En kalldusch för badkrukan

Det är en fantastisk sommardag, riktigt varmt, nästan hett, och jag tar dottern med mig för att bada. Det är inte helt enkelt då det är fullt på flera platser, men till sist hittar vi en fantastisk badbrygga som verkar väldigt populär bland barn i 10–15-årsåldern.

Det är ett litet problem: det är väldigt kallt i vattnet. Det tycker åtminstone jag. Dottern är av en helt annan uppfattning, men det är inte så konstigt, vi har väldigt olika ingångar i det där att bada. Hon hoppar eller dyker gärna i, medan jag vill gå och sakta, centimeter för centimeter, vänja mig vid det iskalla vattnet och i bästa fall till sist doppa hela kroppen.

Jag har svårt för alla dessa fanatiker som utbrister sina underbart, ljuvligt eller fantastiskt skönt när de ligger och plaskar i issörjan …

De få gånger jag badar så beror det nästan alltid på att jag vill ställa upp för någon annan som är badsugen. I det här fallet var det dottern – som tyvärr alltid är badsugen.

Nåja, vi breder ut våra handdukar och som vanligt avtar min badlust direkt när jag närmar mig vattnet. Ofta brukar jag kunna gömma mig bakom en bra bok och få mitt sällskap att glömma bort att jag finns eller i alla fall utesluta mig som badsällskap.

Men den här gången går det snett och det är delvis mitt eget fel. Vattnet ser lite lockande ut och dottern vill ha sällskap. Det dumma med att börja gå i vattnet är att det inte går att med bibehållen stolthet vända om utan att ha doppat sig.

Jag går i vid sidan av bryggan och förstås, precis när vattnet når mig till låren och de riktigt jobbiga stegen återstår, kommer tre 10-åriga killar ut på bryggan. En lite kraftigare än de andra. De två andra springer och hoppar ut från bryggan, bort från mig. Men den lite kraftigare killen har siktat in sig på mig och tänker hoppa i precis framför mig. Plötsligt säger han till kompisarna: – Skall jag göra bomben?

Ingen svarar honom, så jag säger i stället: – Om jag får svara så säger jag nej!

Men han hör mig inte och ett par sekunder senare är katastrofen ett faktum. Jag är översköljd av iskallt vatten, utan att ha fått bestämma själv när jag ska doppa mig. Min enda tröst är att min dotter ändå visar medkänsla – fast jag vet att hon egentligen tycker att jag är världens löjligaste.