Ogenomtänkt om funktionsvariationer
I Karolina Ginmans dansföreställning A Human Ensemble gestaltar åtta dansare olika mentala tillstånd. Föreställningen ger ett ogenomtänkt intryck. DANS
Karolina Ginman med arbetsgrupp: A Human Ensemble
Koreografi, rums- och ljudkoncept, kostym: Karolina Ginman. Rumsoch ljudplanering: Jenni Pystynen. Ljudplanering: Aki Päivärinne. Dramaturgiskt stöd: Anne Nimell. På scenen: Ingrid André. Leila Kourkia, Saija Lehtola, Marlon Moilanen, Jan Nyberg, Gesa Piper, Pihla Sudenyö, Inari Virmakoski, Minja Yletyinen. Föreställning i Södrik. Spelas 28-30.8.
Dansföreställningen A Human Ensemble av Karolina Ginman med arbetsgrupp har en träffande titel. Den timslånga dansen visar på mänsklig mångfald. Åtta dansare i olika åldrar, med olika kön och ursprung, visar på varsin personlighet, stämningar, känslor och humör. De tränger in i det de gestaltar samtidigt som de kommunicerar innehållet utåt.
De åtta dansarna mutar in sin egen röst och har en egen koreografi. De vänder sig inåt och kommunicerar med publiken – inte så mycket med varandra.
I programbladet kan publiken inhämta att Ginman inspirerats av psykoanalysen. Det är tydligt att publiken är en reflektionsyta för dansens innehåll och man blir föremål för överföring. Det är i och för sig vanligt i all scenkonst, särskilt när den är nonverbal.
Halvfärdigt
Ginman har tyvärr inte riktigt tänkt tanken till slut. Att ha åtta aktörer som representerar olika befolkningsgrupper, och där en av dem återkommande gestaltar funktionsnedsättningar utan att själv tillhöra den minoriteten, får den här recensentens blodtryck att stiga. Är det lyteskomik eller ett mentalt tillstånd som så att säga avbildas så här?
Nu kan man tycka att scenkonstens uppgift är att öva sig i olika människoöden och gestalta dem för en publik. Då önskar man sig att det här ska vara ett genomgående grepp och inte gälla bara en minoritet.
Jag saknar ett reflekterande utifrånperspektiv, humor eller lite svalkande saklighet. A Human Ensemble är en föreställning som låser och kopierar stereotypier snarare än befriar.