Tjusande samlagsmusik (för grevedotter och betjänt)
Huruvida sexet är bra i William Alwyns opera Miss Julie, modellerad på Strindberg, vill recensenten inte bedöma.
OPERA
William Alwyn: Miss Julie
BBC Symphony Orchestra, dirigent Sakari Oramo. I rollerna: Anna Patalong, Benedict Nelson, Rosie Aldridge, Samuel Sakker. (Chandos)
Samlagsmusik är en sällsynt subgenre inom opera. Wagner var inte främmande för tanken och lyckades smuggla in en och annan vällustig passage, utan att censorn reagerade. Richard Strauss var skicklig på att oförblommerat anspela på sex, utan utlösning. I William Alwyns musikaliska bearbetning av Strindbergs naturalistiska sorgespel Fröken Julie hörs ett orkestermellanspel som låter som måttfullt sexuellt umgänge. Jag är inte rätt person att bedöma om det är bra sex, men resten av denna utmärkta opera håller inte inne med passionerna.
Sakari Oramo, som i Storbritannien är den bästa möjliga dirigenten för denna intima midsommarnattsopera, är förvånad att Miss Julie (1977) bara har uppförts några gånger i Storbritannien (och i Sverige mig veterligen endast en enda gång).
William Alwyn (1905–1985) var känd som en mycket duktig filmkompositör och en pionjär inom genren, men alltför många självgoda kritiker och konsertarrangörer vägrade ta honom på allvar när han ägnade sig åt symfonier och operor. Alwyns operor uppnår inte sin landsman Benjamin Brittens fantastiskt höga nivå, men han är minst lika talangfull som Walton och Tippett. Man hör att Alwyn påverkades av R. Strauss, Stravinsky, Britten och filmkompositören Bernard Herrmann.
Höga krav
Skicklig filmmusik spelar på publikens känslosträngar utan att musiken sticker ut eller bara fungerar som bakgrund. Filmmusik är, precis som orkesterackompanjemang i operor, i allmänhet underordnad det narrativa. Alwyn ville att det verkade som om orden uppstod ur musiken och inte bara ackompanjerade solisterna. Ibland föregriper musiken i Miss Julie väsentliga meningars rytm. Han använder samma konst
grepp efter att frasen har sjungits. Ett bisarrt drag är att Alwyn också försökte undvika sibilanter (s, z, ʃ, ʒ) i texten. Alwyn skrev själv librettot till Miss Julie och hans strykningar av originaltexten är nästan alla försvarbara. Han tillspetsar dramat i viss mån genom att introducera en ny karaktär, den ständigt påstrukne skogvaktaren Ulrik.
Det krävs en väldigt hög tessitura och naturlig skådespelartalang för att klara av titelrollen. Anna Patalong är förträfflig som en högfärdig, sinnlig och till slut desperat adelsfröken. Barytonen Benedict Nelson är Patalongs äkta make och han framstår i rollen som betjänten Jean som fåfäng, hätsk, övermodig och obehaglig. Men klasskillnaden mellan statarsonen och grevedottern kunde ha accentuerats mer noggrant. Musiken är tidvis lite väl överdådig, men BBC Symphony Orchestra, under ledning av Oramo, är genomgående högklassig.
Alwyns Miss Julie lämpar sig väl för en mindre operaensemble; det krävs endast fyra sångare och orkestern kan lätt halveras.