Carl Ni­el­sens skugg­skri­va­re trä­der fram igen

Hufvudstadsbladet - - Kultur -

Vad är fri­het i mu­sik? För nå­gon kan det va­ra mu­sik som be­skri­ver ett öp­pet hav, för en an­nan kan det va­ra att bry­ta sig loss från to­na­li­te­tens reg­ler. För en prag­ma­tisk pro­gram­läg­ga­re kan det dock va­ra så torrt som att upp­hovs­per­so­nen ska ha va­rit död i mer än 70 år. Då kan man näm­li­gen fritt an­vän­da mu­si­ken ut­an att be­hö­va ja­ga fatt på al­la släk­ting­ar som ärvt upp­hovs­rät­ten och be om lov. En så­dan som är fri från och med i år är dans­kan Nan­cy Dal­berg (1881–1949), om­nämnd i sam­ti­den att hö­ra ”till de få kvin­nor som kan kom­po­ne­ra”.

Om hen­nes liv vet vi in­te myc­ket ef­tersom hon be­ord­ra­de att al­la hen­nes pri­va­ta pap­per skul­le brän­nas vid hen­nes död. Dä­re­mot var hon god vän med kom­po­si­tö­ren Carl Ni­el­sen, och ur hans be­va­ra­de kor­re­spon­dens kan vi ur­skil­ja en högt ak­tad mu­si­ka­lisk hant­ver­ka­re. Be­kant­ska­pen bör­ja­de när de var lä­ra­re och elev och med ti­den blev de för­u­tom vän­ner ock­så varand­ras spar­ring­part­ners i kom­po­ne­ran­det. Vid fle­ra till­fäl­len när Ni­el­sen var över­ho­pad av ar­be­te bad han Dal­berg fär­dig­stäl­la och in­stru­men­te­ra hans verk. ”Jag vill helst att Du gör det”, skrev han, ”för Du kän­ner bäst av al­la mitt ar­bets­sätt.” När han tyck­te att han sträckt sig till sitt djär­vas­te i in­stru­men­ta­tio­nen av sin kla­ri­nett­kon­sert vil­le han kon­sul­te­ra Dal­berg in­nan han kun­de fort­sät­ta. Sam­ar­be­ten som des­sa är in­te ovan­li­ga, även om vi så gär­na vill se kom­po­si­tö­ren som Det En­sam­ma Ge­ni­et. Se ba­ra på da­gens film­mu­sik där man i ef­ter­tex­ter­na kan lä­sa ”The­mes by” (t.ex. John Wil­li­ams) och ”Or­chestra­ted by” (t.ex. Her­bert W. Spencer).

Na­tur­ligt­vis sat­sa­de Nan­cy Dal­berg i förs­ta hand på sin egen mu­sik och vi­sa­de stolt upp den vid to­talt fem kom­po­si­tions­aft­nar med en­bart eg­na verk. Här såg hen­nes tre stråk­kvar­tet­ter of­fent­lig­he­tens ljus och spe­la­des där­ef­ter in för dans­ka ra­di­on, där sär­skilt nr 2 of­ta hör­des i etern på 40-ta­let. Vid en av aft­nar­na ha­de hon en hel or­kes­ter till för­fo­gan­de (di­ri­ge­rad av Ni­el­sen) och då spe­la­des Cap­ric­cio för sym­fo­nior­kes­ter, Scher­zo för strå­kor­kes­ter – och sym­fo­nin. Den fick se­na­re nya klä­der un­der nam­net To or­kes­ter­styk­ker och blev i den­na form po­pu­lär på ra­dio un­der fle­ra de­cen­ni­er.

När jag blir om­bedd att pre­sen­te­ra för­slag på mu­sik av skan­di­na­vis­ka kvin­nor mot­tas Dal­berg of­ta som en rik­tig vinst­lott. Jag tror att det till stor del be­ror på att det finns en så väl­ar­be­tad in­spel­ning av Cap­ric­ci­ot och Scher­zot av Sön­derjyl­lands Sym­fo­nior­kes­ter från 1999. Till skill­nad från många and­ra in­spel­ning­ar av kvinn­lig or­kes­ter­mu­sik stic­ker den här verk­li­gen ut i kva­li­tet, vil­ket tyd­ligt in­spi­re­rar and­ra or­kest­rar att ock­så ta upp den på re­per­to­a­ren.

1922 be­stäm­de Dal­berg sig för att skri­va en ope­ra ba­se­rad på sin fa­vo­rit­bok, Sel­ma La­ger­löfs Gös­ta Ber­lings sa­ga. Hon skrev till för­fat­ta­rin­nan för att be om lov men fick sva­ret att rät­tig­he­ter­na ba­ra två vec­kor ti­di­ga­re li­cen­se­rats till Ita­li­en. Dal­berg blev så be­svi­ken (jag med, jag tror den­na ope­ra ha­de bli­vit fan­tas­tisk i hen­nes hän­der). Än­då kun­de in­te Dal­berg släp­pa sitt fa­vo­ritäm­ne, och 1924 skrev hon Ma­ri­an­ne Sin­clairs sang för so­pran och or­kes­ter (trog­na La­ger­lö­flä­sa­re kän­ner igen Ma­ri­an­ne som en av bo­kens ka­rak­tä­rer).

Dal­berg har på sisto­ne fått ett upp­sving ge­nom en ro­sad ski­va av Nor­dic St­ring Qu­ar­tet med al­la tre stråk­kvar­tet­ter­na samt en bi­o­gra­fi i se­ri­en Dans­ke kom­po­nis­ter. Då hen­nes mu­sik som sagt nu är fri kan al­la och en­var vän­da sig till Kung­li­ga bib­li­o­te­ket i Kö­pen­hamn som har de fles­ta av hen­nes verk. Jag kan per­son­li­gen in­ty­ga att de är myc­ket hjälp­sam­ma att ko­pi­e­ra och skic­ka!

”Om Nan­cy Dal­bergs liv vet vi in­te myc­ket ef­tersom hon be­ord­ra­de att al­la hen­nes pri­va­ta pap­per skul­le brän­nas vid hen­nes död.”

MAG­DA­LE­NA FRONCZAK

ko­lum­nist

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.