvas också överstora vågrörelser för att något översvallande ska fås till på kortare tid än någon mansålder. För människan är som ett tankfartyg – hon vänder både långsamt och motvilligt.
Hur då förhålla sig om jämställdhetsivern svider i skinnet? Ett hett tips är att sluta spjärna emot oundvikliga framsteg. Likaså kan det vara smart att – utöver annat – ta till sig att ju fortare vi får fason på orättvisorna desto snabbare blir vi av med orerandet om dem. Och inte nog med det: du har väl tänkt på att när damidrotten på allvar ges chansen rycka fram på bred bas får vi bänkidrottare ett markant tillskott av kvalitativ toppidrott att njuta av på köpet.
Mera biff och mindre tjafs då, liksom. För inte är det väl så att du föredrar herr- framför damsport sowieso? I så fall tycker jag du snöat in på fel spår. Tänk bara på fjolårets dam-VM i fotboll då Megan Rapinoe och många andra förde spelet till en nivå som också konnässörerna fick behållning av. Det här är precis vad det handlar om: att skapa incitament för utveckling som på riktigt gör sporter attraktiva. Då infinner sig utövarna och publiken. Och i förlängningen låter också de kräsna sig väl smaka. Precis som i VM.
För många med mig som följer idrott aktivt är intresset inte beroende av kön, utan den sportsliga nivån. För egen del har jag tjusats av kvinnors prestationer, som av mäns, i alla tider – från 1976 års OSguldskidåkare Helena Takalo till fjolårets succélag i hockey-VM anfört av vår mesta damspelare Riikka Sallinen. Finner jag en gren attraktiv (det gör jag ofta som närapå allätare) spelar genus ingen roll. Damtennis exempelvis appellerar till mig som herrtennis fastän sporten är fysisk och kvinnorna svagare.
Varför? För att finess är oavhängigt kön, konkurrensen tuff och nivån hög. Medier som talar för kvinnors rätt att utöva idrott – liksom vad som helst – på lika villkor som män gör så självfallet det enda raka. Precis som när man påtalar styggelser som våld, trakasserier, rasism, fiffel och dopning.
Mediernas uppgift – också i sport – är granskarens, inte bara den följsamma bevakarens. Men det lönar sig vara på sin vakt och undvika excesser. Risken för kontraproduktivitet lurar i vassen – till exempel om vi gubbar får oss oförtjänt på nöten – och det är ändå sporten, i mitt tycke främst elitidrotten, som ska vara biffen.
Den smakar avgjort bättre när alla är delaktiga. Då kvinnor på bred front börjar bjuda upp till dans blir också männen vinnare. I de svängarna kanske också de sista mansgrisarna förstår poängen med att kvinnor är i framkant.
”Hur då förhålla sig om jämställdhetsivern svider i skinnet? Ett hett tips är att sluta spjärna emot oundvikliga framsteg. Likaså kan det vara smart att – utöver annat – ta till sig att ju fortare vi får fason på orättvisorna desto snabbare blir vi av med orerandet om dem.”