Carl Nielsens skuggskrivare träder fram igen

Vad är frihet i musik? För någon kan det vara musik som beskriver ett öppet hav, för en annan kan det vara att bryta sig loss från tonalitetens regler. För en pragmatisk programläggare kan det dock vara så torrt som att upphovspersonen ska ha varit död i mer än 70 år. Då kan man nämligen fritt använda musiken utan att behöva jaga fatt på alla släktingar som ärvt upphovsrätten och be om lov. En sådan som är fri från och med i år är danskan Nancy Dalberg (1881–1949), omnämnd i samtiden att höra ”till de få kvinnor som kan komponera”.

Om hennes liv vet vi inte mycket eftersom hon beordrade att alla hennes privata papper skulle brännas vid hennes död. Däremot var hon god vän med kompositören Carl Nielsen, och ur hans bevarade korrespondens kan vi urskilja en högt aktad musikalisk hantverkare. Bekantskapen började när de var lärare och elev och med tiden blev de förutom vänner också varandras sparringpartners i komponerandet. Vid flera tillfällen när Nielsen var överhopad av arbete bad han Dalberg färdigställa och instrumentera hans verk. ”Jag vill helst att Du gör det”, skrev han, ”för Du känner bäst av alla mitt arbetssätt.” När han tyckte att han sträckt sig till sitt djärvaste i instrumentationen av sin klarinettkonsert ville han konsultera Dalberg innan han kunde fortsätta. Samarbeten som dessa är inte ovanliga, även om vi så gärna vill se kompositören som Det Ensamma Geniet. Se bara på dagens filmmusik där man i eftertexterna kan läsa ”Themes by” (t.ex. John Williams) och ”Orchestrated by” (t.ex. Herbert W. Spencer).

Naturligtvis satsade Nancy Dalberg i första hand på sin egen musik och visade stolt upp den vid totalt fem kompositionsaftnar med enbart egna verk. Här såg hennes tre stråkkvartetter offentlighetens ljus och spelades därefter in för danska radion, där särskilt nr 2 ofta hördes i etern på 40-talet. Vid en av aftnarna hade hon en hel orkester till förfogande (dirigerad av Nielsen) och då spelades Capriccio för symfoniorkester, Scherzo för stråkorkester – och symfonin. Den fick senare nya kläder under namnet To orkesterstykker och blev i denna form populär på radio under flera decennier.

När jag blir ombedd att presentera förslag på musik av skandinaviska kvinnor mottas Dalberg ofta som en riktig vinstlott. Jag tror att det till stor del beror på att det finns en så välarbetad inspelning av Capricciot och Scherzot av Sönderjyllands Symfoniorkester från 1999. Till skillnad från många andra inspelningar av kvinnlig orkestermusik sticker den här verkligen ut i kvalitet, vilket tydligt inspirerar andra orkestrar att också ta upp den på repertoaren.

1922 bestämde Dalberg sig för att skriva en opera baserad på sin favoritbok, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Hon skrev till författarinnan för att be om lov men fick svaret att rättigheterna bara två veckor tidigare licenserats till Italien. Dalberg blev så besviken (jag med, jag tror denna opera hade blivit fantastisk i hennes händer). Ändå kunde inte Dalberg släppa sitt favoritämne, och 1924 skrev hon Marianne Sinclairs sang för sopran och orkester (trogna Lagerlöfläsare känner igen Marianne som en av bokens karaktärer).

Dalberg har på sistone fått ett uppsving genom en rosad skiva av Nordic String Quartet med alla tre stråkkvartetterna samt en biografi i serien Danske komponister. Då hennes musik som sagt nu är fri kan alla och envar vända sig till Kungliga biblioteket i Köpenhamn som har de flesta av hennes verk. Jag kan personligen intyga att de är mycket hjälpsamma att kopiera och skicka!

”Om Nancy Dalbergs liv vet vi inte mycket eftersom hon beordrade att alla hennes privata papper skulle brännas vid hennes död.”

MAGDALENA FRONCZAK

kolumnist