Tju­san­de sam­lags­mu­sik (för gre­ve­dot­ter och be­tjänt)

Huruvi­da sex­et är bra i Wil­li­am Alwyns ope­ra Miss Ju­lie, mo­del­le­rad på Strind­berg, vill re­cen­sen­ten in­te be­dö­ma.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - AL­BERT EHRNROOTH

OPE­RA

Wil­li­am Alwyn: Miss Ju­lie

BBC Symp­ho­ny Or­chest­ra, di­ri­gent Sakari Ora­mo. I rol­ler­na: An­na Pa­ta­long, Benedict Nel­son, Ro­sie Aldridge, Samu­el Sak­ker. (Chan­dos)

Sam­lags­mu­sik är en säll­synt subgen­re in­om ope­ra. Wag­ner var in­te främ­man­de för tan­ken och lyc­ka­des smugg­la in en och an­nan väl­lus­tig pas­sage, ut­an att cen­sorn re­a­ge­ra­de. Ri­chard Strauss var skick­lig på att oför­blom­me­rat an­spe­la på sex, ut­an ut­lös­ning. I Wil­li­am Alwyns mu­si­ka­lis­ka be­ar­bet­ning av Strind­bergs na­tu­ra­lis­tis­ka sor­ge­spel Frö­ken Ju­lie hörs ett or­kes­ter­mel­lan­spel som lå­ter som mått­fullt sex­u­ellt um­gänge. Jag är in­te rätt per­son att be­dö­ma om det är bra sex, men res­ten av den­na ut­märk­ta ope­ra hål­ler in­te in­ne med pas­sio­ner­na.

Sakari Ora­mo, som i Stor­bri­tan­ni­en är den bäs­ta möj­li­ga di­ri­gen­ten för den­na in­ti­ma mid­som­mar­natt­so­pe­ra, är för­vå­nad att Miss Ju­lie (1977) ba­ra har upp­förts någ­ra gång­er i Stor­bri­tan­ni­en (och i Sve­ri­ge mig ve­ter­li­gen en­dast en en­da gång).

Wil­li­am Alwyn (1905–1985) var känd som en myc­ket duk­tig film­kom­po­si­tör och en pi­on­jär in­om gen­ren, men allt­för många själv­go­da kri­ti­ker och kon­ser­tar­ran­gö­rer väg­ra­de ta ho­nom på all­var när han äg­na­de sig åt sym­fo­ni­er och ope­ror. Alwyns ope­ror uppnår in­te sin lands­man Ben­ja­min Brit­tens fan­tas­tiskt höga ni­vå, men han är minst li­ka ta­lang­full som Wal­ton och Tip­pett. Man hör att Alwyn på­ver­ka­des av R. Strauss, Stra­vin­sky, Brit­ten och film­kom­po­si­tö­ren Ber­nard Herr­mann.

Höga krav

Skick­lig film­mu­sik spe­lar på publi­kens käns­lo­sträng­ar ut­an att mu­si­ken stic­ker ut el­ler ba­ra fun­ge­rar som bak­grund. Film­mu­sik är, pre­cis som or­kes­te­rac­kom­pan­je­mang i ope­ror, i all­män­het un­der­ord­nad det nar­ra­ti­va. Alwyn vil­le att det ver­ka­de som om or­den upp­stod ur mu­si­ken och in­te ba­ra ac­kom­pan­je­ra­de so­lis­ter­na. Ibland fö­re­gri­per mu­si­ken i Miss Ju­lie vä­sent­li­ga me­ning­ars rytm. Han an­vän­der sam­ma konst

grepp ef­ter att fra­sen har sjung­its. Ett bi­sarrt drag är att Alwyn ock­så för­sök­te und­vi­ka si­bi­lan­ter (s, z, ʃ, ʒ) i tex­ten. Alwyn skrev själv li­bret­tot till Miss Ju­lie och hans stryk­ning­ar av ori­gi­nal­tex­ten är näs­tan al­la för­svar­ba­ra. Han till­spet­sar dra­mat i viss mån ge­nom att in­tro­du­ce­ra en ny ka­rak­tär, den stän­digt på­struk­ne skog­vak­ta­ren Ul­rik.

Det krävs en väl­digt hög tes­si­tu­ra och na­tur­lig skå­de­spelar­ta­lang för att kla­ra av ti­tel­rol­len. An­na Pa­ta­long är för­träff­lig som en hög­fär­dig, sinn­lig och till slut de­spe­rat adels­frö­ken. Ba­ry­to­nen Benedict Nel­son är Pa­ta­longs äk­ta ma­ke och han fram­står i rol­len som be­tjän­ten Je­an som få­fäng, hätsk, över­mo­dig och obe­hag­lig. Men klasskill­na­den mel­lan sta­tar­so­nen och gre­ve­dot­tern kun­de ha ac­cen­tu­e­rats mer nog­grant. Mu­si­ken är tid­vis li­te väl över­då­dig, men BBC Symp­ho­ny Or­chest­ra, un­der led­ning av Ora­mo, är ge­nom­gå­en­de hög­klas­sig.

Alwyns Miss Ju­lie läm­par sig väl för en mind­re ope­ra­en­semb­le; det krävs en­dast fy­ra sång­a­re och or­kes­tern kan lätt hal­ve­ras.

FO­TO: TOR WENNSTRöM/HBL-AR­KIV

Sakari Ora­mo är en­ligt re­cen­sen­ten väl läm­pad att di­ri­ge­ra Wil­li­am Alwyns (1905–1985) mid­som­mar­natt­so­pe­ra Miss Ju­lie.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.