Mardrömmen är en falsk ton inför publik
Musikvärldens skoningslösa tävlingsmentalitet, höga ambitioner och en krävande lärarinna är teman i Ina Weisses nya film.
– Barn är förutbestämda att bli offer, säger filmregissören Ina Weisse per telefon från sitt hem i Berlin och tillägger:
– Barn tenderar att lyda när vuxna beordrar dem att göra något.
Lyder gör också den unge violinisten Alexander (Ilja Monti) i Ina Weisses film Das Vorspiel. Hans stränga lärare Anna (Nina Hoss) har höga ambitioner både vad gäller sig själv och sin unge adept och disciplinen är hård under lektionerna.
Ina Weisse spelade själv violin i 13 år och kunde dra nytta av sina egna erfarenheter när hon regisserade. Hon poängterar dock att Das Vorspiel i första hand handlar om en kvinna som jagar perfektionen, med risk för att skada sig själv, sin elev, sin man och sin son.
– Musikvärlden med sin hårda tävlingsmentalitet är en perfekt inramning för den här ambitionen, säger Ina Weisse.
– Anna ser sin student som en förlängning av sig själv.
Den despotiska musiklärarinnan har vi sett på film också tidigare, bland annat i Michael Hanekes film Pianolärarinnan från 2001.
Das Vorspiel har jämförts med Pianolärarinnan men Ina Weisse är inte odelat entusiastisk över parallellen.
– Alla verk måste stå på egna ben och min huvudperson Anna är inte lik pianolärarinnan Erika.
– Å andra sidan är Haneke en bra regissör så visst är det en ära att bli jämförd med honom.
Fatala misstag
Att spela en falsk ton är en mardröm för en yrkesmusiker. När Anna (Nina Hoss) gästspelar i en kvartett gör hon ett fatalt misstag och blir ifrån sig.
Ina Weisse har själv erfarenhet av att spela falskt inför publik och beskriver upplevelsen som fruktansvärd. Hon drar paralleller till idrottsvärlden.
– Varken musiker eller idrottare får misslyckas inför publik. Det är då de måste göra sitt bästa.
Hur är det med den manliga dominansen inom musikfältet då? Har frågan ventilerats lika mycket i Tyskland som i Finland? – Tyvärr finns det massvis med kvinnliga kompositörer man aldrig hör talas om. Jag hoppas det blir en förändring.
– När jag var ung fanns det knappt någon kvinnlig filmregissör heller, utom Margarethe von Trotta. I dag är vi några fler.
Margarethe von Trotta, känd för filmer som Katarina Blums förlorade heder, Kvinnorna på Rosenstrasse och Hannah Arendt är Ina Weisses förebild.
– Min mamma försökte få mig att bli lika förtjust i Tarkovskijs filmer som hon var. Men jag älskade von Trotta och Truffaut.
På frågan vilken tysk film hon aldrig tröttnar på svarar Ina Weisse Die bleierne Zeit, också känd som Marianne & Juliane från 1981. Filmen är Margarethe von Trottas genombrottsfilm.
Margarethe von Trotta var länge gift med den hyllade filmregissören Volker Schlöndorff. När hon ville övergå från att vara skådespelare till att bli filmregissör fick hon kämpa hårt för att nå sitt mål.
– Dagens kvinnliga regissörer kan vara lyckliga över den generation som banade väg för oss, konstaterar Ina Weisse.
Med stolthet berättar Ina Weisse att Margarethe von Trotta valde henne som samtalspartner på scenen under ett evenemang arrangerat på Berlinalen i februari. Idén för evenemanget var att sammanföra en äldre och en yngre kollega och låta dem utbyta erfarenheter.
Vilket är det viktigaste råd du fått av Margarethe von Trotta? – Att jag ska våga kämpa för mina filmer och tro på det jag gör.
Margarethe von Trotta och Ina Weisse förenas av att de båda har jobbat som skådespelare innan de blev regissörer. Ina Weisse säger att hon älskar privilegiet att kunna välja mellan två yrken men att valet är lätt om hon tvingades välja.
– Då skulle jag välja regisserandet.
Filmen Das Vorspiel har biopremiär 4 september.