Dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen

I flera års tid har jag knarkat nyheter och haft som målsättning att vara så på hugget som bara möjligt. Men i våras fick nyheterna mig att må så illa att jag måste sluta.

KAIPOLA PAPPERSFABRIK

För en dryg vecka sedan meddelade UPM att företaget stänger fabriken i Kaipola i Mellersta Finland. Nyheten mottogs med bestörtning, av goda skäl. Fabriken sysselsätter hundratals finländare och pappersindustrin i sig har ett stort symbolvärde.

Diskussionen lät inte vänta på sig. Stängningen var regeringens fel menade en politiker, medan många andra ifrågasatte UPM:s beslut. Varför stänger de en pappersfabrik som åtminstone för en tid sedan var lönsam? Det spekuleras kring om stängningen var ett resultat av kapitalismens haveri i sin ändlösa girighet – eller så var haveriet i sig regeringens fel, eller fackets.

Sanningen är som alltid med säkerhet mer komplicerad än så. Jag känner inte till den och kan bara spekulera. Som politiker har jag ingen insikt i företaget.

Men jag är benägen att lita på att beslutet fattades efter stort övervägande. När man stänger en fabrik förlorar man samtidigt en stor investering. Det är inte ett beslut som någon kan fatta utan noggrann begrundan.

Företaget UPM har många enheter i många länder. Tidningspapprets åtgång är knappast på växande, och därför valde man att stänga den fabrik som har den sämsta lönsamheten. Valet föll på Kaipola.

Som följd av det kommer vi finländare nu att importera vårt tidningspapper. Det i sig är paradoxalt.

Men beslutet kan ändå vara klokt – trots att det knappast baserar sig på vare sig priset på diesel eller en okunskap om att industrins energiskatt kommer att sjunka till EU:s miniminivå. Ett aktiebolags plikt är att ge avkastning åt sina aktieägare.

Visst, varje bolag måste också känna sitt samhällsansvar. Om man förlorar anseendet i allmänhetens ögon kan man förutse att svårigheter väntar bakom hörnet. Det här hade säkert UPM:s ledning i åtanke när de fattade sitt beslut.

Som politiker skall vi inte blanda oss i företags operativa verksamhet. Men vi bör säkra det, att miljön för företag överlag är bra i Finland.

Även om vi på många sätt är ett mycket konkurrenskraftigt land har vi också våra ömma punkter. Vi har en välutbildad befolkning men en styv arbetsmarknad. Vi har en ren natur men logistiska utmaningar. Vi har ett välorganiserat korruptionsfritt samhälle men en hög kostnadsnivå.

I stället för att prisa eller döma UPM:s beslut bör vi politiker hitta dessa ömma punkter och fundera på vad vi kan göra åt dem. För det är så vi ser till att andra fabriker håller sig öppna och att andra kanske lockas hit. Samtidigt måste vi hjälpa de människor som nu lider mitt i denna förändring.

Om en strukturförändring väntar bakom hörnet – och det finns inte speciellt stora skäl att tro att tidningspappersåtgången skulle vara på stigande – lönar det sig inte att bromsa den på politisk väg utan att inse det obevekliga och försöka hitta nya vägar. Det är dyrt och lönlöst att hålla en vikande industri på benen. Det är bättre att försöka bereda möjlighet för kommande innovationer att ta dess plats.

Tidningspapper är knappast en framtidsprodukt. Men det finns annat man kan göra av träfibrer. Annat, som har ett högre förädlingsvärde och som kan tillföra landet mer.

Om vi ser den förändringen, ser till att vårt investeringsklimat är sådant att nya företag vill nå fram till den, och ser till att vår lagstiftning är sådan att nya innovationer hittar till ytan – då har vi som politiker gjort vår plikt och nått mycket längre än om vi med dyra medel hade stöttat en sjuk, kanske döende industri.

Faktum är att det är vanliga människor som placerar i aktier – så också förmodligen i UPM:s fall. Majoriteten av dem tror säkert på den nordiska välfärdsmodellen och vill väl för hela Finland. Allt oftare vill personer eller institutioner också placera i mål som inte bara är ekonomiskt lönsamma utan också etiskt hållbara. Därför är det allt skäl för oss att undvika att skapa onödiga politiska motsättningar kring dessa frågor. I stället ska vi sträva efter att det föds fler företag man kan och vill investera i. Vi måste fokusera på att hjälpa och sporra inte bara dem i Kaipola som nu behöver positiva framtidsutsikter utan också alla övriga finländare som kanske inte ser sin framtid som ljus.

