4 stjärnor – filmkritikern Krister Uggeldahl är imponerad av dokumentären om Alvar Aalto
Virpi Suutaris dokumentär Aalto är levande och lyriskt arbete som trots det digra källmaterialet aldrig stelnar i sin form. Filmen andas, precis som Alvar Aaltos arkitektoniska pärlor.
DOKUMENTäR
Aalto
Regi: Virpi Suutari. Manus: Jussi Rautaniemi och Virpi Suutari. Foto: Heikki Färm, Jani Kumpulainen, Tuomo Hutri. Musik: Sanna Salmenkallio. 103 minuter. F7
Ingen är profet i sitt eget land, heter det visst. Men beträffande Alvar Aalto (1898–1976), den modernistiska arkitekturens storman och fixstjärna, är verkligheten något mera mångfasetterad.
Sant är att Aalto i egenskap av arkitekt och möbeldesigner redan tidigt skaffade sig ett namn som heter duga, även internationellt, men sant är också att han under den politiska vänsterns segertåg på sextiooch sjuttiotalen hamnade i onåd.
Förutom att Alvar Aalto ansågs för dominant och utslagsgivande hette det att han gick etablissemangets och storkapitalets ärenden (vilket ju inte är helt osant). Dessutom hade han den dåliga smaken att rita ett antal kyrkobyggnader.
Sedan gick det som det gick. Det blev inte något av de storstilade centrumplanerna för Helsingfors. Finlandiahuset, älskat och hatat, torde vara det enda som inte blev kvar på ritbordet.
Fast nu är ju Virpi Suutaris Aalto ingen klagovisa till film, tvärtom. Det här är levande och lyriskt arbete som trots det digra källmaterialet aldrig stelnar i sin form. Filmen andas, precis som Alvar Aaltos arkitektoniska pärlor.
Aino Aalto tar plats
Fram träder bilden av en veritabel renässansmänniska som uttrycker sig ledigt på flera olika språk, bland dem svenska.
Resan börjar i Tekniska högskolan i Otnäs och i mitten av tjugotalet startar Alvar Aalto en egen arkitektbyrå. Bland de anställda finns en viss Aino Maria Marsio, snart Aino Aalto. Det visar sig vara början på ett äktenskap som ingalunda sätter punkt vid privatlivet. Det professionella partnerskapet är minst lika centralt, rentav underskattat, ifall vi ska tro Suutari.
Så småningom kommer även Artek, designmöbelföretaget, in i bilden. Och här finns det till och med pengar att tjäna, inte minst på den internationella marknaden.
Ainos bortgång 1949 är ett hårt slag, men i Elissa Aalto, född Mäkiniemi, finner Alvar snart en ny partner. Och precis som i fallet Aino Aalto är det fråga om ett äktenskap som även bygger arkitektoniska broar.
I Virpi Suutaris dokumentär finns det gott om bevismaterial i form av byggnader ritade av Alvar Aalto, från biblioteket i Viborg till Villa Mairea i Norrmark och sanatoriet i Pemar.
Det gör Aalto till något mer än en våt dröm tillägnad proffsen, finsmakarna och förståsigpåarna. Det är lika mycket en film om mannen och människan A. Aalto – och kvinnorna i hans liv.
På den punkten är filmen så rik och generös, för att inte säga intim, att man ibland nästan rodnar. Mycket av filmen bygger på den frekventa korrespondensen mellan makarna Aalto som av allt att döma såg på tvåsamheten med samma öppenhet som de såg på arkitekturen.
Det hjälper att Martti Suosalo, en av våra finaste skådespelare, lånat sin röst åt Alvar Aalto medan Pirkko Hämäläinen träder in i rollen som Aino Aalto.
Filmisk elegans
Till det kommer en störtflod av fotografier och smalfilmer ur familjealbumet. Det är med dessa som Suutari sätter Alvar Aalto på kartan, i sällskap av kollegan Le Corbusier, familjen wmed flera.
En central roll spelar också de ljudupptagningar som Göran Schildt åstadkom när han gjorde research för sina böcker om Alvar.
Det som Virpi Suutari (Auf Wiedersehen Finnland, Hilton!) däremot inte har mycket till övers för är de talande huvudena. Berättarrösterna och expertutlåtandena förpassas här till bakgrunden, vilket gör att fokus i dokumentären ligger på bilderna och på berättelsen.
Och vilken resa då! Alvar Aalto och hans skapelser må ta avstamp i den finländska myllan – det är i samklang med naturen som många av hans arbeten uppstår – men lika betydande är de internationella influenser som Aalto insuper.
Faktiskt karakteriseras den finländska arkitektstorhetens liv och leverne av en internationalism som man gärna skulle se mera av i dag, nu när gränserna än en gång ska stängas.