Vad gör det att vi inte förstår någons språk?
Som barn till en finlandssvensk far och en mor från Sri Lanka lever huvudpersonen i Adrian Pereras roman mitt i ett spänningsfält av strukturell rasism, slapphänt exotisering och ambivalent acceptans.
Varje lördag klockan tio sitter Reidar i bilen utanför exfruns radhuslägenhet och väntar på sin son. Fem timmar ska de umgås, det är den utmätta tiden. Reidar bjuder på glass och ärtsoppa, tar med sonen till torget och till farmor. ”Vems pojke är du?”, frågar han och pojken svarar: ”Pappas”. I övrigt tiger han för det mesta. Eller kräks.
Pappa är uppföljare till Adrian Pereras debutroman Mamma från förra året och tar vid ungefär där föregångaren slutade. Då blommade syrenerna, nu har sensommarbären mognat och slåttermaskinerna kör utmed landsvägarna. Men sonen Anthonys liv är sig precis likt. I radhuslägenheten tittar han oupphörligt på tv, tecknar ibland, medan mamman arbetar långa dagar på ett packföretag. På sitt säregna, mångspråkiga idiom tänker hon att hon inte ses på med blida ögon av omvärlden: ”they babbla to everyone ’denna kvinnan inte kan sköta om sitt hemmet’. They think ’this woman, she not taking care of her son’.” Och i den nya romanen får Reidar höra att folk inte tycker att han förtjänar att träffa sin son överhuvudtaget.
Det är inte bara skilsmässa och fattigdom som slår upp revor i Anthonys värld. Som barn till en finlandssvensk far och en mor från Sri Lanka lever han mitt i ett spänningsfält av strukturell rasism, slapphänt exotisering och ambivalent acceptans. Personerna och grundpremisserna känns igen från diktsamlingen White Monkey, Pereras prisade debut från 2017, som beskriver ett smärtsamt motstridigt tillstånd av att mutas in i en hemmahörighet och samtidigt stötas bort. Och ytterst är det mamman, icke-vitheten, som ska suddas ut.
En öm fadersblick
I centrum för diktsamlingen stod det finländska samhällets förhållningssätt till den invandrade mamman och till pojken som bär henne i sig. I romanerna gör Perera konflikten mer personlig. Anthony älskar sin mamma och äcklas av henne. Och mitt i raseriet mot henne finns också en panikartad rädsla för att hon ska försvinna på riktigt.
Av denna inre strid uppfattas dock inte mycket i Pappa, som är skriven helt ur Reidars perspektiv. Här är sonen nästan en skugga, sluten och motvillig, som än lockas och pockas ut på ”äventyr” av pappa, än föses ut på trappan av mamma. Pojken gråter, pappan frågar vad som är fel, mamman säger att inget är fel, pojken är glad. ”Isn’t it so? Du skoja med pappa.”
I Mamma skildrades Anthonys ångest inifrån på ett övertygande sätt, med ett krängande bildspråk och rena skräcksyner. I pappans ögon sitter sonens utsatthet på utsidan, liten och skör som han är. Det är en fin skildring av en öm fadersblick, som ser sonens frusenhet på hans mjuka hud och samtidigt inte helt kan ta in barnets bräcklighet.
En stukad man med munläder
För Reidar är själv en stukad man, ensam, förtidspensionerad på grund av en fördärvad rygg och med ett komplicerat förhållande till sin egen åldrande mor. Han för sakliga dagboksanteckningar där allt svårt och sårigt utelämnas. Och om Anthonys verklighet var ostadig och påträngande i Mamma, är Pappa skriven på en ordnad, nästan torr prosa – något ironiskt, eftersom Reidar gärna kalllar sig författare.
Men nog har han ett visst munläder, Reidar – han kan vara rolig, till och med charmig, tills han halkar in i passiv aggressiv självömkan och ömsom skuldbelägger, ömsom lättar sitt eget hjärta för sonen. Perera skildrar två mycket bristfälliga föräldrar, som gör sitt bästa i sitt begränsade handlingsutrymme.
Perera är skicklig på att framställa komplexa relationer och positioner och vet att lita på sin gestaltningsförmåga, särskilt i dialogerna. Det gör ont att läsa om Anthonys slutenhet och stumhet, om föräldrarnas låsta konfliktlinjer och om att sitta fast, vare sig det är som man, som rasifierad, som sjukskriven, som skiftesarbetande, eller bara i sin egen eller andras uppfattning om en. Kanske har dock denna orörlighet smittat av sig på berättelsen, som saknar egentlig utveckling och tyvärr blir rätt statisk.
Uppkastningar ur inre kaos
Intressantare är i stället språket. Det tematiseras inte på samma uppenbara sätt som i Mamma, där flerspråkigheten med dess brutenhet och missförstånd fördjupades i en finurlig notapparat. Här kommenteras aldrig Reidars korrekta och fullständiga svenska (själv härjar han dock gärna om sonens dåliga stavning), och ändå visar den upp en torftighet och kommunikativ stumhet som står i kontrast till sonens talande tystnad. Och förstås, till hans regelbundna uppkastningar, som lika tydligt som oartikulerat uttrycker en kaotisk inre verklighet.
Och så tänker jag ändå på mamman, Constance (vilket underbart namn på någon som är så konstant trots sin hotande frånvaro!). Pia Ingström frågade sig i HBL:s recension av Mamma: ”Vem skulle Constance vara om hon fick tala sin barndoms språk, varför är Anthony utesluten från det?”
Det undrar jag fortfarande. Vad gör det att vi inte förstår någons språk? Vad gör det att vi förstår någons språk? Vad gör någonting överhuvudtaget om vi inte förmår att lyssna?