Vad gör det att vi in­te för­står nå­gons språk?

Som barn till en fin­lands­svensk far och en mor från Sri Lan­ka le­ver hu­vud­per­so­nen i Adri­an Pe­re­ras ro­man mitt i ett spän­nings­fält av struk­tu­rell ra­sism, slapp­hänt ex­o­ti­se­ring och am­bi­va­lent ac­cep­tans.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - AN­NA-LI­NA BRUNELL

Var­je lör­dag kloc­kan tio sit­ter Rei­dar i bi­len ut­an­för ex­fruns rad­hus­lä­gen­het och vän­tar på sin son. Fem tim­mar ska de um­gås, det är den ut­mät­ta ti­den. Rei­dar bju­der på glass och ärt­sop­pa, tar med so­nen till tor­get och till far­mor. ”Vems poj­ke är du?”, frå­gar han och poj­ken sva­rar: ”Pap­pas”. I öv­rigt ti­ger han för det mesta. El­ler kräks.

Pap­pa är upp­föl­ja­re till Adri­an Pe­re­ras de­but­ro­man Mam­ma från för­ra året och tar vid un­ge­fär där fö­re­gång­a­ren slu­ta­de. Då blom­ma­de sy­re­ner­na, nu har sen­som­mar­bä­ren mog­nat och slåt­ter­ma­ski­ner­na kör ut­med lands­vä­gar­na. Men so­nen Ant­ho­nys liv är sig pre­cis likt. I rad­hus­lä­gen­he­ten tit­tar han oupp­hör­ligt på tv, teck­nar ibland, me­dan mam­man ar­be­tar långa da­gar på ett pack­fö­re­tag. På sitt sä­reg­na, mång­språ­ki­ga idi­om tän­ker hon att hon in­te ses på med bli­da ögon av om­värl­den: ”they babb­la to eve­ry­o­ne ’den­na kvin­nan in­te kan skö­ta om sitt hem­met’. They think ’this wo­man, she not taking ca­re of her son’.” Och i den nya ro­ma­nen får Rei­dar hö­ra att folk in­te tyc­ker att han för­tjä­nar att träf­fa sin son över­hu­vud­ta­get.

Det är in­te ba­ra skils­mäs­sa och fat­tig­dom som slår upp re­vor i Ant­ho­nys värld. Som barn till en fin­lands­svensk far och en mor från Sri Lan­ka le­ver han mitt i ett spän­nings­fält av struk­tu­rell ra­sism, slapp­hänt ex­o­ti­se­ring och am­bi­va­lent ac­cep­tans. Per­so­ner­na och grund­pre­mis­ser­na känns igen från dikt­sam­ling­en White Mon­key, Pe­re­ras pri­sa­de de­but från 2017, som be­skri­ver ett smärt­samt mot­stri­digt till­stånd av att mu­tas in i en hem­ma­hö­rig­het och sam­ti­digt stö­tas bort. Och yt­terst är det mam­man, ic­ke-vit­he­ten, som ska sud­das ut.

En öm fa­ders­blick

I cent­rum för dikt­sam­ling­en stod det fin­länds­ka sam­häl­lets för­håll­nings­sätt till den in­vand­ra­de mam­man och till poj­ken som bär hen­ne i sig. I ro­ma­ner­na gör Pe­re­ra kon­flik­ten mer per­son­lig. Ant­ho­ny äls­kar sin mam­ma och äck­las av hen­ne. Och mitt i ra­se­ri­et mot hen­ne finns ock­så en pa­nikar­tad räds­la för att hon ska för­svin­na på rik­tigt.

Av den­na in­re strid upp­fat­tas dock in­te myc­ket i Pap­pa, som är skri­ven helt ur Rei­dars per­spek­tiv. Här är so­nen näs­tan en skug­ga, slu­ten och mot­vil­lig, som än loc­kas och poc­kas ut på ”även­tyr” av pap­pa, än fö­ses ut på trap­pan av mam­ma. Poj­ken grå­ter, pap­pan frå­gar vad som är fel, mam­man sä­ger att ing­et är fel, poj­ken är glad. ”Isn’t it so? Du sko­ja med pap­pa.”

