Ömsint men uppstädad människoskildring ger mersmak
Kaisa Lundáns Lycka till och all det där är en serie lågmält stämningsfulla vinjetter ur vardagslivet. Rättframheten och det genuina och ömma intresset för subjekten charmerar åskådaren.
Lycka till och allt det där
Text och regi: Kaisa Lundán. Dramaturgi: Rasmus Arikka. På scen: Gaspare Fransson, Sami Harjula, Greta Lignell och Sara-Maria Pirhonen. Ljuddesign: Vili Pääkkö. Ljusdesign: Aku Lahti. Scenografi: Miina Kujala. Föreställning på Viirus 1.9.
I pjäsens programblad framgår att handlingen, eller de många korta handlingarna, är förlagda till Sörnäs i dag. Detta är inte övertydligt ända från början, men småningom blir inspirationen tydligare. Sörnäs är en av centrums mer heterogena stadsdelar. Inom dess gränser ryms såväl de nya gentrifierande generationernas raveklubbar och naturvinbarer som envisa rester av den gamla arbetarklassidentiteten som vägrar låta sig städas bort, samtidigt som en mer stadgad medelklass som fortfarande har ena foten kvar i hipsterträsket koloniserar hundparker och dagis. Så kan det till exempel komma sig att telningen som galopperar fram längs lekparken på sin käpphäst, måhända inspirerad av ett ur sammanhanget frånkopplat samtalsfragment från nostalgiska föräldrar, döper sin springare till ”Kreutzberg Nymfo”.
Den andra tematiska inspirationskällan som nämns är Pieter Brueghel, och det är också lätt att se hur hans tavlor, som präglas av ett stillsamt men ingående intresse för varje detalj i de intrikata vardagsbeskrivningarna, speglar sig i föreställningens utformning. Miina Kujalas scendekor är enkelt men effektivt konstruerad. Den ger djup och simulerar effektivt ömsom intimitet och ömsom avstånd. Genom snabba skiften i ljussättningen växlar den trovärdigt karaktär mellan solstänkt parkmiljö, kyligt cool technoklubb, stålgrå modernism och den sunkiga belysningen i en karaokehåla.
Kompetent ensemble
Men egentligen är Kaisa Lundán mest intresserad av den brokiga skara människoliv i alla stadier som befolkar hennes Sörnäs.
I sina försök att katalogisera dem backas hon upp av en kompetent skådespelarensemble. Särskilt Greta Lignell sticker ut med en intensiv scennärvaro och dramatisk pregnans som inte böjer sig en tum vare sig hon levererar repliker eller sitter tyst i ett hörn och fixerar publiken med en samtidigt tuff och sårbar, avmätt och lite melankolisk blick.
Vi rör oss som antytt mellan många olika generationer: från dagisgårdens första bekantskaper med vänskapens och de sociala hierarkiernas komplicerade verklighet via tjuvrökning bakom skolknuten till vrålhångel till baspuls i dansgolvets mörkaste hörn. Slutligen landar vi i medelålderns tafatta kölappsdynamik.
Skärskådar människor
En detalj jag fäster mig vid är att Lundans Sörnäs är något mer städat än den version jag bevittnat. Inga hjärtskärande unga personer som utbyter rumänska bensodiazepiner och marknadsför sina kroppar till förbipasserande SUV-bilar vid Dallapéparken eller sitter hopsjunkna i opiatrus tjugo meter från terrassen där konstnärsbohemerna dricker havrelatte. Inga härjade men godmodiga gråa och rödflammiga herremän som en tisdag förmiddag sitter på ölterrassen eller på trappsteget invid och firar att de överlevt alkoholmissbruk ända in i pensionsåldern.
Detta bör dock inte tolkas som en förmanande kritik eller ensidigt skuldbeläggande, utan snarare kanske som en inspiration för framtiden. Lundán har ett enkelt och försynt, men samtidigt underfundigt komiskt sätt, att med enkla medel förunderligt noggrant skärskåda och skildra människor. Greppet skulle mer än väl hålla för att också ta sig an större problem och allvarligare frågor än tjuvrökning. Nu lämnar man föreställningen med känslan att dess 45 minuter var exakt rätt längd för att skildra den bit av verkligheten som pjäsens skapare ville skildra, men också med en klar mersmak och fortsatt nyfikenhet.