Hufvudstadsbladet

En kall­dusch för bad­kru­kan

- MI­KAEL SANNER Good News

Det är en fan­tas­tisk som­mar­dag, rik­tigt varmt, näs­tan hett, och jag tar dot­tern med mig för att ba­da. Det är in­te helt en­kelt då det är fullt på fle­ra plat­ser, men till sist hit­tar vi en fan­tas­tisk bad­bryg­ga som ver­kar väl­digt po­pu­lär bland barn i 10–15-års­ål­dern.

Det är ett li­tet pro­blem: det är väl­digt kallt i vatt­net. Det tyc­ker åt­minsto­ne jag. Dot­tern är av en helt an­nan upp­fatt­ning, men det är in­te så kons­tigt, vi har väl­digt oli­ka in­gång­ar i det där att ba­da. Hon hop­par el­ler dy­ker gär­na i, me­dan jag vill gå och sak­ta, cen­ti­me­ter för cen­ti­me­ter, vän­ja mig vid det is­kal­la vatt­net och i bäs­ta fall till sist dop­pa he­la krop­pen.

Jag har svårt för al­la des­sa fa­na­ti­ker som ut­bris­ter si­na un­der­bart, ljuv­ligt el­ler fan­tas­tiskt skönt när de lig­ger och plas­kar i is­sör­jan …

De få gång­er jag ba­dar så be­ror det näs­tan all­tid på att jag vill stäl­la upp för nå­gon an­nan som är bad­su­gen. I det här fal­let var det dot­tern – som ty­värr all­tid är bad­su­gen.

Nå­ja, vi bre­der ut vå­ra hand­du­kar och som van­ligt av­tar min bad­lust di­rekt när jag när­mar mig vatt­net. Of­ta bru­kar jag kun­na göm­ma mig bakom en bra bok och få mitt säll­skap att glöm­ma bort att jag finns el­ler i al­la fall ute­slu­ta mig som bad­säll­skap.

Men den här gång­en går det snett och det är del­vis mitt eget fel. Vatt­net ser li­te loc­kan­de ut och dot­tern vill ha säll­skap. Det dum­ma med att bör­ja gå i vatt­net är att det in­te går att med bi­be­hål­len stolt­het vän­da om ut­an att ha dop­pat sig.

Jag går i vid si­dan av bryg­gan och för­stås, pre­cis när vatt­net når mig till lå­ren och de rik­tigt job­bi­ga ste­gen åter­står, kom­mer tre 10-åri­ga kil­lar ut på bryg­gan. En li­te kraf­ti­ga­re än de and­ra. De två and­ra spring­er och hop­par ut från bryg­gan, bort från mig. Men den li­te kraf­ti­ga­re kil­len har sik­tat in sig på mig och tän­ker hop­pa i pre­cis fram­för mig. Plöts­ligt sä­ger han till kom­pi­sar­na: – Skall jag gö­ra bom­ben?

Ing­en sva­rar ho­nom, så jag sä­ger i stäl­let: – Om jag får sva­ra så sä­ger jag nej!

Men han hör mig in­te och ett par se­kun­der se­na­re är ka­ta­stro­fen ett fak­tum. Jag är över­sköljd av is­kallt vat­ten, ut­an att ha fått be­stäm­ma själv när jag ska dop­pa mig. Min en­da tröst är att min dot­ter än­då vi­sar med­käns­la – fast jag vet att hon egent­li­gen tyc­ker att jag är värl­dens löj­li­gas­te.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland