Verkligheten vi lever i

Den offentliga sektorn finansieras med skatteintäkter från den privata. Det här beror i sista hand på att den offentliga sektorn sköter olönsamma uppgifter som behöver bli gjorda. Välfärdssamhällets kostnadsnivå behöver naturligtvis vara i balans med de skatteintäkter vi har. Vi kan bredda och fördjupa välfärdssamhället bara ifall intäkterna är högre eller produktionen av den är effektivare.

Att öka intäktssidan med hjälp av höjda skatter minskar dock incitamentet att göra något över huvud taget. För företaget, företagaren och den offentligt eller privat anställda. Särskilt i ett land med ett bra arbetslöshetsskydd. Varför jobba ifall din levnadsstandard knappt sjunker ifall du låter bli? Sen kan man också flytta. Något som en alltmer sammanknuten värld sänker tröskeln för.

Även företagens verklighet kännetecknas av global konkurrens. I den mån det på annat håll finns flitigare arbetskraft, bättre verksamhetsförutsättningar och ett konstruktivare politiskt viljeläge blir det allt svårare för de inhemska bolagen att klara sig i konkurrensen. Ifall de utländska konkurrenterna är mer produktiva, slutar de inhemska företagen på sikt att existera.

Då finns det ingen som betalar för välfärdssamhället. Att försöka skydda de inhemska verksamheterna med tullar leder till högre kostnadsnivå, lägre kvalitet och till sist till negativ bytesbalans. Negativ bytesbalans leder till högre nationell skuldsättningsgrad. Därför borde företagandet ges så bra verksamhetsförutsättningar som bara någonsin är möjligt.

Enligt Världsbankens jämförelse ramlar Finland in på en 20:e plats när man jämför förutsättningarna för affärsverksamhet. Enligt OECD är våra offentliga utgifter med sina 53,2 procent av vårt bnp nästhögst i världen. Även den sociala tryggheten kommer in på en andra plats. Vår offentliga sektor är med andra ord större än våra förutsättningar att finansiera den. Kostymen sitter dåligt.

Därför skulle man gärna se att allas vårt fokus låg på att skapa bättre förutsättningar för den privata sektorns framgång i Finland. Inte bara när det gäller uppstartsföretag utan även med hänsyn till mogna exporterande skattebetalare. Detta borde ju vara i precis allas intresse. Särskilt för vår nuvarande regering, som knappast vill skära i den sociala tryggheten eller effektivera den offentliga sektorn.

Vi borde förmå företagen att investera i produktivare teknologi till exempel under banderollen ”EU Green Deal”, röja incitamentsfällor, satsa stort på digitalisering, praktiska applikationer för artificiell intelligens och allt annat ett folk med vår utbildningsgrad är gjort för. Vi kan alldeles utmärkt skuldsätta oss upp över öronen med hundraårigt ”nollfasträntelån” för att finansiera det hela.

Men i stället vill premiärminister Sanna Marin fortsätta att tala om sextimmars arbetsdag med åtta timmars lön. Samtidigt som de skattebefriade fackföreningarna fördömer UPM då de stänger en olönsam pappersfabrik, när de just som en följd av det kan fortsätta betala en halv miljard skatt per år. Medan Katri Kulmuni anser att det finns business i finska rymdfärder och sisunauter, då vi ju ändå levererar komponenter till satelliter.

Man kunde ännu ta det här med en klackspark ifall regeringen hade lyckats åstadkomma en trovärdig plan för att stimulera ekonomin och sysselsättningsgraden. Efter ett års väntan finns det inte ens en medioker plan. På basen av uttalandena kan vi inte förvänta oss ens det.

”Varför jobba ifall din levnadsstandard knappt sjunker ifall du låter bli?”