Vägen framåt kräver en gemensam bild av verkligheten, beslut som baserar sig på denna och en vilja att arbeta och lyckas tillsammans. Så har det alltid varit, och så är det också nu.

Helsingin sanomat, stt, The New York Times, BBC, Yle, The Guardian, Dagens Nyheter och ja, HBL såklart. Under de senaste åren har min dagliga nyhetsdiet bestått ungefär av de här medierna. Det första jag gör när jag öppnar ögonen är att scrolla igenom nattens händelser på nyhetsfronten och det sista jag gör om kvällarna är att bläddra igenom diverse nyhetsappar.

Det som de flesta kanske betraktar som ett osunt telefonberoende är i själva verket ett sätt för mig att hantera verkligheten. Vidriga saker händer ständigt och mitt sätt att klara av det hela är att lägga in händelserna i någon sorts referensram. Tack vare diverse rekommendationsalgoritmer har jag också trillat ner i otaliga kaninhålor. Det är lite småroligt att googla fram vilket universitet en amerikansk kongressledamot studerat vid för att sedan vakna upp två timmar och 67 Wikipediaartiklar senare utan att minnas vad jag ursprungligen behövde ta reda på.

I mitten av mars återvände jag till HBL efter en sex månaders studieledighet. Veckan då regeringen diskuterade undantagslagar och isolering av Nyland fick jag kliva tillbaka in i min journalistroll. Samtidigt kände jag en växande ängslighet utanför arbetstiden då jag bläddrade i de olika nyhetsapparna. Om kvällarna kände jag en otäck klump i halsen och om nätterna kunde jag inte sova. Jag hade drabbats av coronaångest. Men.jag.kunde.inte. sluta.scrolla.

fenomenet har ett namn. På engelska kallas det doomscrolling, ödesbläddrande. När man mer eller mindre medvetet, men tvångsmässigt, hänger på sociala medier och letar efter de färskaste uppgifterna om ett händelselopp som ständigt utvecklas. Trots en groende ångest fortsätter man läsa på. Så utanför min arbetstid doomscrollade jag de senaste uttalandena från WHO och THL, statistik från Johns Hopkins och allmän information om zoonoser och pandemier. Problemet med covid-19 var att ingen riktigt hade några kunskaper om det nya coronaviruset.

Rätt snabbt insåg jag att situationen var ohållbar. Jag var tvungen att fatta ett aktivt beslut att inte läsa nyheter på min fritid. I stället började jag utforska nya delar av internet. Jag är inte intresserad av ASMR-videor (autonomous sensory meridian response, videor med exempelvis prasslande eller viskande ljud som skapar behagliga rysningar hos en del människor), men däremot visar det sig att jag väldigt gärna ser på klipp med imponerande dominoeffekter. Reddit är en riktig guldgruva för den här typen av innehåll. Trådar som Oddly satisfying (besynnerligt tillfredsställande) förgyller min vardag med korta videosnuttar som har en motsatt effekt till doomscrolling.

Medan regeringen och myndigheterna analyserar och utvärderar sin hantering av pandemin efterlyser jag motsvarande självreflektioner av mediehusen. Vad är egentligen ett ändamålsenligt och sunt sätt att rapportera om en global hälsokris? Hur kan medierna på bästa möjliga sätt beskriva allvaret utan att skapa panik? Hur ska medierna bevaka andra kriser runtom i världen när pandemin fått länder att stänga sina gränser och utrikeskorrespondenter kallats hem? Samtidigt är det värt att påpeka att medierna också lyckats publicera många värdefulla och nyttiga journalistiska produkter under pandemin.

Ett annat område som tillika bör granskas kritiskt är de olika rekommendationsalgoritmerna. De skapar inte endast problem för enstaka nyhetsreportrar som lider av dålig impulskontroll. Men algoritmerna och drivkrafterna som styr vårt beteende på nätet kanske får vara temat för en annan text.

”Om kvällarna kände jag en otäck klump i halsen och om nätterna kunde jag inte sova. Jag hade drabbats av coronaångest.”

LAURA KLINGBERG

reporter