I Mam­ma skild­ra­des Ant­ho­nys ång­est in­i­från på ett över­ty­gan­de sätt, med ett kräng­an­de bild­språk och re­na skräck­sy­ner. I pap­pans ögon sit­ter so­nens ut­satt­het på ut­si­dan, li­ten och skör som han är. Det är en fin skild­ring av en öm fa­ders­blick, som ser so­nens fru­sen­het på hans mju­ka hud och sam­ti­digt in­te helt kan ta in bar­nets bräck­lig­het.

En stu­kad man med mun­lä­der

För Rei­dar är själv en stu­kad man, en­sam, för­tidspen­sio­ne­rad på grund av en för­där­vad rygg och med ett kom­pli­ce­rat för­hål­lan­de till sin egen åld­ran­de mor. Han för sak­li­ga dag­bok­san­teck­ning­ar där allt svårt och så­rigt ute­läm­nas. Och om Ant­ho­nys verk­lig­het var osta­dig och påträng­an­de i Mam­ma, är Pap­pa skri­ven på en ord­nad, näs­tan torr pro­sa – nå­got iro­niskt, ef­tersom Rei­dar gär­na kall­lar sig för­fat­ta­re.

Men nog har han ett visst mun­lä­der, Rei­dar – han kan va­ra ro­lig, till och med char­mig, tills han hal­kar in i pas­siv ag­gres­siv självöm­kan och ömsom skuld­be­läg­ger, ömsom lät­tar sitt eget hjär­ta för so­nen. Pe­re­ra skild­rar två myc­ket brist­fäl­li­ga för­äld­rar, som gör sitt bäs­ta i sitt be­grän­sa­de hand­lings­ut­rym­me.

Pe­re­ra är skick­lig på att fram­stäl­la kom­plexa re­la­tio­ner och po­si­tio­ner och vet att li­ta på sin ge­stalt­nings­för­må­ga, sär­skilt i di­a­lo­ger­na. Det gör ont att lä­sa om Ant­ho­nys slu­ten­het och stum­het, om för­äld­rar­nas låsta kon­flikt­lin­jer och om att sit­ta fast, va­re sig det är som man, som ra­si­fi­e­rad, som sjuk­skri­ven, som skif­tes­ar­be­tan­de, el­ler ba­ra i sin egen el­ler and­ras upp­fatt­ning om en. Kanske har dock den­na orör­lig­het smit­tat av sig på be­rät­tel­sen, som sak­nar egent­lig ut­veck­ling och ty­värr blir rätt sta­tisk.

Upp­kast­ning­ar ur in­re ka­os

In­tres­san­ta­re är i stäl­let språ­ket. Det te­ma­ti­se­ras in­te på sam­ma up­pen­ba­ra sätt som i Mam­ma, där fler­språ­kig­he­ten med dess bru­ten­het och miss­för­stånd för­dju­pa­des i en fi­nur­lig not­ap­pa­rat. Här kom­men­te­ras ald­rig Rei­dars kor­rek­ta och full­stän­di­ga svens­ka (själv här­jar han dock gär­na om so­nens då­li­ga stav­ning), och än­då vi­sar den upp en torf­tig­het och kom­mu­ni­ka­tiv stum­het som står i kon­trast till so­nens ta­lan­de tyst­nad. Och för­stås, till hans re­gel­bund­na upp­kast­ning­ar, som li­ka tyd­ligt som oar­ti­ku­le­rat ut­tryc­ker en ka­o­tisk in­re verk­lig­het.

Och så tän­ker jag än­då på mam­man, Constan­ce (vil­ket un­der­bart namn på nå­gon som är så kon­stant trots sin ho­tan­de från­va­ro!). Pia Ing­ström frå­ga­de sig i HBL:s re­cen­sion av Mam­ma: ”Vem skul­le Constan­ce va­ra om hon fick ta­la sin barn­doms språk, var­för är Ant­ho­ny ute­slu­ten från det?”

Det und­rar jag fort­fa­ran­de. Vad gör det att vi in­te för­står nå­gons språk? Vad gör det att vi för­står nå­gons språk? Vad gör någon­ting över­hu­vud­ta­get om vi in­te förmår att lyss­na?

FO­TO: NIKLAS SANDSTRöM

Adri­an Pe­re­ras nya ro­man Pap­pa tar vid un­ge­fär där den för­ra, Mam­ma, slu­ta­de. Här ses poj­ken Ant­ho­ny med sin pap­pa Rei­dars blick.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.